
Border Music | Betyg 1 av 6
——————————————-
En hiphopversion av gubbrocken.
Ugly Duckling består av Long beach-sönerna Andy Cooper, Dizzy Dustin och Young Einstein. De har sedan 1993 haft samma agenda, häckla hiphopens kärlek till bling och sex och leverera vardagsrealism.
Tyvärr tyder deras vardagsrealism på att ingenting händer under en vardag. De verkar ha fastnat i en collegekid-mentalitet och levererar den i gubbform 2011. Det här är killarna som aldrig växte upp. Killar som är i övre 30-årsåldern men fortfarande går hem till mamma med smutstvätten. De har fastnat i tonårsrebellandet och hänger alltjämt på stranden hela dagarna, drar ut på roadtrips och tycker allt utom brudar och polarna är skit.
Soundmässigt har de också fastnat. De levererar fortfarande den glada jazzhiphopen som refererar till 90-talet. Den som aldrig slog rot bland svenskar och är helt ointressant idag. Ugly Duckling är en massa menlöshet, en hiphopversion av gubbrocken. Det är träigt, andefattigt och bara fadd.
(Publicerad i Gaffa måndag 10 oktober 2011)
Sony Music, Betyg 3 av 5
—————————-
Saknar karisma
Äntligen albumdebuterar rapparen/producenten J Cole. Skivan innehåller inhopp av mentorn Jay-Z, Drake och producenten No ID.
En levande orkester med framhävda slagverk och piano påminner om Kanyeproduktioner, och det svängiga flowet för tankarna till Drake. Skillnaden är att J Cole känns mer obesvärad och ärlig i sin framtoning. Dock saknas en dos hänförande karisma.
(Publicerad i Metro 2011-09-27)

Betyg 4 av 6
——————————————
Fantasikittlande och progressivt.
Det här må vara ett debutalbum men producenten Dj Mat och rapparen Polki är inga nybörjare utan har varit aktiva musikmakare i mer än ett decennium. Polki singeldebuterade som soloartist redan 1996 och de båda gav ut en första demokassett tillsammans året därpå. Polki är inom Stockholms hiphoparena något av en bemärkt person efter att han i början av 2000-talet var initiativtagare till det återkommande hiphopjam-eventet Public Poetry, ett event som fostrade många av den kommande generationens hiphopartister som här tränade upp sina färdigheter.
Att duon har en mogen relation till musikskapandet märks på deras tillåtande och progressiva anslutning till hiphopens uttryck. Spåren består av elektroniska hybridbeats och samplade loopar i en psykedelisk blandning av boombap och cumbia-influenser med många cuts. Invävt i detta hittar du en humoristisk och lika framåtsträvande lyricism av Polki som underhåller med fria associationsbanor i kompakta rim. Sammantaget är albumet fantasikittlande, men kan upplevas som svårtuggat för den inte lika frisinnade hiphoplyssnaren.
(Publicerat i Gaffa torsdag 13 oktober 2011)

Cosmos Records | Betyg 3 av 6
——————————————
Detta är ett kärt återseende av Still Pee & Ru, alltså Pee Wee och Thomas Rusiak som räknas till den tidiga 90-talsvågen av svenska hiphopaktörer. De har med sin tidigare konstellation Sherlock något av en kultstatus inom genren men hann dock endast ge ut ett fåtal projekt ihop innan samarbetet lades på is i mer än ett decennium. Men vänskapen dem emellan har stått intakt och det är den och kärleken till hiphopen de manifesterar med den här skivan. Nu möts vi av två lite mognare Pee Wee och Rusiak som låter melankolin ta utrymme från ungdomens stridslystnad.
Stilistiskt har de behållit sin kännetecknande goda engelska rap på ett hiphoprotnära sound. Spåren innehåller många tydliga anspelningar till duons ursprung i den mer klassiska hiphopen. Här hittar du dialograppen där de talar med varandra, snabba versbyten där kortare verser flätas ihop, och något av ett rekord i cuts per minut levererad av Dj Vietnaam som skapar hooks och refränger med sin scratch. Rusiaks betydande användning av jazz och rock i mixen skapar emellertid en alternativ hiphop. Det här är oldschoolrappare i indie-format.
(Publicerad i Gaffa måndag 17 oktober 2011)

