Liknande inlägg

• Liverecension: Mos Def (Göta Källare)
• Sage Francis — Li(f)e
• Kelis — Fleshtone

Duon har använt decenniet åt att förfina sina färdigheter och levererar en framtida klassiker

Tio år efter duons senaste släpp Train of Thought, som numera är en underground-klassiker, slår den medvetna Talib Kweli och producenten Hi-Tek sig åter samman. Att både artist och producet drar åt samma håll kan betyda ett platt resultat men i det här fallet blir föreningen mellan Talib Kweli och Hi-Tek det man trodde Black Star (Kweli och Mos Def) skulle vara, magisk. Kemin mellan dem båda är efter alla år intakt, om inte starkare.

På många sätt är albumet till för de redan invigda då de jazziga minimalistiska beatsen i kombination med Kwelis långa politiskt medvetna predikan kan vara svårtuggad för folk i allmänhet. Men av samma anledning är skivan en önskvärd och prima inkörsport till hiphop och inte minst, rap. När Kweli rappar handlar det om ett samspel med beatet snarare än en prestation. Han använder takstslagen som en elit-gymnast använder barren, och det låter bitvis så pass levande när han vibear att man misstänker att han freestylar. Kwelis historieberättande förtjänar guld, den är både pedagogisk och underhållande. Att i politiska spår som ”Back again” och ”In the red” ta sig an social misär och de problem oljeindustrin bidrar med, och samtidigt underhålla, är smått genialt.

Det mest intressanta är att duon fullständigt struntar i att flörta med mainstreamfårans sound och publik och verkar istället ha använt decceniet åt att förfina sina färdigheter. Det här albumet kommer att marineras och bli en klassiker med tiden.

Publicerad i Gaffa juni 2010

Liknande inlägg

• Recension: Reflection Eternal — Revolutions Per Minute

Tråkigt och imponerande på samma gång.

Detta är absolut inget för dig som mentalt spyr på den nutida mainstreamvågen inom RnB’n, om du inte vill ha en lektion i hur du själv bör skapa sådan musik som på en gång platsar på a-listorna.

Rokstarr är nämligen en stolt manifestation av hur det som just nu är bredast i radio låter om det kokas ned till sina minsta komponenter, vilka sedan blåses upp. Spåren är fläckfria storartade electro-RnB-produktioner som lånar från Euro-technon utan någon som helst anspråk på nyskapande, ihopsydda av de mest erfarna skräddarna som vet vad som sitter bäst på etern. Målet har varit att göra omedelbara radiohits med hjälp av omedelbart fångande refränger, snygga broar och lager av stämmor.

Taio Cruz förblir nog artisten med det okända ansiktet ett tag till. Men å andra sidan utför han sitt jobb väl, han är ett sångredskap som hjälper mainstream-maskineriet att fortsätta rulla. Rokstarr är både tråkig och imponerande på samma gång.

Publicerad i Gaffa juni 2010

No related posts.

Det verkar inte bli någon comeback för Eminem det här decenniet.

Recovery följer 2009-års besvikelse ”Releapse” där Eminem någonstans emellan pruttljud och rapningar blev förvandlad till en karikatyr och ingav karnevalkänsla över spartanska gunglösa beats. I återhämtandet får vi en ännu större besvikelse. Om Relapse åtminstone var en sammanhängande platta med ett genomgående sound är denna bara spretig. Om Relapse ingav en känsla av skaparlust är denna bara trött och halvhjärtad med beats som är ”lite av allt”, lite syntar, lite rock, lite trummor, lite sång, men lösa i kanterna och utan att hålla ihop.

