Ametist Azordegan

Bor­der Music | Betyg 1 av 6
——————————————-
En hip­hop­ver­sion av gubbrocken.

Ugly Duck­ling består av Long beach-sönerna Andy Coo­per, Dizzy Dus­tin och Young Eins­tein. De har sedan 1993 haft samma agenda, häckla hip­ho­pens kär­lek till bling och sex och leve­rera vardagsrealism.

Tyvärr tyder deras var­dags­re­a­lism på att ingen­ting hän­der under en vardag. De ver­kar ha fast­nat i en collegekid-mentalitet och leve­re­rar den i gubb­form 2011. Det här är kil­larna som ald­rig växte upp. Kil­lar som är i övre 30-årsåldern men fort­fa­rande går hem till mamma med smuts­tvät­ten. De har fast­nat i ton­års­re­bel­lan­det och hänger alltjämt på stran­den hela dagarna, drar ut på road­trips och tyc­ker allt utom bru­dar och polarna är skit.

Sound­mäs­sigt har de också fast­nat. De leve­re­rar fort­fa­rande den glada jazz­hip­ho­pen som refe­re­rar till 90-talet. Den som ald­rig slog rot bland svens­kar och är helt oin­tres­sant idag. Ugly Duck­ling är en massa men­lös­het, en hip­hop­ver­sion av gubb­roc­ken. Det är trä­igt, ande­fat­tigt och bara fadd.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 10 okto­ber 2011)

Comments are closed.

Sony Music, Betyg 3 av 5
—————————-
Sak­nar karisma

Äntli­gen album­de­bu­te­rar rapparen/producenten J Cole. Ski­van inne­hål­ler inhopp av men­torn Jay-Z, Drake och pro­du­cen­ten No ID.

En levande orkes­ter med fram­hävda slag­verk och piano påmin­ner om Kanye­pro­duk­tio­ner, och det sväng­iga flo­wet för tan­karna till Drake. Skillnaden är att J Cole känns mer obe­svä­rad och ärlig i sin fram­to­ning. Dock sak­nas en dos hän­fö­rande karisma.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-09-27)

Comments are closed.

Betyg 4 av 6
——————————————
Fan­ta­si­kitt­lande och progressivt.

Det här må vara ett debu­tal­bum men pro­du­cen­ten Dj Mat och rap­pa­ren Polki är inga nybör­jare utan har varit aktiva musik­ma­kare i mer än ett decen­nium. Polki sing­el­de­bu­te­rade som solo­ar­tist redan 1996 och de båda gav ut en första demo­kas­sett till­sam­mans året därpå. Polki är inom Stock­holms hip­ho­pa­rena något av en bemärkt per­son efter att han i bör­jan av 2000-talet var ini­ti­a­tiv­ta­gare till det åter­kom­mande hiphopjam-eventet Pub­lic Poetry, ett event som fost­rade många av den kom­mande gene­ra­tio­nens hip­ho­par­tis­ter som här trä­nade upp sina färdigheter.

Att duon har en mogen rela­tion till musik­ska­pan­det märks på deras tillå­tande och pro­gres­siva anslut­ning till hip­ho­pens uttryck. Spå­ren består av elektro­niska hybrid­be­ats och samp­lade loo­par i en psy­ke­de­lisk bland­ning av boom­bap och cumbia-influenser med många cuts. Invävt i detta hit­tar du en humo­ris­tisk och lika fram­åt­strä­vande lyri­cism av Polki som under­hål­ler med fria asso­ci­a­tions­ba­nor i kom­pakta rim. Sam­man­ta­get är albu­met fan­ta­si­kitt­lande, men kan upp­le­vas som svår­tug­gat för den inte lika fri­sin­nade hiphoplyssnaren.

(Pub­li­ce­rat i Gaffa tors­dag 13 okto­ber 2011)

Comments are closed.

Cos­mos Records | Betyg 3 av 6
——————————————

Oldschool­rap­pare i indie-format.

Detta är ett kärt åter­se­ende av Still Pee & Ru, alltså Pee Wee och Tho­mas Rusiak som räk­nas till den tidiga 90-talsvågen av svenska hip­ho­pak­tö­rer. De har med sin tidi­gare kon­stel­la­tion Sher­lock något av en kult­sta­tus inom gen­ren men hann dock endast ge ut ett fåtal pro­jekt ihop innan sam­ar­be­tet lades på is i mer än ett decen­nium. Men vän­ska­pen dem emel­lan har stått intakt och det är den och kär­le­ken till hip­ho­pen de mani­fe­ste­rar med den här ski­van. Nu möts vi av två lite mog­nare Pee Wee och Rusiak som låter melan­kolin ta utrymme från ung­do­mens stridslystnad.

