mars 3, 2011

Anspråkslös och okomplicerad klubbmusik

Detta är det fjärde albumet från den svenska 26-åringen som med tidigare album haft placeringar på både Billboardlistan och Englandslistan. September, som var lite av en doldis här hemma i Sverige, kan numera räknas som en av våra största musikexporter.

Albumet Love CPR ger oss en ledtråd om varför. September ägnar sig komplexfritt åt hitmakande och albumet andas stor målmedvetenhet. Strategin är att leverera okomplicerad klubbmusik, radiohits och musik för dig i puberteten. September själv andas beslutsamhet och självförtroende via det sätt hon lägger ner ansträngningar på sången. Hon gör det svårt för sig, utmanar sin sångstil och skruvar till den i varje låt. Hon är imponerande tonsäker, och kombinationen av hennes tunna, svala röst och opretentiösa låttexter om kärlek maskerar ambitionerna och gör att helheten upplevs som anspråkslöst och lättsmält. Resultatet blir med all sannolikhet en succé hos massan även denna gång.

Dock innehåller den 19-spåriga Love CPR lite väl många spår för ett album vilket tyvärr innebär en hel del likartade låtar.

(Pulicerat i Gaffa februari 2011)

Comments are closed.




mars 3, 2011

Det sista släppet från projektet The Streets som nu avslutas

The Streets är Mike Skinners projekt och ett av Englands största band som sålt miljontals album världen över. Det femte albumet ”Computers & Blues” kommer nio år efter debuten och blir enligt uppgifter det absolut sista släppet från The Streets som nu går i graven.

The Streets har utmärkt sig med ett genomgående livsbejakande som sades tangera ”vanligt folks” referensramar genom att leverera arbetarklass-anthems. The Streets behåller den kännetecknande glesbygdsångesten även här, men känns riktningslös jämfört med tidigare. Skinner är splittrad, verkar sakna någonting att berätta och säger därför något litet om allt.

De försämrade låttexterna handlar om att bli hög, nutidsreflekterande om Facebook, och Xbox-beroende. Skinners rap är också försvagad. Gränsen mellan en karakteristisk finurlig släpighet, och känslan av oengagerad lathet är hårfin och Skinner uttrycker tyvärr det senare. Albumet blandar minimalistisk house, disco och uk-garage med gitarriffar och ostiga house-sångrefränger, och det karakteristiska hemmaproducerade The Streets-soundet låter plötsligt själlöst.

The Streets verkar trött, vilan som kommer kan vara på sin plats.

(Publicerad i Gaffa februari 2011)

Comments are closed.




februari 6, 2011

Han har inget intresse i att återuppfinna sig själv utan ger dig istället ett kvitto på hur mycket bättre han har blivit på sitt eget uttryck.

Talib Kweli är som en fin gungstol som gått i arv i generationer. Gungstolen som har en identifierbar doft, vars trä är av bästa hållbara kvalité, du känner igen gunget, och ljudet den ger ifrån sig är numera en bekant ton som förfinats genom åren.

Talib Kweli ger dig förfinad komfort. Han är en hiphopgubbe som erbjuder stadig hiphop med förädlad rap och lyricism. Albumet är jämntjockt med låtar som fadeas ut och har hiphop, kärlek, vänskap och familj som huvudfrågor.

Är du ute efter starkare musikaliska intryck och känslosvall är den här plattan nog inget för dig. Uppskattar du bra rap, kvalité och mys kommer du spela ”Gutter Rainbow” på söndagar medan du sippar på din Bloody Mary.

(Publicerad i Gaffa februari 2011)

Comments are closed.




januari 7, 2011

Diversidad är resultatet i ett projekt där initiativtagarna, org. European Music Office och EU-kommissionen, vill verka för att stärka den europeiska musikmarknaden gentemot den amerikanska. Målet med The Experience Album är alltså att den europeiska hiphopen ska flexa musklerna.