Om Eminem i förra albumet imponerade med sina rhymes och fortfarande hade något att säga även om det var upprepningar av gammalt homohat, kändishat och kvinnohat i sann Slim Shady-anda, innehåller denna bara en näve tomma oengagerade rim och temalösa låtar. Eminem går på ånga och bottenskrap av det han brukade vara. Kvinnor ska strypas och sparkas i skrevet om de lämnar honom, han vill knulla för det är det stjärnor gör, och hela världen kan dra åt skogen. Albumets enda agenda är dock att försöka placera Eminem på mainstreamfåran. Rapmonstret sjunger på refrängerna, albumet gästas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fantasilöst från mainstreamhits som Haddaways ”Dont hurt me” och Black Sabbats ”Changes”. Det är som att Eminem och alla runtom honom gett upp.

Eminem måste börja om från början efter det här godtyckliga och planlösa bottennappet. Han må ha kommit till slutsteget i tolvstegsprogrammet, men därefter återstår att rekonstruera en egen ny identitet.

Liknande inlägg

• Recension: Eminem — Relapse
• Eminem — Relapse
• Movits blev större än Eminem och Kanye

Liknande inlägg

• Recension: Drake — Thank me Later
• Sage Francis — Li(f)e
• Liverecension: Mos Def (Göta Källare)

På något sätt lyckas dessa två profeter få något som skulle kunna bli en repris att kännas som en nypremiär.

Hiphopens och reggaens två giganter står vid rodret och styr oss in i ett välbekant lands hamn. Här hörs uppmaningar till Afrika att resa sig upp på egna ben och skapa ett självständigt styre oberoende av den vita mannen, och berättelser om orättvisor och misär som jordens svarta befolkning befinner sig i. Albumet är den knutna näven i luften, en välbekant symbol för enighet och kamp mot överheten. Lika familjärt som albumets tema känns de få men rätt traditionella hiphopbeatsen, och de många relativt klassiska reggaeproduktionerna som dominerar skivan. Men på något sätt lyckas dessa två profeter få något som skulle kunna bli en repris att kännas som en nypremiär. Det är med stor pondus de tar de sig an sin agenda som stavas återuppväckelse, svängiga spår med melodiska refränger, markanta trummor och tung bas. Och de kommer få dig att gunga huvudet och betagen lyfta din knutna näve högt upp.

Liknande inlägg

• Lite Nas och Damian Marley?
• Liverecension: Nas & Damian Marley på Gröna Lund, Stockholm
• Drake — Thank Me Later

Daltone, rapparen som florerat på den svenska undergroundscenen sedan 90-talet levererar nu äntligen en debutplatta. Albumet innehåller dynamiska lager på lager-produktioner med syntar, tung bas och smutsigt dirty-south sound, bredvid mer sparsamma, avskalade spår som låter berättandet komma fram. Först på dessa sparsamt producerade spår blir det märkbart att Daltone talar rakt ifrån hjärtat. Han blottar sin ensamhet, sina kval och osäkerhet om att räcka till men gör det med integritet. De klubbiga dansgolvsvänliga spåren tömmer dock bitvis de introverta och utlämnande texterna på själ och minskar berusningseffekten, med låten Stort hjärta som exempel.

Daltone har kappan dubbelknäppt. Han vill blotta sig, men blir på de flesta spåren svår att upptäcka bakom de massiva produktionerna. Han gör sig bäst på spår som Framför er och Om du känner mig där han kastar av sig, står där blottad och tittar dig rakt i ögonen.

Publicerades i Gaffa juni 2010

Liknande inlägg

• Drake — Thank Me Later
• Capetown — Cinematic
• Sexfemman – Grimaschmusik

I och med flytten till Sverige har den sydafrikanske rapparen Harrison Miya gjort musikalisk svängom och slagit ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nordelius och alternativ-rocksångerskan Nathalie Tensaye. Fusionen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med medvetna politiska låttexter som berör apartheid och utanförskap, och det hela påminner bitvis om tidig Seal. Harrison nästan viskar fram sången och använder sig på vissa låtar av ramsor på Zulu vilket ger en intressant kontrast gentemot det alternativa pop-soundet. Men ingen enstaka låt sätter sig i minnet och albumet känns mest som ett mellanspel.