Sti­lis­tiskt har de behål­lit sin kän­ne­teck­nande goda eng­elska rap på ett hip­ho­prot­nära sound. Spå­ren inne­hål­ler många tyd­liga anspel­ningar till duons ursprung i den mer klas­siska hip­ho­pen. Här hit­tar du dia­lo­grap­pen där de talar med varandra, snabba vers­by­ten där kor­tare ver­ser flä­tas ihop, och något av ett rekord i cuts per minut leve­re­rad av Dj Viet­naam som ska­par hooks och refränger med sin scratch. Rusi­aks bety­dande använd­ning av jazz och rock i mixen ska­par emel­ler­tid en alter­na­tiv hip­hop. Det här är oldschool­rap­pare i indie-format.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 17 okto­ber 2011)

Comments are closed.

Sto­nes Throw Records | Betyg 2 av 6
—————————————————
En trå­kig lyri­ker och rimmakare.

M.E.D, eller Med­ap­hoar som han tidi­gare kal­lats, är mest känd som en gästin­hop­pande rap­pare med ett utomor­dent­ligt kon­takt­nät inom hip­ho­pa­re­nan. Tidi­gare har han med­ver­kat på bland annat Mad­vil­lains debu­tal­bum Mad­vil­lainy, Mad­libs remix­al­bum Sha­des of Blue, J Dil­las sista solo­al­bum The Shi­ning, och Loot­packs album Sound­pie­ces.

Hans första solo­skiva Push Comes to Shove är också hans senaste och släpp­tes så sent som 2005. M.E.Ds andra album inne­hål­ler fina inhopp av bland andra Aloe Blacc, Talib Kweli, Hodgy Beats från OFWGKTA, Lootpack-frontmannen Wildchild och beats av pro­du­cen­ter som The Alche­mist och Mad­lib som pro­du­ce­rat hela tio av de totalt 14 spåren.

På rätt sti­liga och klas­siska hiphop-produktioner blir det tyd­lig var­för M.E.D mest är känd som en gästin­hoppsar­tist trots att han släppt solo­pro­jekt tidi­gare. Knap­past någon av hans ord­le­kar berör, ska­par men­tala bil­der eller under­hål­ler. Han är en hyf­sad rap­pare, har en bra röst och god smak i val av beats men är helt enkelt en trå­kig lyri­ker och rimmakare.

(Pub­li­ce­rat i Gaffa sön­dag 16 okto­ber 2011)

Comments are closed.

Uni­ver­sal Music Swe­den | Betyg 4 av 6
—————————————-
Mer pop­o­ri­en­te­rat än tidi­gare. Men kax­ig­he­ten är intakt.

Fyraspårs-ep:n Hass­lade föl­jer upp som­ma­rens ep Mil­jon­pro­gram­me­rade och för­be­re­der oss för debu­tal­bu­met Laba­baba… som kom­mer i slu­tet av november.

Låtarna är mer avska­lade och sound­mäs­sigt pop-orienterade än tidi­gare och där­med mer lät­till­gäng­liga för en bre­dare publik. Ep:n bju­der på mixen hip­hop och upptempo-poppig reg­gae, och avslu­tas med det över­ras­kande spå­retSmuts­folk som är influ­e­rat av 70-talsdisco a la Le Freak. Ski­van bju­der på för­fi­nade sång­pre­sta­tio­ner av Jacco, en mer ano­nym och låg­mäld Aki och en fort­satt lika under­hål­lande Dajanko.

På Hass­lade behål­ler de sin kax­iga atti­tyd, har större par­ty­sug, sat­sar på ett tyd­li­gare antivåld-budskap och har mindre ambi­tio­ner att hävda sitt poli­tiska enga­ge­mang och pro­fi­lera sig via sam­hälls­kom­men­ta­rer. Man mär­ker att själv­för­tro­en­det är på topp. Just nu har Laby­rint ro att leka lite.

(Pub­li­ce­rat i Gaffa mån­dag 3 okto­ber 2011)

Comments are closed.

Base­line Music/Sony Music Enter­tain­ment | Betyg 6 av 6
——————————————————–
Musi­kens svar på matens slow-food.

För 15 år sedan blev han intro­du­ce­rad för hip­ho­pen av Quincy Jones III. Sedan dess har Oskar Skarp smut­tat och sma­kat på fun­ken, hip­ho­pen, sou­len och jaz­zen tills hans smak­pa­let­ter var fullt utveck­lade och han var redo att bjuda på en egen komposition.

Resul­ta­tet är ett psy­ke­de­liskt verk som rör sig mel­lan funk, jazz, och soul. Albu­met känns som ett impro­vi­se­rat sam­spel mel­lan de 35 musi­ker och artis­ter som sam­ver­kat för att för­verk­liga de söm­lösa spå­ren. Albu­met är musi­kens svar på matens slow-food, gjord på natur­liga råva­ror och med intresse för pro­duk­tens kva­li­tets­säk­ring. Koc­karna är vete­ra­ner som kom­bi­ne­rar erfa­ren­het med entu­si­asm och nai­vi­tet, där­ibland Salem Al Fakir, Christian Falk, Andy Pfei­ler, Linn Segol­son, Christian Walz, Des­mond Fos­ter, Mika Snic­kars och Ste­vie Won­ders favorit-soulsångare Omar.

