Ametist Azordegan

Idag sän­des ABCs inter­vju med Janet Jack­son. Större delarna hand­lar om hen­nes liv och kar­riär. Men Janet pra­tar också för första gången om omstän­dig­he­terna kring Michaels död och hur hans barn mår. Vi får veta mer om Michaels tablett­be­ro­ende, om famil­jens för­sök att få honom ur det och att Janet hål­ler Michaels läkare Con­rad Mur­ray ansva­rig för bro­derns död. Janet berät­tar att hon inte har orkat se fil­men ”This Is It”… samt att hon direkt efter bro­derns min­ne­sce­re­moni grävt ner sig i arbete med ny musik.

Inter­vju­se­rien läm­nar mig tom och otill­freds­ställd. Det är endast fem måna­der sedan Michael gick bort. Men inter­vju­erna har en ”all is well” och happy-face-anda som jag har svårt att smälta och gör att det hela får låg tro­vär­dig­het. Inget kons­tigt när det kom­mer till inter­vjuer med världs­ar­tis­ter i och för sig. Myc­ket regi hål­ler på bakom kulis­serna. Men jag hop­pa­des på att få utlopp för sorg genom den här intervjun.

Fil­men  blic­kar raskt in i Janets musi­ka­liska fram­tid och pre­sen­te­rar hen­nes senaste musik­vi­deo. Det hand­lar med all san­no­lik­het om att Janets mana­ge­ment såklart har hen­nes kar­riär i fokus. För­mod­li­gen med­ver­kar hon i ABC-intervjun på vill­kor att kana­len pus­har hen­nes kom­mande pro­jekt. Men frå­gan till henne: ”Vil­ken del av din kropp gil­lar du mest”, kän­des lite mal­pla­ce­rad just nu. Och vad gäl­ler de kom­mande pro­jek­ten… stra­te­gin att ge ut dans­golvs­mu­sik och leende musik­vi­deos så tätt inpå Micha­les död känns lite fel om du som jag upp­skat­tar auten­ti­ci­tet hos artis­ter och i musik. Just nu är hon för­knip­pad med Michael mer än någon­sin, och publi­ken sör­jer fortfarande.

Du måste se alla delarna för att för­stå vad jag menar.

Del 1

Del 2

Del 3

Del 4

Del 5

Del 6

Det är så här­ligt att få vara med i den här eran av svensk hip­hop. Jag har ju inte varit med från bör­jan, inte varit aktiv inom musiksce­nen när sam­lingen Side­walk Head­li­ners kom ut 1998 och tiden då dagens lejon och vete­ra­ner som Pet­ter, Tim­buktu och Ken Ring slog ige­nom. Men jag är rik­tigt glad över att vara del av den nya svenska hiphop-historian.

Jag läng­tar redan till tredje omgången med svensk hip­hop på Mose­backe i sam­ar­bete med Yes!. I två omgångar har  vi valt en lineup bestå­ende av de vi tror är en del av svensk hip­hops fram­tid för en kon­sert­kväll. Första omgången novem­ber 2008 blev det Pato Pooh, J-Son, Henok Achido, Ally­a­wan, Prop Dylan och STOR. Anda omgången okto­ber 2009 blev det Moham­med Ali, Laby­rint, Näääk & Safe­houseStaff och Zacke.

Det är så kul att få upp­leva hur snabbt det rör på sig mitt under näsan på en. De flesta av den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter gör sina första radi­o­in­ter­vjuer i mitt pro­gram och jag har fått chan­sen att bli den första att recen­sera och skriva om dom i dags­pres­sen. Flera av dom som Adam Tensta, Pato Pooh och J-Son sit­ter idag i TV4s mor­gon­soffa, och sig­ne­rar tishor i SVTs Lilla Aktuellt.

Det är här­ligt… vi befin­ner oss i en myc­ket spe­ci­ell tid för gen­ren i Sve­rige, nu föds nästa decen­ni­ums stjär­nor som ska figu­rera i are­nan sida vid sida om vete­ra­nerna. Are­nan var mogen, och det ska­pa­des medi­e­ka­na­ler som kunde fånga upp. Kanske är vi lite omed­vetna om det som hän­der nu, men jag är helt tagen. Titta själv… nu sit­ter de där.