Albumet gör sig nog bäst i sin helhet i bakgrunden i bilen. Av den filmiska känslan att döma kanske på en roadtrip genom amerikanska Nevada när du sitter i passagerarsätet i en Chevrolet Impala cabriolet med benen uppe på bildörrens kant, solglasögonen på och vinden i håret. Sinnestämningen under färdens gång är melankolisk. Och Cinematic får dig att begrunda nuet i ljuset av de många vemodiga tillbakablickarna.

Publicerades i Gaffa juni 2010

Liknande inlägg

• Drake — Thank Me Later
• Recension: Drake — Thank me Later
• Recension: Eminem — Relapse

Skivan gör inget avtryck.

Hon slog igenom under 90-talet och blev snabbt den yngre generationens powerballad-drottning. Med sin starka mörka röst, säregna nasala artikulation och fördelaktiga utseende var Braxton efter andra albumet Secrets (1996), som innehöll hiten Un-break My Heart, en succé. Hon hamnade dock snart i rättsliga tvister med sitt skivbolag och de vitala samarbetena med producenter som Babyface och Toni Rich bröts i tumultet. Under det följande decenniet fattade Braxton ett flertal mindre bra affärsmässiga beslut som gjort att hon bara då och då glimmat till.

Pulse är lika inkonsekvent. Den består till hälften av klassiska ångande powerballader, och till andra hälften av blåkopior av förra årets upptempo-RnB-hits i syfte att flörta med Jordin Spark’s och Beyonce’s publik. Det hela är förbryllande. Dels missar man helt att ta tillvara på Braxtons unika uttryck, dels ger man sig an konkurrens inom den moderna RnB’s mättade arena utan någon som helst nyskapande anda. Skivan gör därmed inget avtryck och man önskar att man kunde vrida tillbaka tiden tio år och få sig en rejäl dos av balladdivan Toni Braxton.

Liknande inlägg

• Laura Izibor — Let The Truth Be Told
• Keyshia Cole – A Different Me
• Ciara — Fantasy Ride

Kelis har tagit ny musikalisk kurs mot modern dance, house och techno.

Kelis som i över ett decennium profilerat sig som RnB-artist gör nu en modig 180-graderssväng och sätter av mot ny musikalisk kurs. Vi får stilren modern dance, house och techno signerat producenterna, tillika housegudarna David Guetta och Benny Benassi.

Resultatet är en platta där varje spår är ett eget dansgolvsmonster med omedelbar hitfaktor. Spåren har korta intron och långa outron. Den ena tar vid där den förra slutade vilket resulterar i en sömlös skiva som DJ’s lika gärna kan låta rulla från början till slut alla nio spåren igenom. Låtarna är lager på lager-produktioner med komprimerade bastrummor och vinande luftiga syntar vari Kelis viskande röst hörs med minimalistiska repeterande låttexter med glädjefyllt budskap.

Det känns emellertid som att Kelis inte har velat experimentera för mycket, vilket kanske är lika bra för nu gällde det nog att få den nya musikaliska inriktningen att gå hem. Producenterna har här använt sig av väl beprövade tricks och recept som garanterar lyssnarens ökade puls. Hade det inte varit för de ständiga överraskande, och stundvis hårresande, inslagen som återfinns i samtliga spår hade plattan kanske gått en obemärkt förbi. Men Guetta och Benassi har ansträngt sig och gett Kelis lite av sitt magiska stoff.

Det här är vad Black Eyed Peas önskar att de hade gjort med sin förra platta, vad Madonna redan gjort i sin senaste, och vad Kelly Rowland kommer att göra i sin kommande.

(Publicerad i Gaffa maj 2010)

Liknande inlägg

• Recension: Kelis — Fleshtone
• Liverecension: Mos Def (Göta Källare)
• Sage Francis — Li(f)e