Stones Throw Records | Betyg 2 av 6
—————————————————
En tråkig lyriker och rimmakare.
M.E.D, eller Medaphoar som han tidigare kallats, är mest känd som en gästinhoppande rappare med ett utomordentligt kontaktnät inom hiphoparenan. Tidigare har han medverkat på bland annat Madvillains debutalbum Madvillainy, Madlibs remixalbum Shades of Blue, J Dillas sista soloalbum The Shining, och Lootpacks album Soundpieces.
Hans första soloskiva Push Comes to Shove är också hans senaste och släpptes så sent som 2005. M.E.Ds andra album innehåller fina inhopp av bland andra Aloe Blacc, Talib Kweli, Hodgy Beats från OFWGKTA, Lootpack-frontmannen Wildchild och beats av producenter som The Alchemist och Madlib som producerat hela tio av de totalt 14 spåren.
På rätt stiliga och klassiska hiphop-produktioner blir det tydlig varför M.E.D mest är känd som en gästinhoppsartist trots att han släppt soloprojekt tidigare. Knappast någon av hans ordlekar berör, skapar mentala bilder eller underhåller. Han är en hyfsad rappare, har en bra röst och god smak i val av beats men är helt enkelt en tråkig lyriker och rimmakare.
(Publicerat i Gaffa söndag 16 oktober 2011)

Fyraspårs-ep:n Hasslade följer upp sommarens ep Miljonprogrammerade och förbereder oss för debutalbumet Labababa… som kommer i slutet av november.
Låtarna är mer avskalade och soundmässigt pop-orienterade än tidigare och därmed mer lättillgängliga för en bredare publik. Ep:n bjuder på mixen hiphop och upptempo-poppig reggae, och avslutas med det överraskande spåretSmutsfolk som är influerat av 70-talsdisco a la Le Freak. Skivan bjuder på förfinade sångprestationer av Jacco, en mer anonym och lågmäld Aki och en fortsatt lika underhållande Dajanko.
På Hasslade behåller de sin kaxiga attityd, har större partysug, satsar på ett tydligare antivåld-budskap och har mindre ambitioner att hävda sitt politiska engagemang och profilera sig via samhällskommentarer. Man märker att självförtroendet är på topp. Just nu har Labyrint ro att leka lite.
(Publicerat i Gaffa måndag 3 oktober 2011)

Baseline Music/Sony Music Entertainment | Betyg 6 av 6
——————————————————–
Musikens svar på matens slow-food.
För 15 år sedan blev han introducerad för hiphopen av Quincy Jones III. Sedan dess har Oskar Skarp smuttat och smakat på funken, hiphopen, soulen och jazzen tills hans smakpaletter var fullt utvecklade och han var redo att bjuda på en egen komposition.
Resultatet är ett psykedeliskt verk som rör sig mellan funk, jazz, och soul. Albumet känns som ett improviserat samspel mellan de 35 musiker och artister som samverkat för att förverkliga de sömlösa spåren. Albumet är musikens svar på matens slow-food, gjord på naturliga råvaror och med intresse för produktens kvalitetssäkring. Kockarna är veteraner som kombinerar erfarenhet med entusiasm och naivitet, däribland Salem Al Fakir, Christian Falk, Andy Pfeiler, Linn Segolson, Christian Walz, Desmond Foster, Mika Snickars och Stevie Wonders favorit-soulsångare Omar.
Spåren skiftar mellan minimalistiskt elektroniskt och organiskt, och nosar på skweee-beats. Det är loungemusik, men ständigt vitalt och färgstarkt med gott om detaljer på varje spår att upptäckas av musiknörden.
Välkommen till en entimmes medryckande jamsession i Oskar Skarps välutrustade studio. Förfrågningarna om samarbeten kommer vara många efter detta.
(Publicerad i Gaffa onsdag 28 september 2011)