Lagom till jul släpps låten ”För Alla Dom”, ett sam­ar­bete mel­lan Pet­ter, Ison & Fille och Mogge. Låten är pro­du­ce­rad av Saska och inne­hål­ler samp­lingar från Mauro Scoccos klas­si­ker ”Till Dom Ensamma”.

I videon ser du Ison gå loss på cham­pin­jo­nerna i rol­len som kock, Fille sli­ter med vag­nen i rol­len som tid­nings­ut­de­lare, och Pet­ter som tax­i­chaf­fis. Och av låten att döma är det nog meningen att du ska tända tän­da­ren och höja den i luf­ten… eller ja, mobi­len nuförtiden.

Kil­larna häl­sar att låten är: en upp­ma­ning till fram­tids­tro och opti­mism, tilläg­nad de ensamma och utstötta omkring och bland oss, ett ämne som själv­klart känns extra aktu­ellt i dessa tider av jul– och helgfirande.

Själv är jag en stor fan av när den svenska hip­ho­pen går till­baka och pay homage till det svenska folk­hem­met och samplar svenska artis­ter som Mauro Scocco, Orup, Glenn­mark och även Cor­ne­lis Vre­eswijk. Och på något sätt känns det lite mysigt och som hemma när det är just Pet­ter som gör det, kanske eftersom han är en lika stor del av det svenska folk­hem­met som de.

”För Alla Dom” släpps inför den alter­na­tiva jul­ga­lan ”Oh, No… It’s Christ­mas!”, som äger rum på Berns i Stock­holm den 19 decem­ber. Över­skott från intäk­ter av sing­eln done­ras till tid­ningen Situ­a­tion Stock­holms verk­sam­het. Rele­ase den 24 novem­ber via Hemmalaget/UVR/Bonnier.

I fre­da­gens Kär­lek­s­at­tack på svensk hiphop:

Klicka här för att lyssna på det som sades. Häng med i den svenska hiphopen.

Jag spe­lade en helt ny remake av Pato Poohs låt ”Follow Me” och Rigos låt ”Kill Our Vibe”. En mashup som Rigo mai­lade mig mitt i nat­ten för två dagar sedan. Vi pra­tade även om en ny vänd­ning inom hip­ho­pen, att högerex­trema bör­jat sprida sitt bud­skap genom att göra hip­hop­mu­sik.

Och den stora snacki­sen var artis­ten MOFOs utveck­ling. MOFO som ville vara den svenska hip­ho­pens PR-kung. Du minns väl att han bl.a utlyste en täv­ling där den som ska­pade den största MOFO-facebookgruppen vann 300.000 kr. Och sedan fron­tade en utlott­ning av en natt med en tjej på en kryss­ning. Det var inte hans ini­ti­a­tiv men kryss­nings­bo­la­get gick taket, jag skrev ett upp­märk­sam­mat blog­gin­lägg och där­ef­ter har det varit rätt tyst kring MOFO tills han i okt släppte ”The Per­sian Gold EP”. EP:n släpp­tes på youtube och någon enstaka låt finns för ned­ladd­ning om man letar hårt. Annars har EP:n mark­nads­förts rätt anspråks­löst med utskick på mailing­lis­tor. Det är något spän­nande som hän­der med MOFO… Han har ju även ett nytt sound, mer klas­siska hiphopproduktioner.

Dess­utom blev det rik­tigt tung musik med Gue­rilla War Tactics som jag tror på… mer om dom sen.

I fre­dags var Rigo, eller för många fort­fa­rande Rodde från Infi­nite Mass, fokus­gäst i Kärleksattacken.

Det som fasci­ne­rar med rap­pa­ren och talang­fulle sång­a­ren Rodde är för­u­tom hans fan­tas­tiska taj­ming, hans bredd och häm­nings­lösa för­hål­lande till ska­pan­det. Rodde som var bland de få i lan­det som gjorde west coast-hiphop har nu den aktu­ella plat­tan Bad Man ute som inne­hål­ler influ­en­ser från södra USAs (senare kal­lad) rhythm and blues från 1950– och 60-talet. Det som del­vis är röt­terna till rock and roll. Plat­tan inne­hål­ler en myc­ket bra cover på 1957-års hit Lucille med Little Richards. Här får du en bakom-kulisserna glimt från sänd­ningen när vi spe­lade låten.

Klicka här för att se bil­der från vårt möte och lyssna på när Rigo pra­tar med mig.