På 14 spår samsas 20 rappare från 12 europeiska länder och rappar på nio olika språk. Sverige representeras av Marcus ”Mackan” Price som utan tvekan är en av landets bästa MCs, men som inte verkar ha inspirerats av projektet och de beats han fått jobba med. Initiativet är hedersvärt, men det är däremot synd att initiativtagarna tydligen inte har koll på musik och kvalité. Urvalet av rappare är fint, men urvalet av producenter är påtagligt ett bottennapp. Frågan är om Mackan någonsin fått skriva till och rappa på så usla beats. De syntbaserade burkiga produktionerna hade kunnat vara nybörjarproducerade i en studio i din lokala ungdomsgård av någon som endast har Flo-Ridas senaste album som referens.

The Experience Album är en rejäl björnstjänst, inte ska väl den europeiska hiphopen representeras på detta vis?

(Pub­li­ce­rad i Gaffa januari 2011)

0 | Kommentera! |


december 13, 2010

En hyllning till Michael Jackson, och Motown-soul.

Love Letter ger oss produktioner som är mer måttfulla och släta än vad R Kelly brukar leverera, vilket gör att man bitvis kan sakna överraskningsmomenten som brukar ingå i hans repertoar.

Det övriga känner man emellertid igen. R Kelly behåller sin fokus på kvinnan och kärleken, leker som brukligt maskerad på det sätt han ohämmat lever sig in i artistiska roller och lever ut sina musikaliska fantasier.

Den här gången handlar det om en hedersbevisning till R Kellys bortgångne vän och arbetskamrat Michael Jackson, och 50- och 60-tals RnB- och Motown-soulen, det förstnämna mer närvarande än det senare. På majoriteten av låtarna är sångtekniken, sångstilen och sångens särdrag såsom andningar och halsljud oblyga efterhärmningar av Michael Jackson. Vissa spår är går ännu längre och är tydliga blåkopior av Michael Jackson-låtar, tillexempel låten ”Taxi Cab” som ogenerat vill påminna om ”Dirty Diana”.

(Publicerad i Gaffa, december 2010)

R Kellys djärvhet och gränslöshet är fascinerande. För R Kelly existerar inga regler, om han vill göra det, är det är tillåtet.

Comments are closed.




december 13, 2010

T.I. är bäst när han är cynisk och tjurig.

Den självutnämnde södernrapens kung och tillika söderns Jay-Z släpper No Mercy emellan två fängelsestraff. Livet har behandlat T.I. hårt senaste åren. De ständiga problemen med lagen har uppenbarligen härdat honom, och gynnar honom som artist.

T.I. är tydligen bäst när han är cynisk och tjurig. Och albumet No Mercy är hans ventil. Här kastar T.I. handskarna, spyr galla över folk som omgett honom senaste tiden och tvivlar på livet i allmänhet. Främst ger T.I. svar på tal genom plattan, och han gör det med sin vassaste rapleverans någonsin. Allt över mörka, dunkla, rytmiska produktioner signerade av bland andra Lil-C, Neptunes och Kanye West.

No Mercy är ljudet av en exklusiv svartklubb i en mörk källarlokal där gästerna gömmer vapen innanför jackan och champagnen flödar. Ett ställe där hårdnackade har långa straffregister och kan hantera större mängder alkohol. Ett ställe där gästerna inte har något att förlora och sanningar och repliker inte lindas in i bomull.

(Publicerad i Gaffa, december 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Hiphopvärldens version av Kesha

Flo Rida kan vara hiphopvärldens version av Kesha. Produktionerna kan, precis som hans förra album, bäst liknas vid ett ”paint by numbers”-skapande. Det spelas på vissa strängar för att skapa en mish-mash av de ljud som ligger i tiden och samtidigt generera i något så skrikigt som möjligt, med egensyftet att bara låta mest. Det här är mycket topp och inget botten. Det här är intetsägande och kan ge upphov till huvudvärk, och i värsta fall tillfällig avsmak för all musik. Det här är faktiskt så mekaniskt och menlöst att till och med svenska Hollywoodfruar kan komma att rata det.

