Betyg: 1 av 5
Den alternativa hiphopgruppen tar ännu ett jättekliv bort från sitt ursprungliga uttryck. Skivan adderar electropopsångerskan Oh Land, som är Danmarks svar på Lykke Li, med Maroon 5:s Adam Levine och ett sound som är ännu mer indiepop. Frontmannen Travie McCoy levererar Fred Durst-rap på collegerock-influerade produktioner och additionsresultatet är en oansenlig musikalisk upplevelse.
Bästa spår: ”Stereo hearts”
(Pub li ce rad i Metro 2012-01-10)
0 | Kommentera! | Ametist, Gym Class Heroes, Metro, Recension, review, The papercut chronicles IIBetyg: 4 av 5
Common gör en vändning på 180 grader efter att de senaste åren ha provat på experimentiella sound och dansgolvsprojekt. Här återförenas han med producenten No ID som tidigare skapat flertalet verk på rapparens tre första 90-talsalbum. De hårdare, mer klassiska boombastiska beatsen har sprakat i gång Commons tändning. Han är återigen som en ihållande kanoneld av mer själsliga textrader.
Bästa spår: ”Sweet”
(Publicerad i Metro 2012-01-10)
0 | Kommentera! | Ametist, Common, Metro, Recension, review, the believer, The dreamerGlassnote | Betyg 3 av 6
Ett teaterstycke.
När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.
På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.
De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.
Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.
(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)
0 | Kommentera! | Ametist, Childish Gambino, Gaffa, Recension, reviewVertigo | Betyg 3 av 6
Lättillgänglig electro-dansmusik med reflektiva texter.
Den tidigare The Streets-adepten och politiskt medvetna rapparen Example började en gång sin musikaliska karriär på garagebeats, men har liksom flera av senaste årens brittiska rapartister, som Tinie Tempah och Professor Green, förflyttat sig från hiphopen och över till electro-dansmusiken. Därmed hamnar även han i den nuvarande brittiska popmusiken mittfåra.
Två album in i solokarriären påpekade Example att det målet inför detta tredje album var att erbjuda folket upplyftande rave. Han når sitt mål, skivan bjuder på tydlig och lättillgänglig electro-dansmusik med vissa grimeinfluenser och utan några som helst direkta överraskningar. Skivans tolv spår är skapade av lika många producenter, här samsas Chase & Status och Faitheless produktioner med Examples berättelser om misslyckade relationer och kokainets påverkan.
Utmärkande för Example som dansmusiksartist är emellertid att han fortfarande skriver låttexter som en rappare. Texterna ger spåren dimension, de är reflektiva och berättande vilket är ovanligt för genren vars låttexter närmast är banala och anses irrelevanta för upplevelsen.
(Publicerad i Gaffa 17 januari 2012)
0 | Kommentera! |
OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.
Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.
Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.
(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)
RCA/Sony — Betyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.
Anthony Hamilton bibehåller sina kännetecken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospelens anda och aldrig går ur tiden.
Den här gången visar han ibland upp aningen fräckare uttryck och en mer polerad ljudbild än vad man hört från honom tidigare. På sitt sjunde album hittar han den gemensamma nämnaren mellan klassisk soul från en tidigare era och det mer moderna.
Bästa spår: ”Woo”.
(Publlicerad i Metro Publicerad 2011-12-13)
Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.
Den 13:e skivan från bandet som kallas hiphopens bästa men deras första koncept-album och handlar om figuren Redford Stephens öde.
Skivan representerar fingertoppskänsla i uppslag och utförande. Den flirtar med indiepubliken men har soulen som pelare, är soundmässigt jämn och dramaturgisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och uppskattas bäst av finsmakaren.
Bästa spår: ”Lighthouse”.
(Publicerad i Metro 2011-12-06)
Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.
Helhetskänslan är att Rihanna utför ett jobb som sångerska. Sången och låttexterna är nyanslösa, målar få bilder och skapar få känslor.
”Digilistan”-favoriten flirtar med house och försöker sig på det alternativt skeva elektroniskt kitchiga. Skivan är välproducerad och soundmässig sammanhållen med flera radiofavoriter, men Rihanna själv låter mer blasé än någonsin tidigare vilket kan bero på det genomgående temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka alltmer handlar om, sex. Antingen har industrin vunnit över den kvinnliga sångerskan eller så har fantasin sinat.
Här sätter Rihanna nämligen något slags rekord i triviala beskrivningar av samlaget. Det handlar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att understryka att hon vill ha sex.
Bästa låt: ”Talk that talk”
(Publicerad i Metro 2011-11-22)

Duon STRAX debuterar med ett album som i uttryck och klang kanske representerar ett slags bostadsrätts-hiphop signerat producenten Fronda. Men skivan representerar även musikalisk uppriktighet.
Låtarnas teman och texter utgår från killarnas egna erfarenheter och känslan är att soulinfluenserna bygger på en äkta soulentusiasm med en förkärlek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rymmer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttexterna är enkla med enkla vardagsnära ledmotiv om kärlek och formuleras med en del vardagsrealism. Men just nu vinner produktionerna, sången och låttexterna över de båda rapparnas flow som i längden tenderar att bli lite enformigt i sin raka stegande stil.
(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.
Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.
Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.
(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)
Ametist är programledare på Sveriges Radio, musikkrönikör i GP, skriver reportage och recenserar åt Metro och musikmagasinet Gaffa, driver liveklubben Replayed och är jurymedlem i P3 Guld kategori Hiphop/Soul/Rnb.
Läs mer om mig här.
Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop
Ametists senaste tweet
@MarSyndromet Ni gör det på plats!