Låten är inspe­lad i tur­né­buss, och i brist på mik­ro­fon med Rigo sjung­an­des i hör­lu­rarna (inkopp­lade där mik­ro­fo­nen ska vara ), därav den schyssta effek­ten… Lyssna här:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Ett minne jag har från Rodde är när han spon­tant dök upp i min stu­dio i säll­skap med Tito under sänd­ning och skulle köra en låt från plat­tan live. Stu­dion var pac­kad med ca 25 styc­ken rätt unga svenska rap­pare som med­ver­kat i täv­lingen The MC under säsongen. De var nu där för att göra sina slut­plä­de­ringar inför omröst­ningen. Medan rap­parna i klas­sisk hiphop-stil såg rätt hårda ut kom hiphop-veteranen Rodde in, ställde sig vid mic­ken och drog oge­ne­rat av skön­sång. Rap­parna som för­mod­li­gen vuxit upp med Rodde och Infi­nite Mass och fort­fa­rande har honom som före­bild visste inte rik­tigt hur de skulle han­tera det hela… det var som att flera av de tänkte: oj, så man FÅR göra såhär också som rappare?

Rodde är ett exem­pel på när ska­pan­det inte begrän­sas av kon­stru­e­rade reg­ler inom kul­tu­rella uttrycks­for­mer. Viva!

Kanske har vi fått vår egen Hype Wil­li­ams? Fast vår stjärn-musikvideomakare har ingen kär­lek till gung­ande rum­por och cham­pagne­sprut på nakna tje­jer… han gör det istäl­let eklek­tiskt, färg­grannt och rätt elektro­niskt. Hans musik­vi­deos bju­der på gamla tiders sym­bo­ler och nya tiders vibe, och de är väl­digt ambitiösa.

Maceo Frost är bara 19 år men har redan hun­nit jobba med artis­ter som Adam Tensta, Pato Pooh, Lazee, Ken Ring, Blues och Supa­hu­mans. Han har på kort tid visat att han har fing­er­topps­känsla och inte minst, god smak. Kanske lig­ger det litegrann i generna? Maceo är son till en av våra svenska hiphop-pinjonärer Damon Frost.

Maceo ska du hålla ögonen på.

Maceo Frost

Här är två av Maceo Frost’s senaste verk, beskrivna av honom själv.

Supa­hu­mans — Double Trouble: — Jag ville göra någon­ting rik­tigt bra till mitt slut­pro­jekt i gym­na­siet. Det var min första rik­tiga musikvideo-projekt. Videon är en hyll­ning till legen­derna inom hip­hop och är inspi­re­rad av Bigg Daddy Kane, Par­li­a­ment, Fun­ka­de­lics och KRS-ONE. Det jag vill visa med videon är en annan sida av hip­hop än den vi ser överallt idag, visa att man kan vara annorlunda. ”The sky’s the limit, but to space we’re headed!”

Pato Pooh ft. Adam Tensta — Follow Me: - Jag fick idéen för unge­fär ett år sedan, när Pato spe­lade upp den instru­men­tala ver­sio­nen av låten. Tyckte den var galen! Eftersom jag själv växt upp med Nintendo-spelen så ville jag att videon skulle bli en nostal­gisk trip genom spel­histo­rien. Ville göra en video som alla orkar titta på, även de som inte lyss­nar på hip hop.

Maceo avslu­tar med: — Just nu vill jag fort­sätta kunna göra det jag gör nu, Göra videos på mitt sätt, ha roligt, stän­digt utveck­las och bli myc­ket myc­ket bättre än vad jag är nu!

Eboi

Jag har fått nog, och det hand­lar om rap­pa­ren Eboi som för många är känd som kil­len som stän­digt syns på sce­nen med Adam Tensta. För mig är dock Eboi en av de abso­lut bästa svenska rap­pare. Jag sät­ter honom bland lan­dets topp-20 vad gäl­ler rapskills.

Jag har vän­tat på att få offi­ci­ellt solo­släpp med Eboi. För tre år sedan när Adam Tensta gjorde sin allra första radi­o­in­ter­vju hos mig fick jag höra att näste man som skulle lan­se­ras från det gemen­samma bola­get RMH var Eboi. För två år sedan fick jag höra från bola­get att han snart lan­se­ras, och Eboi själv sa att han var för­vän­tans­full. Förra året sa bola­get att det var nära nu och ganska nyli­gen sa de att de fort­fa­rande job­bar på det.