Egenutgiven/free download | Betyg 3 av 6
——————————————————————–
Nutida mainstream-r’n’b med touch av emo.
För tre år sedan peakade det moderna r’n’b-soundet med hjälp av The-Dream, som med 2009-års album Love vs. Money sammanfattade det som idag kännetecknar genren. The-Dream har de senaste åren varit en av de producenter och artister som hanterat den nutida mainstream-r’n’b:n bäst, en genre som numera är likställd med pop.
Man brukar säga att det tar ungefär ett decennium för ett mainstreamsound att övergå i ett annat, och The-Dream representerar i allra högsta grad detta decenniets r’n’b– och popsound. Med det sagt erbjuder 1977 inga nya upplevelser, du får den amerikanska r’n’b du just nu ständigt hör i radions spellistor.
Viss skillnad mellan denna skiva och The-Dreams tidigare plattor är emellertid att han försiktigt petar på emo-uttrycket som på senare tid är alltmer förekommande inom hiphop/r’n’b:n, med exempel som Kanye West och The Weeknd. Tempot är lägre, det är lite mörkare och melankolin snor utrymme ifrån kärlek och sex.
(Publicerad i Gaffa torsdag 15 september 2011)
Max Music Scandinavia | Betyg 3 av 6
———————————————–
Hiphopens hemliga agent mitt i det lättsamma och folkliga.
Den hittills rätt anonyme rapparen Budji följer upp förra årets ep Där alla tänker lika med sin första fullängdare som släpps för gratis nedladdning.
Om du är fanatiker av ett klassiskt hiphopsound kanske du initialt känner att den här skivan inte är något för dig. Om du har en fallenhet för nutidens vanligt förekommande bombastiska elektroniska hiphopsound med mycket bas må du känna samma sak. Budjis sound är nämligen baserat på akustiska gitarrer, sångrefränger framförda av Lovisa Birgersson som utstrålar vit pop, och arrangemang som är lättsamma och folkliga.
Är du dock sådan som vet att uppskatta kärnan i hiphopen, ordet, kommer du värdesätta Eldsjälar och bananskal.
Budji själv rymmer politiskt engagemang, samhällsmedvetenhet, frustration och mörker. Budji är en hemlig agent som gömmer sin knutna näve och molotovcocktail bakom gitarrens muntra ridå. Träfftavlan är inskränkthet, politik, konsumtion och Svenssons. Budji är den lättsamma tonens motvikt.
(Publicerad i Gaffa måndag 5 september 2011)

—————————————————–
Frontkvinnornas fina rap– och sångfärdigheter och genuina låttexter är det enda som räddar albumet från ett bottenbetyg. Göteborgsbaserade Fröken B och Meldeah har inga hits på Mellan rim och rådlöshet, men de har gott om känsla för de historier de målar med ord.
Det är produktionerna och soundet som ligger albumet till last. Dessa, i överlag, tunga syntbaserade beatsen är variationslösa på ett tradigt, forcerande och nästintill besvärande sätt. Det är som om Silversystrar försöker berätta något men blir överkörda och överröstade. Beatsen, Silversystrars tonlägen och låttexter vill olika saker och av allt att döma har duon ännu inte hittat sitt föredragna sound.
Det hela känns orutinerat på grund av en uppenbar frånvarande känsla
Ametist är programledare på Sveriges Radio, musikkrönikör i GP, skriver reportage och recenserar åt Metro och musikmagasinet Gaffa, driver liveklubben Replayed och är jurymedlem i P3 Guld kategori Hiphop/Soul/Rnb.
Läs mer om mig här.
Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop
Ametists senaste tweet
RT @tedleo: This ---> // RT @jakefogelnest: Whitney Houston's isolated vocal track on "How Will I Know." http://t.co/wCcIbBdU