Spå­ren skif­tar mel­lan mini­ma­lis­tiskt elektro­niskt och orga­niskt, och nosar på skweee-beats. Det är lounge­mu­sik, men stän­digt vitalt och färg­starkt med gott om detal­jer på varje spår att upp­täc­kas av musiknörden.

Väl­kom­men till en entim­mes medryc­kande jam­ses­sion i Oskar Skarps väl­ut­rus­tade stu­dio. För­fråg­ning­arna om sam­ar­be­ten kom­mer vara många efter detta.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa ons­dag 28 sep­tem­ber 2011)

Comments are closed.

Egenutgiven/free down­load | Betyg 3 av 6
——————————————————————–
Nutida mainstream-r’n’b med touch av emo.

För tre år sedan pea­kade det moderna r’n’b-soundet med hjälp av The-Dream, som med 2009-års album Love vs. Money sam­man­fat­tade det som idag kän­ne­teck­nar gen­ren. The-Dream har de senaste åren varit en av de pro­du­cen­ter och artis­ter som han­te­rat den nutida mainstream-r’n’b:n bäst, en genre som numera är lik­ställd med pop.

Man bru­kar säga att det tar unge­fär ett decen­nium för ett mainstream­sound att övergå i ett annat, och The-Dream repre­sen­te­rar i allra högsta grad detta decen­ni­ets r’n’b– och pop­sound. Med det sagt erbju­der 1977 inga nya upp­le­vel­ser, du får den ame­ri­kanska r’n’b du just nu stän­digt hör i radi­ons spellistor.

Viss skill­nad mel­lan denna skiva och The-Dreams tidi­gare plat­tor är emel­ler­tid att han för­sik­tigt petar på emo-uttrycket som på senare tid är allt­mer före­kom­mande inom hiphop/r’n’b:n, med exem­pel som Kanye West och The Weeknd. Tem­pot är lägre, det är lite mör­kare och melan­kolin snor utrymme ifrån kär­lek och sex.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa tors­dag 15 sep­tem­ber 2011)

Comments are closed.

Max Music Scan­di­na­via | Betyg 3 av 6
———————————————–

Hip­ho­pens hem­liga agent mitt i det lätt­samma och folkliga.

Den hit­tills rätt ano­nyme rap­pa­ren Budji föl­jer upp förra årets ep Där alla tän­ker lika med sin första full­äng­dare som släpps för gra­tis nedladdning.

Om du är fana­ti­ker av ett klas­siskt hip­hop­sound kanske du ini­ti­alt kän­ner att den här ski­van inte är något för dig. Om du har en fal­len­het för nuti­dens van­ligt före­kom­mande bom­bas­tiska elektro­niska hip­hop­sound med myc­ket bas må du känna samma sak. Bud­jis sound är näm­li­gen base­rat på akus­tiska gitar­rer, sång­re­fränger fram­förda av Lovisa Bir­gers­son som utstrå­lar vit pop, och arrange­mang som är lätt­samma och folkliga.

Är du dock sådan som vet att upp­skatta kär­nan i hip­ho­pen, ordet, kom­mer du vär­de­sätta Eldsjä­lar och bananskal.

Budji själv rym­mer poli­tiskt enga­ge­mang, sam­hälls­med­ve­ten­het, fru­stra­tion och mör­ker. Budji är en hem­lig agent som göm­mer sin knutna näve och molo­tov­cock­tail bakom gitar­rens muntra ridå. Träff­tav­lan är inskränkt­het, poli­tik, kon­sum­tion och Svens­sons. Budji är den lätt­samma tonens motvikt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 5 sep­tem­ber 2011)

Comments are closed.

—————————————————–

Swing kids | Betyg 2 av 6

—————————————————–

Bris­tande känsla för artis­ter­nas resurser.

Front­kvin­nor­nas fina rap– och sång­fär­dig­he­ter och genu­ina låttex­ter är det enda som räd­dar albu­met från ett bot­ten­be­tyg. Göte­borgs­ba­se­rade Frö­ken B och Mel­deah har inga hits på Mel­lan rim och råd­lös­het, men de har gott om känsla för de histo­rier de målar med ord.

Det är pro­duk­tio­nerna och soun­det som lig­ger albu­met till last. Dessa, i över­lag, tunga synt­ba­se­rade beat­sen är vari­a­tions­lösa på ett tra­digt, for­ce­rande och nästin­till besvä­rande sätt. Det är som om Sil­ver­syst­rar för­sö­ker berätta något men blir över­körda och över­rös­tade. Beat­sen, Sil­ver­syst­rars ton­lä­gen och låttex­ter vill olika saker och av allt att döma har duon ännu inte hit­tat sitt före­dragna sound.

Det hela känns oru­ti­ne­rat på grund av en uppen­bar från­va­rande känsla

(Pub­li­ce­rad i Gaffa ons­dag 14 sep­tem­ber 2011)

Comments are closed.