Spåren på ”Only One Flo” är uptempokopior på det du velat slippa höra på radions a-rotation under de senaste åren. Och det är ironiskt att skivan heter ”Only One Flo”, för några rapskills finns inte där att tala om. Touché.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Ett försök att göra smalare kreddig klubbmusik

The Black Eyed Peas försöker göra smalare kreddig klubbmusik. Det är tänkt att vara en David Guetta möter John Dahlbäck möter Tigerstripes, men har istället blivit en Eiffel 65 möter Corona möter Crazy Frog.

Att låtexterna skulle kunna vara skrivna av en 10-åring är förlåtligt eftersom klubbmusikens låttexter generellt är svaga och inte det primära för vare sig avsändare eller publik. Men i övrigt känns The Black Eyed Peas försök att göra anspråk på en plats inom den nutida europop-arenan väldigt krystat. BEP sträcker ut en för kort arm efter kakan men fortsätter krampaktigt sträcka sig medan svetten rinner nerför pannan. De må ha rätt tekniska verktyg att skapa musiken med men omdömet och de rätta referensramarna verkar saknas. Kanske funkar detta på en amerikansk publik, men den europeiska sätter nog ribban högre. Det är bara att inse att den här genren just nu generellt skapas bäst i Europa.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Kanye Wests egensinnighet har lönat sig

Albumet My Beautiful Dark Twisted Fantasy liknar ingen annan platta som kan hänvisas till genren hiphop. Albumet är genreöverskridande, narrativ, och kittlar fantasin med skicklig dramaturgi. De 13 låtarna öppnar upp efter varandra som akter i en teaterföreställning och albumet ska nog helst betraktas som en enda enhet. Skivans struktur gör att Kanye West lyckats med det många nutida artister strävar efter. Spåren platsar bättre i MP3-spelare och personliga spellistor än i radio och på klubben, och tar i och med det plats i lyssnarnas privata sfär där den kan få en längre livstid.

Genremässigt är My Beautiful Dark Twisted Fantasy som helhet odefinierbar och därmed också rätt så tidstypisk. Nutidens informationsflöde gör att den moderna tidens artist omöjligen kan vara stilmässigt skyddad och begränsad.

Emellan de mentala bilder som målas upp medan man lyssnar på albumet kan man dock sakna hiphopens viktiga ingrediens, autenticitet. Men medan den saknas i de historier som vecklas ut återfinns den i stor grad i helheten. Slutresultatet My Beautiful Dark Twisted Fantasy är från ax till limpa Kanyes egen förverkligade vision, och albumet som alltså är en förlängning av artisten, blir i och med det dokumentär.

Frågan är emellertid om hiphopskallar kommer att gilla det Kanye West erbjuder. Kanske blir det i hiphopens namn just den självrådiga och orubbliga viljan till uttrycksfrihet som tilltalar. Och Kanye Wests egensinnighet verkar ha lönat sig, han har skapat något säreget.

(Publicerad i Gaffa, nov 2010)

Comments are closed.




december 6, 2010

Nicki Minaj hamnar i målgrupps-limbo

Kanske hade Nicki Minaj kunnat vara en rap-bulldozer men hon blir istället bubblegum, sån där bubbelgum som tappar smaken rätt snabbt.

Att Nicki Minaj är en mångsidig artist som både kan sjunga, rappa och vara innovativt underhållande i sitt uttryck verkar ha fått kreativiteten att koka över hos skivbolaget. Man har velat lansera en nyskapande crossover-produkt, men ambitionerna har tydligen triumferat över resultatet som blivit otydligt, spretigt och något av ett mellanting, ett allt och inget.

Albumet Pink Friday blandar synthpop, jungle, RnB och skev electronica. Det finns tecken på att hon kan rappa, men hur pass bra framgår aldrig i det lilla utrymme som ges åt rappen. Det finns tecken på att hon kan sjunga, men hur väl hinner heller inte bli tydligt i virrvarret. Till och med hennes sound blir otydligt i röran. Risken finns att hennes debut endast blir ihågkommet som ett pråligt uttryck, och rosa hår. Det kan vara så att Nicki Minaj nu hamnat i en slags målgrupps-limbo.

(Publicerad i Gaffa Dec, 2010)

Comments are closed.




Sida 10 av 17« Första...89101112...Sista »

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter