Ametist Azordegan

BETYG: 6 av 6
Artist: Daniel Savio
Skiva: Daniel Savio (Dødpop)

Detta är Skweee. En finsk-svensk upp­fin­ning som sät­ter Sve­rige i täten av den elektro­niska musi­kens utveck­ling inter­na­tio­nellt. Daniel Savio är en av gen­rens pin­jo­nä­rer och för­grunds­fi­gu­rer. Nam­net Skweee syf­tar på använ­dan­det av gamla synt­he­si­zers där Savio kra­mar ut (sque­eze out) intres­santa ljud och kom­bi­ne­rar synt­hs­lingor och bas­gångar med funkryt­mer. Albu­mets ljud­bild är mini­ma­lis­tisk men på samma gång fyl­lig och bastant. Ski­van pla­ce­rar dig på en bre­a­king­matta i ett gatu­hörn i New York under 70-talet och sam­ti­digt på en mars­ex­pe­di­tion i framtiden.

Det för­vå­nans­värda är att Savio lyc­kats göra något så mate­ma­tiskt så otro­ligt sväng­igt. Spå­ren är logiska men sam­ti­digt humo­ris­tiska och känns som lju­det av synt­he­sei­zers dia­log av flör­tande och pikande med varandra. Ski­van får alla b-boys att spon­tan­köra power moves där de står och musik­ska­pare värl­den över blir gröna av avund. Detta gör musik-Sverige stolt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

BETYG: 5 av 6
Artist: School­boy Q
Skiva: Habits & cont­ra­dic­tions (Top Dawg)

Till­sam­mans med de res­te­rande med­lem­marna i kol­lek­ti­vet Black Hippy Crew utveck­lar School­boy Q, Kendrick Lamar, Ab-Soul och Jay Rock sakta vår före­ställ­ning av west coast-hiphopen.

School­boy Q väx­lar mel­lan stilar­tens avslapp­nade till­bak­åt­lut­ning och en mer pådri­vande, aggres­siv fram­åt­lut­ning i för­med­lad sin­nestäm­ning, sound och uttryck. Ski­van till­ta­lar både emos och moshpit-uppviglare och väx­lar mel­lan bounce och mörk, utdra­gen melan­koli med med­vetna ver­ser i intro­vert läge. Textra­derna består av punch­li­nes och dub­bel­bott­nade lik­nel­ser och School­boy Q visar sig snabbt vara en av rap­värl­dens största ret­stic­kor. Han är pas­sivt aggres­siv, poli­tiskt inkor­rekt och syss­lar med olov­liga utta­lan­den. Han är dock kon­stant ele­gant, en chic fin­li­rare som för sig med finess.

Albu­met som inne­hål­ler 15 spår und­vi­ker att kän­nas utdra­get genom att stän­digt röra sig framåt med många och ori­gi­nella inslag i varje steg. Ski­van är uppen­bar­li­gen resul­ta­tet av ett nör­deri. Såhär låter sam­tida hip­hop när enstö­ringar och ousi­ders ljud– och rap­nör­dar och råkar dra in smut­sen från gatan i mixen. Det här är för hip­hop för fin­sma­kare som upp­skat­tar alter­na­tiva, nya model­ler. Spå­ren är för gra­ci­ösa för att vara publik­fri­are, men ski­van är ett av de bästa året 2012 hit­tills bju­dit på.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

BETYG: 4 av 6
Artist: Spoek Mat­hambo
Skiva: Fat­her Cree­per (Sub Pop)

Vad Phar­rell Wil­li­ams önskar att han vore 2012.

Han kal­lar sitt maniska sound för ”towns­hip tech”, vil­ket kan sägas syfta på den syd­af­ri­kanska housens stän­digt för­än­der­liga avkomma. Den syd­af­ri­kanske sång­a­ren, rap­pa­ren och pro­du­cen­ten har gått ännu längre med sitt andra album. Fat­her Cree­per släpps på grunge-indiebolaget Sub Pop som uppen­bar­li­gen har bidra­git till fri­are tyg­lar och gjort att Mat­hambo ska­pat en ännu mer psy­ke­de­lisk skiva än debu­tal­bu­met från 2010.

