maj 21, 2012

BETYG: 3 av 6
Artist: Maino
Skiva: Day after tomorrow (eOne)

Albumets musik hamnar i skuggan av dess narrativ. Brooklynrapparen Maino tittar sig själv i spegeln och begrundar hur han rört sig i riktning uppåt från botten. Maino är killen som satt bakom galler i tio år och brukade rappa för nöjes skull. Väl ute ur fängelset albumdebuterade han på ett majorbolag året 2009 och sålde platina med en singel, men hamnade i en konflikt med skivbolaget som bröt samarbetet. Uppföljaralbumet Day after tomorrow är självbiografisk, tar avstamp ur att Maino har lyckats lösa alla sina problem och landar i känslor av stolthet. Nu försöker Maino komma tillrätta med sin nyfunna lycka och berömmelse.

Berättelsen är inte unik men hans känslouttryck känns uppriktig och albumets genomgående tema skapar trovärdighet. Musiken är oinspirerande och bitvis utdaterat, och mixningen är bristfällig ibland. Låtarna flörtar med radio och består av ekande syntbaserade beats kryddade med publikfriande smöriga RnB-sångrefränger. Skivan uppskattas nog mest av Maino-fans, de som kan lyssna på låtarna som man läser ett kapitel ur en dagbok.

(Publicerad i Gaffa)

Comments are closed.




maj 21, 2012

BETYG: 4 av 5
Artist: Michael Kiwanuka
Skiva: Home Again (Universal)

Här är den avskalade brittiska soulens senaste protegé efter Adele. Kiwunaka är 23 år men har även han ett uttryck som är mer mogen. Hans röst och sound pekar bakåt på 60-talets klassiska ljudbild för genren men bjuder samtidigt varsamt på jazz och afroinfluenser. Kiwanukas soul är avskalad och lättillgänglig med en eterisk fin och luftig ljudbild som sätter sången i medelpunkten och låter hans säregna stämma komma nära. När han sjunger känns han obehindrad och fri från spänningar, ja nästan vilsam på takten, precis som många av soulhistoriens jättar. Hans oansträngda uttryck flyter samman med de gracila och nästan anspråkslösa produktionerna och gör hans soul lättillgänglig.

Bästa låt: Any day will do fine

(Publicerad i Metro)

Comments are closed.




maj 21, 2012

BETYG: 3 av 5
Artist: Estelle
Skiva: All of me (Atlantic Records)

Det är ekonomiskt oroliga tider för musikbranschen, konkurrensen är hårdare än någonsin och to.m akter av hög standard har de senaste åren visat på en disharmoni i skapandet som bottnat i ängslan.

Estelle vill också försäkra sig om att hon hänger med i tiden. Hennes förra kritikerosade album ”Shine” var jämförelsevis en genomgående elegant manifestation av kvalitéts-RnB och soul. Den nya skivan spretar och rör sig mellan hjärtlig RnB och flört med kommersiell David Guetta-pop med inhopp av Chris Brown. Låttexterna är mognare och mer dimensionerade än tidigare, men skivan innehåller inga direkta succémelodier och örhängen.

(Publicerad i Metro)

Comments are closed.




maj 21, 2012

BETYG: 4 av 5
Artist: Albin Gromer
Skiva: Album (Universal)

Detta är den svenska soulens år och Gromer representerar och tilltalar det mer intellektuella, medvetna och rödvinssippande segmentet. Ljudbilden är elektronisk och omges av smutsig indiepop-funk. Han har en stark känsla för timing i både sång och utförande där han får hålrummen i produktionerna att svänga. Hans soul är intelligent och elektrisk, och han får svenska att låta sexig igen.

Bästa låt: För det är du

(Publicerad i Metro)

Comments are closed.




februari 14, 2012

EMI | Betyg: 3 av 6

Det saknas karisma i utförandet.