Måste ge Eboi en eloge för hans tåla­mod. Eller är det lite pre­sta­tions­ång­est vi har här? ånges­ten hand­lar inte om rapskills, för där vet både han och RMH vad Eboi går för (vi kan väl säga att om jag hade varit rap­pare hade jag ald­rig haft Eboi fea­tu­ring på min låt, man lagar inte mat vid sidan om Gor­don Ramsay).

Nej, ånges­ten lig­ger nog i köl­vatt­net av fram­gången med Adam Tensta, kanske både å Ebois sida men nog mest å RMHs sida. Ibland känns det som fram­gångar i och med Adam Tenstas låt ”My Cool” tog bola­get lite på sängen. Ingen var rik­tigt för­be­redd på den genom­slag låten fick. Låten hade inte bara hit­fak­tor utan den råkade mar­kera en ny tids­anda som bestod av electro-sound och hipster-rörelse inom hip­hop. Bola­get RMH pake­te­rade andan och visu­a­li­se­rade den snyggt med lila fär­ger, snäva byxor och lite 80-talsnostalgi. Adam Tenstas fram­gång var alltså större än en hit, den tan­ge­rade en tidsera. Vil­ket är omöj­ligt att göra två gånger och nog är där­för vi fått vänta på Eboi så pass länge.

RMH ver­kar leta efter Big Bang nr 2. De borde skaka av sig pre­sta­tions­ång­es­ten och inse att utryc­ket ”man kan inte upp­finna hju­let två gånger” nog kom­mer till sin rätt nu. Det kan vara dags inse att Eboi kanske får ta den mer ”van­liga vägen”. Vil­ket är att artis­ter för det mesta får lov att prova sig fram och växa i ramp­lju­set, sna­rare än på bola­gets ritbord.

Panic — Eboi

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Vad sägs om lite svensk hip­hop i sås? en serie som kom­mer pågå på den här blog­gen. Idén kom­mer från pro­gram­met Pang­bulle med Fred­rik Lind­ström, Peter Apel­gren, Kjell Ber­gqvist och Robert Gustafs­son. Pro­gram­met gick på TV4 och blev tyvärr lite av en flopp (gick bara i två avsnitt tror jag) men den hann bjuda på Fat­taru i sås. Ett feno­men som nog ald­rig kom­mer att få upp­le­vas igen.

Fat­taru som ser väl­digt obe­svä­rade ut fick sitta i Hollandaise-sås på den tiden, enligt Lind­ström för att dom pre­cis som såsen var på väg in i svenska folkhemmet.

Vil­ken sås är grup­pen idag då? Idag ingår Fat­taru i ett kol­lek­tiv som heter Safe­houseStaff där de blan­dar tung bas med den rätt nya gen­ren Skweee.

Med tanke på det skulle de nog idag få vara Wasabi. Det är ju ingen sås fast den intas ju lite på samma sätt. Den gör pre­cis som Safe­houseStaff sin egen grej alltå och är rätt unik, fast den ham­nar under titeln till­be­hör, eller i kol­lek­ti­vets fall, musik. Den är ingen sås men den skulle kunna vara det om den späd­des ut och blev mer lättin­tag­lig, men det ski­ter den i pre­cis som kol­lek­ti­vet.  Den är istäl­let hård­kokt, för vissa svår att inta och den strun­tar fak­tist i att den skil­jer sig från mäng­den. Den vill näm­li­gen inte till­höra mitt­få­ran. Sam­ti­digt går den näs­tan bara ihop med det som till­hör när­maste famil­jen (i wasa­bins fall sus­hin, i kol­lek­ti­vets fall artis­ter som har kopp­ling till kol­lek­ti­vet) och skär sig med övriga.

Den går även bäst hem i stor­stä­derna… dock kan lands­orts­folk slänga upp en tub wasabi, eller en SafehouseStaff-låt när han lite pre­ten­tiöst vill visa att han har koll, och inte är traditionell.

Fram­ö­ver kom­mer föl­jande såser att behand­las i den här blog­gen: Majon­näs, Becha­melsås, Grädd­sås, Mild röd sås (till keba­ben), Kan­ta­rellsås och Kebabsås.