Detta är Skweee. En finsk-svensk uppfinning som sätter Sverige i täten av den elektroniska musikens utveckling internationellt. Daniel Savio är en av genrens pinjonärer och förgrundsfigurer. Namnet Skweee syftar på användandet av gamla synthesizers där Savio kramar ut (squeeze out) intressanta ljud och kombinerar synthslingor och basgångar med funkrytmer. Albumets ljudbild är minimalistisk men på samma gång fyllig och bastant. Skivan placerar dig på en breakingmatta i ett gatuhörn i New York under 70-talet och samtidigt på en marsexpedition i framtiden.

Det förvånansvärda är att Savio lyckats göra något så matematiskt så otroligt svängigt. Spåren är logiska men samtidigt humoristiska och känns som ljudet av syntheseizers dialog av flörtande och pikande med varandra. Skivan får alla b-boys att spontanköra power moves där de står och musikskapare världen över blir gröna av avund. Detta gör musik-Sverige stolt.

(Publicerad i Gaffa)

Liknande inlägg

• Flo Rida — Only One Flo (part 1)
• Daniel Adams-Ray, fler färger på paletten
• Odd Future — The OF Tape Vol.2

Tillsammans med de resterande medlemmarna i kollektivet Black Hippy Crew utvecklar Schoolboy Q, Kendrick Lamar, Ab-Soul och Jay Rock sakta vår föreställning av west coast-hiphopen.

Schoolboy Q växlar mellan stilartens avslappnade tillbakåtlutning och en mer pådrivande, aggressiv framåtlutning i förmedlad sinnestämning, sound och uttryck. Skivan tilltalar både emos och moshpit-uppviglare och växlar mellan bounce och mörk, utdragen melankoli med medvetna verser i introvert läge. Textraderna består av punchlines och dubbelbottnade liknelser och Schoolboy Q visar sig snabbt vara en av rapvärldens största retstickor. Han är passivt aggressiv, politiskt inkorrekt och sysslar med olovliga uttalanden. Han är dock konstant elegant, en chic finlirare som för sig med finess.

Albumet som innehåller 15 spår undviker att kännas utdraget genom att ständigt röra sig framåt med många och originella inslag i varje steg. Skivan är uppenbarligen resultatet av ett nörderi. Såhär låter samtida hiphop när enstöringar och ousiders ljud– och rapnördar och råkar dra in smutsen från gatan i mixen. Det här är för hiphop för finsmakare som uppskattar alternativa, nya modeller. Spåren är för graciösa för att vara publikfriare, men skivan är ett av de bästa året 2012 hittills bjudit på.

(Publicerad i Gaffa)

Liknande inlägg

• Childish Gambino — Camp
• Reflection Eternal — Revolutions Per Minute
• Estelle — All of me

Vad Pharrell Williams önskar att han vore 2012.

Han kallar sitt maniska sound för ”township tech”, vilket kan sägas syfta på den sydafrikanska housens ständigt föränderliga avkomma. Den sydafrikanske sångaren, rapparen och producenten har gått ännu längre med sitt andra album. Father Creeper släpps på grunge-indiebolaget Sub Pop som uppenbarligen har bidragit till friare tyglar och gjort att Mathambo skapat en ännu mer psykedelisk skiva än debutalbumet från 2010.

Han är trotsig och målar utanför gränslinjerna, utmanar lyssnaren med innovativa och obskyra ljudkollage och verkar ha fått utlopp för en inneboende hänsynslös skaparsjäl. På Father Creeper plundrar han det internationella musikbiblioteket, blandar och ger dig en mix av metal, electro, rock, och crunk. Detta blandar han med element som oftast förekommer inom mainstream-musikproduktioner såsom långa rockgitarr-riff och storslagna melodiska sångrefränger vilka han klär i ny kwaito-outfit, en nerpitchad version av house från Johannesburg där Mathambo kommer ifrån. Hans tunna röst är den svagaste aspekten och skivan kan spreta lite för mycket, men i det stora hela är Spoek Mathambo vad Pharrell Williams önskar att han vore 2012.

(Publicerad i Gaffa)

Liknande inlägg

• The Black Eyes Peas — The E*N*D
• Professor Green — Alive Till I’m Dead
• Gym Class Heroes – The papercut chronicles II

När hon debuterade för fyra år sedan med sin mix av afrodub och elektronika var gränserna mellan popmusikens kreativa underklass och den industriella popen fortfarande tydlig. Med åren har dock musikindustrin anammat popunderklassens uttryck och tvingar indiepopen till att återskapas. Santigold ger uppgiften ett försök. På hennes andra album gör hon pop med anspråk på autenticitet. Hon adderar karibisk punk med vemod, men får bara hälften rätt.

Bästa låt: Go!

(Publicerad i Metro)

Liknande inlägg

• Toni Braxton — Pulse
• Rihanna — Loud
• September — Love CPR

Samplingar, cuts och rap. Den ena är Dj och den andra är mc. Professor P och Dj Akilles mix består av stora doser av ingredienser som är grundläggande inom hiphopmusiken. Tillsammans har duon skapat musik som kan sägas vara hiphopens husmanskost. Albumet The Realism är hiphop-traditionell och låter genrebekant. Den här musiken syftar främst till att mätta behov snarare än bidra till förströelsen. Spåren stillar hungern efter ett redigt hiphopsound med komponenter som hyllar den tidigare och mest ädla fasen för genren. Det bristande inslaget är produktionerna som kunde ha varit aningen skarpare med tajtare och mer kristallisk ljudbild. Men spåren är välplanerade enstaka kulturreferenser där souliga refränger samsas med medvetna versrader i ett drömlikt hopkok.

(Publicerad i Gaffa)

Liknande inlägg

• Professor Green — Alive Till I’m Dead
• Dj Mat & Polki — Springande punkten
• Förspel med DJ Siesta

Death Grips genre kan beskrivas som nutida hardcorehiphop. Detta är musik som får Odd Future att framstå som bleka veklingar i jämförelse. Kompositionerna befinner sig i skärningspunkten mellan mörk dubstep och ghettotech med punkinfluenser och rap med avstamp ur hiphopkulturens uttryck. Death Grips är moshpits och komprimerade ljudbomber vars chockvåg slungar festivalpubliken av arenan.

Bästa låt: Lost Boys

(Publicerad i Metro)

Liknande inlägg

• The Dream – Love vs. Money
• Nicki Minaj — Pink Friday…Roman Reloaded
• Maino — Day after tomorrow

Hans officiella biografi börjar med ”There was a time when the term ’rapper’ was an instant typecast”. B.O.B rappar men tar avstånd från hiphopen och dess genrespecifika definitioner, och kör vidare på sin rock/pop-fusion. Detta är ett frieri till skivbolagen, de europeiska radiokanalernas redaktörer och den del av massan som har råd med dyrare konsertbiljetter. Svaret från dessa blir, ja.

Bästa låt: Strange Clouds

(Publicerad i Metro)

Liknande inlägg

• Diversidad — The Experience Album
• J-Son – My Window
• Still Pee & Ru — Still Pee & Ru

Hon är en av RnB-arenans mest framgångsrika vokalister med flertalet tidigare Billboard-topp-tio-placeringar och platinumförsäljningar på meritlistan. Nu är dessutom rösten mogen och sångtekniken som bäst. Trots kvalifikationerna befinner sig det sjunde albumet i ett passivt läge och matchar inte hennes status. Skivans ljudbild är initiativlös, soundet är håglöst och matchar inte det eftertryck och den pondus hennes starka röst just nu uttrycker.

Bästa låt : Anything

(Publicerad i Metro)

Liknande inlägg

• Mary J Blige – My life II – the journey continues
• Oskar Skarp with Guests — Songs In The Tree Of Life
• Looptroop Rockers — Professional Dreamers

Det här är LA-kollektivet Odd Futures första albumrelease och följer upp år av gratis download-projekt. Deras proggressiva sound, punkiga attityd, teatraliska lekfullhet och kompetenta utförande har genom åren förhäxat både massa och etablissemang. Kollektivet fortsätter använda artisteriets mytskapar-möjligheter till fullo. I det moderna informationssamhällets transparens är det svårt för artister att skapa myter kring sin stage persona. Men Odd Future lyckas återigen få en skiva att upplevas som en skådebana där varje rappare är medlem i en Little shop of horrors-ensemble.

På debutalbumet är tolvmannakollektivet soundmässigt lika alternativa som tidigare och ser till att inte landa i något genrespecifikt sound. Odd Future är likväl en kromatisk avvikelse. De skapar ljudblödningar och kontraster när de bryter sound som bryter ut i ett spektrum. Spåren grundas på enkla synth– och trummloopar som ger större frihet åt rapparnas flow men toppas med skränigare elektroniska ljudeffekter. Skillnaden är att ljudbilden är mer anspråkslös än deras tidigare projekt och rapparna har blivit mer kultiverade. Odd Future har uppenbarligen förfinat de många inslag som skapar helheten. Vi får nu minimal dos av frontmannen Tyler The Creators shockeffektsrim och han överlåter större utrymme till de övriga medlemmarna. Nu får tillexempel Hodgy Beats och Domo Genesis visa att de också är talangfulla tekniska rappare och skapare av suggestiva rim. Samtliga mcs hittar till sina unika dramatiska karaktärer och uttryck samtidigt som de möter upp varandra på spåren. Odd Future vinner stilpoäng för att de så galant lyckas skapa ett albumformat trots det stora antalet medverkande.

(Publicerad i Gaffa)

Liknande inlägg

• Medina – Varsågod De E Gratis Vol 2
• Death Grips — The money store
• India Arie — Testimony: Vol. 2, Love & Politics

Konkurrensen är hård mellan de unga kvinnliga popikonern Katy Perry, Lady
Gaga, Rihanna och Nicki Minaj som spurtar och hittar på tricks för att fånga din
uppmärksamhet. Det räcker inte med att sjunga och dansa, det måste till en Disney On Ice-liknande show på scen, ett gyckeltåg i musikvideos och karnevalkänsla på skiva. Och ingen är lika villig att vrida sig själv och musiken ur led som Minaj.

Albumet är lika bipolärt som hennes uttryck och består till hälften av rap och
till hälften av sång. Allt ovan en psykotisk pastich av ljudeffekter som fungerar
utmattande. Länken mellan miljoner sålda skivor, kreativ frihet och musikskapande för uppmärksamhetens skull skapar en svag kedja.

Bästa låt : Automatic

(Publicerad i Metro)

Liknande inlägg

• Nicki Minaj — Pink Friday
• Albin Gromer — Album
• Toni Braxton — Pulse