Hennes röst har en klang klar som kristall. Tonen är ljus, precis lagom vibrerande och med en precis lagom uttrycksvariation. Hon kommer nära och berättelserna om brustna hjärtan och längtan efter kärlek känns förtroliga. Man är abslout säker på att Sandés skildringar är självupplevda.

Spåren består av soulballader där rösten alltjämt är det centrala. De avskalde produktionerna ger svängrum åt hennes stämma som alltid ligger i framkant och kräver all uppmärksamhet. Producenterna vet helt enkelt att The Brits Critic’s Award-vinnarens styrka ligger i rösten och lyfter fram den. Men det är soundet, och till viss mån låttexterna, som drar ner effekten. Det saknas karisma, majoriteten av låtarna är fromma och rättfärdiga och skulle kunna omplaceras som Disneyfilmmusik.

Man är känslomässigt oberörd av musik som inte i utförande löper linan ut och bara tilltalar lagomnivåerna av känsloregistret. Musiken uttrycker inte riktig sorg, riktig lycka eller riktig hämndlystnad i ord och sound. Upplevelsen stannar vid en insikt om en fantastisk röst och ett fint sångutförande.

(Publicerad i Gaffa 15 februari 2012)

Comments are closed.




februari 12, 2012

Betyg 2 av 5

För ett decennium sedan ledde han västvärldens mainstreamlyssnare mot dancehall. Nu lyssnar samma massa på klubbhouse och Sean Paul följer dem i stället. Han är ängslig, vill återigen befinna sig mitt i västvärldens lönsamma klubbscen och försöker hitta vägen till en förening av dancehall och house. In kommer tjutande trance och överröstande sång och Sean Paul går vilse på väg mot Ibiza.

(Publlice rad i Metro 2012-02-08)

Comments are closed.




februari 11, 2012

Betyg: 1 av 5

Han har gått från att vara familjevänlig till ostig, från opretentiöst självdistansierad till självhatande. Han har blivit en gyckelmakare, en klassens clown som vill göra intryck genom att driva med sig själv. Han låter till och med som en självparodi med en överdriven highpitchad röst. Det blir svårt att hitta hans egen persona i mixen, och frågan är varför rapparen kämpar så hårt.

Bästa spår: ”D.P.M.O

(Publicerad i Metro 12012-01-31)

Comments are closed.




februari 11, 2012

Betyg: 3 av 5

När grimens förgrundsröst ger ut ett tredje album inom loppet av ett år bjuder han in funk, MPC-trummaskiner och syntar. Du får minimalistiska, progressiva och avskalade elektroniska produktioner med sväng i hålrummen som påminner om den finlandssvenska genren skweee. Spåren är smarta för DJ-remixar och ger Wiley gott om utrymme för en repertoar av hisnande rap-glansnummer.

Bästa spår: ”Can I have a taxi please?

(Publicerad i Metro 2012-01-31)

Comments are closed.




februari 10, 2012

Betyg: 1 av 5

Den alternativa hiphopgruppen tar ännu ett jättekliv bort från sitt ursprungliga uttryck. Skivan adderar electropopsångerskan Oh Land, som är Danmarks svar på Lykke Li, med Maroon 5:s Adam Levine och ett sound som är ännu mer indiepop. Frontmannen Travie McCoy levererar Fred Durst-rap på collegerock-influerade produktioner och additionsresultatet är en oansenlig musikalisk upplevelse.

Bästa spår: ”Stereo hearts

(Pub li ce rad i Metro 2012-01-10)

Comments are closed.




februari 9, 2012

Betyg: 4 av 5

Common gör en vändning på 180 grader efter att de senaste åren ha provat på experimentiella sound och dansgolvsprojekt. Här återförenas han med producenten No ID som tidigare skapat flertalet verk på rapparens tre första 90-talsalbum. De hårdare, mer klassiska boombastiska beatsen har sprakat i gång Commons tändning. Han är återigen som en ihållande kanoneld av mer själsliga textrader.

Bästa spår: ”Sweet

(Publicerad i Metro 2012-01-10)

Comments are closed.




Sida 4 av 17« Första...23456...10...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter