Glassnote | Betyg 3 av 6

Ett teaterstycke.

När komikern Donald Glover inte skriver manus för teveserien 30 Rock eller skådespelar i serien Community levererar han hiphop under namnet Childish Gambino, ett artistnamn han fått av en Wu Tang-namngenerator på internet.

På sitt debutalbum manifesterar Gambino god smak, att han är ajour med hiphopens utveckling och kunnig om genrens rötter. Men han är allt på en gång vilket skapar trovärdighetsproblem.

De egenproducerade beatsen är dels hårda med hiphoprotnära sound och dels elektroniska, långsamma och melankoliska. Låtarna behandlar ämnen som etnicitet, rasism, gatukredibilitet och hiphopkultur och hans rap speglar flertalet stilar som gles hashtagrap och multisyllable kulspruterap. Han sjunger och reciterar, och röstproduktionen växlar mellan en högljudd och aggressiv och en viskande självtröstande sådan.

Det känns som Gambino misslyckats med att behärska skådespelaren i sig. Albumprojektet avslöjas som ett teaterstycke, ett manuskript för ett pilotavsnitt om en lite argare och mer politisk medveten Kanye West-karaktär. Han går in för hårt, täcker alla hiphopens uttryck och tar i så det blir pastisch av det hela.

(Publicerad i Gaffa 16 januari 2012)

Liknande inlägg

• ASAP Rocky — LiveloveASAP
• The-Dream — 1977
• Drake — Thank Me Later

Vertigo | Betyg 3 av 6

Lättillgänglig electro-dansmusik med reflektiva texter.

Den tidigare The Streets-adepten och politiskt medvetna rapparen Example började en gång sin musikaliska karriär på garagebeats, men har liksom flera av senaste årens brittiska rapartister, som Tinie Tempah och Professor Green, förflyttat sig från hiphopen och över till electro-dansmusiken. Därmed hamnar även han i den nuvarande brittiska popmusiken mittfåra.

Två album in i solokarriären påpekade Example att det målet inför detta tredje album var att erbjuda folket upplyftande rave. Han når sitt mål, skivan bjuder på tydlig och lättillgänglig electro-dansmusik med vissa grimeinfluenser och utan några som helst direkta överraskningar. Skivans tolv spår är skapade av lika många producenter, här samsas Chase & Status och Faitheless produktioner med Examples berättelser om misslyckade relationer och kokainets påverkan.

Utmärkande för Example som dansmusiksartist är emellertid att han fortfarande skriver låttexter som en rappare. Texterna ger spåren dimension, de är reflektiva och berättande vilket är ovanligt för genren vars låttexter närmast är banala och anses irrelevanta för upplevelsen.

(Publicerad i Gaffa 17 januari 2012)

Liknande inlägg

• Taio Cruz — Rokstarr
• Plies — Goon Affiliated
• Flo Rida — R O O T S

—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fantastisk koreografi som ramlar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers karriär och pågick från november 2010 till juni 2011 i samband med releasen av hans sjätte albumRaymond v. Raymond. Turnén innebar 92 spelningar och arrangerades i städer i USA, Europa och Australien. London-spelningen som denna dvd dokumenterar gick av stapeln på spektakulära O2-arena i februari 2011 inför cirka 14 000 personer och var den enda turnéspelningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen dokumenterar just denna spelning beror nog på den magnifika scen, lokal och tekniska möjligheter som O2-arena erbjuder.

Man brukar säga att konserter funkar dåligt på film och måste upplevas live men denna film trotsar regeln. Det finns helt enkelt så många visuellt färggranna och stora effekter som ständigt byter av varandra att konserten går rakt igenom skärmen. Under en och en halv timme framför Usher 22 låtar ackompanjerad av liveband och i sällskap av ett fåtal dansare. Det sker flertalet klädombyten under showen och varje låt har ett eget visuellt tema vad gäller scenrekvisita och ljus.

Koreografin är ständigt stommen i showen. Ljus och scenrekvisitans rörelser utgår från dansen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett samspel mellan musik, ljus, scenografi där dansen är dirigenten. Detta och dansstegen, Ushers teatraliska rörelser emellan akterna och hans scenkläder påminner en ständigt om popmusikens liveshow-gigant Michael Jacksons. Showen är så pass ombytlig och färgsprakande att det skulle kunna tolkas som innovation men Usher målar via siffror och lyckas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influerad av sin förebild Michael. Det hela innebär en hel del effektsökeri men samtidigt noll musikalisk liveupplevelse för dig som söker en sådan. Livebandet är i princip undangömt bakom en rekvisitavägg och Ushers interaktion med musikerna är obefintlig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och förtrollade Usher-fans.

(Publicerad i Gaffa måndag 19 december 2011)

Liknande inlägg

• The-Dream — 1977
• Shontelle Shontelle — No Gravity
• Taio Cruz — TY.O

RCA/Sony — Betyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Anthony Hamilton bibehåller sina kännetecken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospelens anda och aldrig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräckare uttryck och en mer polerad ljudbild än vad man hört från honom tidigare. På sitt sjunde album hittar han den gemensamma nämnaren mellan klassisk soul från en tidigare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publlicerad i Metro Publicerad 2011-12-13)

Liknande inlägg

• R Kelly — Love Letter
• Rebecca & Fiona – I love you man
• Still Pee & Ru — Still Pee & Ru

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e skivan från bandet som kallas hiphopens bästa men deras första koncept-album och handlar om figuren Redford Stephens öde.

Skivan representerar fingertoppskänsla i uppslag och utförande. Den flirtar med indiepubliken men har soulen som pelare, är soundmässigt jämn och dramaturgisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och uppskattas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Lighthouse”.

(Publicerad i Metro 2011-12-06)

Liknande inlägg

• The Roots — How I Got Over
• Recension: The Roots — How I got over
• Damian Marley & Nas — Distant Relatives

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.

Helhetskänslan är att Rihanna utför ett jobb som sångerska. Sången och låttexterna är nyanslösa, målar få bilder och skapar få känslor.

”Digilistan”-favoriten flirtar med house och försöker sig på det alternativt skeva elektroniskt kitchiga. Skivan är välproducerad och soundmässig sammanhållen med flera radiofavoriter, men Rihanna själv låter mer blasé än någonsin tidigare vilket kan bero på det genomgående temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka alltmer handlar om, sex. Antingen har industrin vunnit över den kvinnliga sångerskan eller så har fantasin sinat.

Här sätter Rihanna nämligen något slags rekord i triviala beskrivningar av samlaget. Det handlar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att understryka att hon vill ha sex.

Bästa låt: ”Talk that talk”

(Publicerad i Metro 2011-11-22)

Liknande inlägg

• Rihanna — Loud
• Nicki Minaj — Pink Friday
• The Roots — How I Got Over

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Skivan representerar musikalisk uppriktighet.

Duon STRAX debuterar med ett album som i uttryck och klang kanske representerar ett slags bostadsrätts-hiphop signerat producenten Fronda. Men skivan representerar även musikalisk uppriktighet.

Låtarnas teman och texter utgår från killarnas egna erfarenheter och känslan är att soulinfluenserna bygger på en äkta soulentusiasm med en förkärlek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rymmer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttexterna är enkla med enkla vardagsnära ledmotiv om kärlek och formuleras med en del vardagsrealism. Men just nu vinner produktionerna, sången och låttexterna över de båda rapparnas flow som i längden tenderar att bli lite enformigt i sin raka stegande stil.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Liknande inlägg

• Ugly Duckling — Moving at Breakneck Speed
• The-Dream — 1977
• Stockholmssyndromet — Ettfyranånstans?

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälften strippklubbmusik, till hälften avskalade r’n’b-tryckare.

Skivan öppnar med hög energi men går sedan i halvfart resten av tiden. De långsamma låtarnas uppbyggnad grundas i traditionell r’n’b. Om man skalar bort de digitaliserade effekterna och klär låtarna i ett organiskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slutet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt mycket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde autotune till sitt signum. Han gör fortfarande till hälften strippklubbsmusik och till hälften långsamma och avskalade smöriga r’n’b-tryckare. Och allt görs med autotune. Det här är ingen kvalitétsupplevelse och inget för finsmakare. Skivan har tonåringar som huvudmålgrupp och tillämpar effektsökeri istället för nörderi. Säga vad man vill om det, men den här genrens producenter är bra på att skapa energi i uptempolåtarna på billigt vis. Problemet är bara att även tonåringarna vid det här laget kan vara trött på autotune och att albumet har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains karriär är alltså absurt nog hans kännetecken. Autotune-bonanzans tid är räknad och han blir nog snart tvungen att återuppfinna sig själv.

(Publicerad i Gaffa måndag 12 december 2011)

Liknande inlägg

• Drake — Thank Me Later
• The Roots — How I Got Over
• R Kelly — Love Letter

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En opersonlig vara.

Han är ett intressant typexempel för den kommersiella popmusik-branschen. Taio Cruz slog igenom med albumet Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spelade artisterna på radio. Han har vunnit BRIT Awards, Vanguard Awards, flertalet Billboard Awards och nominerats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säljande akter men kanske även den mest anonyma. Soundet, låttexterna och sångarens uttryck är fortsatt så pass opersonliga att han blir utbytbar, nästintill ansiktslös.

Att albumets titel kommit till då han tröttnat på att fans uttalar hans namn fel kan vara ett resultat av en affärsmodell som främst siktar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Liksom på tidigare album kamoufleras karaktären Taio Cruz av de bombastiska synthbaserade produktionerna som denna gång är signerade Ingrosso, Angello, Guetta och RedOne. Taio Cruz framgångar vilar på hans goda sångkapacitet, att sälja honom som persona via musiken verkar vara sekundärt.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

Liknande inlägg

• Taio Cruz — Rokstarr
• M.E.D — Classic
• Drake — Thank Me Later

____________________________
Punta Records/Universal | Betyg 4 av 6
__________________________
En helt pånyttfödd och sammansvetsad rapduo.

Möt en ny Mofeta & Jerre. Tempot är i överlag lägre än vad duon bjudit på tidigare, rappen har en mer varierad flow och rimstruktur och soundet lutar mer åt soul. Det är tydligt att rapparen Mofeta och producenten Jerre har gått igenom en mognadsprocess som låtskrivare, textförfattare, musiker och musikerpar och blivit en mer sammansvetsad duo.

De verkar ha släppt garden både gentemot varandra och lyssnarna, det är märkbart att de låter varandra ta mer plats. Jerres många instrument, melodier och sång får breda ut sig ordentligt och landa i jammande, och funken i botten av produktionerna får de långsamma spåren att svänga. Mofeta har aldrig levererat så personliga låttexter och tar tid på sig att i varje låt berätta en historia och måla bilder, vilket gör varje spår till ett eget kapitel.

Helheten är inbjudande. Man får lust att slå sig ner hos Mofeta & Jerre ett tag. Det här är en skiva med längre livslängd som man nog återkommer till med mellanrum.

(Publicerad i Gaffa fredag 2 december 2011)

Liknande inlägg

• Mofeta & Jerre & baksmällan
• Mofeta & Jerre undrar
• Recension: Mofeta & Jerre — Bomben