Han är trot­sig och målar utan­för gräns­lin­jerna, utma­nar lyss­na­ren med inno­va­tiva och obskyra ljud­kol­lage och ver­kar ha fått utlopp för en inne­bo­ende hän­syns­lös ska­par­själ. På Fat­her Cree­per plund­rar han det inter­na­tio­nella musik­bib­li­o­te­ket, blan­dar och ger dig en mix av metal, electro, rock, och crunk. Detta blan­dar han med ele­ment som oftast före­kom­mer inom mainstream-musikproduktioner såsom långa rockgitarr-riff och stor­slagna melo­diska sång­re­fränger vilka han klär i ny kwaito-outfit, en ner­pit­chad ver­sion av house från Johan­nes­burg där Mat­hambo kom­mer ifrån. Hans tunna röst är den sva­gaste aspek­ten och ski­van kan spreta lite för myc­ket, men i det stora hela är Spoek Mat­hambo vad Phar­rell Wil­li­ams önskar att han vore 2012.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

BETYG: 3 av 5
Artist: San­tigold
Skiva: Mas­ter of my make-Believe (Warner)

När hon debu­te­rade för fyra år sedan med sin mix av afro­dub och elekt­ro­nika var grän­serna mel­lan pop­mu­si­kens kre­a­tiva under­klass och den indust­ri­ella popen fort­fa­rande tyd­lig. Med åren har dock musi­k­in­du­strin anam­mat popun­der­klas­sens uttryck och tvingar indie­po­pen till att åter­ska­pas. San­tigold ger upp­gif­ten ett för­sök. På hen­nes andra album gör hon pop med anspråk på auten­ti­ci­tet. Hon adde­rar kari­bisk punk med vemod, men får bara hälf­ten rätt.

Bästa låt: Go!

(Pub­li­ce­rad i Metro)

BETYG: 4 av 6
Artist: Pro­fes­sor P & Dj Akil­les
Skiva: The Realism

Samp­lingar, cuts och rap. Den ena är Dj och den andra är mc. Pro­fes­sor P och Dj Akil­les mix består av stora doser av ingre­di­en­ser som är grund­läg­gande inom hip­hop­mu­si­ken. Till­sam­mans har duon ska­pat musik som kan sägas vara hip­ho­pens hus­mans­kost. Albu­met The Rea­lism är hiphop-traditionell och låter gen­re­be­kant. Den här musi­ken syf­tar främst till att mätta behov sna­rare än bidra till för­strö­el­sen. Spå­ren stil­lar hung­ern efter ett redigt hip­hop­sound med kom­po­nen­ter som hyl­lar den tidi­gare och mest ädla fasen för gen­ren. Det bris­tande insla­get är pro­duk­tio­nerna som kunde ha varit aningen skar­pare med taj­tare och mer kristal­lisk ljud­bild. Men spå­ren är väl­pla­ne­rade enstaka kul­tur­re­fe­ren­ser där sou­liga refränger sam­sas med med­vetna vers­ra­der i ett dröm­likt hopkok.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

BETYG: 4 av 5
Artist: Death Grips
Skiva: The Money Store (Sony/Epic)

Death Grips genre kan beskri­vas som nutida hardcore­hip­hop. Detta är musik som får Odd Future att fram­stå som bleka vek­lingar i jäm­fö­relse. Kom­po­si­tio­nerna befin­ner sig i skär­nings­punk­ten mel­lan mörk dub­s­tep och ghet­to­tech med pun­kin­flu­en­ser och rap med avstamp ur hip­hop­kul­tu­rens uttryck. Death Grips är mos­h­pits och kom­pri­me­rade ljud­bom­ber vars chock­våg slungar fes­ti­val­publi­ken av arenan.

Bästa låt: Lost Boys

(Pub­li­ce­rad i Metro)

BETYG: 3 av 5
Artist: B.O.B
Skiva: Strange Clouds (War­ner Music/Atlantic)

Hans offi­ci­ella bio­grafi bör­jar med ”There was a time when the term ’rap­per’ was an instant typecast”. B.O.B rap­par men tar avstånd från hip­ho­pen och dess gen­re­spe­ci­fika defi­ni­tio­ner, och kör vidare på sin rock/pop-fusion. Detta är ett fri­eri till skiv­bo­la­gen, de euro­pe­iska radi­o­ka­na­ler­nas redak­tö­rer och den del av mas­san som har råd med dyrare kon­sert­bil­jet­ter. Sva­ret från dessa blir, ja.

Bästa låt: Strange Clouds

(Pub­li­ce­rad i Metro)

BETYG: 3 av 5
Artist: Monica
Skiva: New Life (Sony Music Entertainment)

Hon är en av RnB-arenans mest fram­gångs­rika voka­lis­ter med fler­ta­let tidi­gare Billboard-topp-tio-placeringar och pla­ti­num­för­sälj­ningar på merit­lis­tan. Nu är dess­utom rös­ten mogen och sång­tek­ni­ken som bäst. Trots kva­li­fi­ka­tio­nerna befin­ner sig det sjunde albu­met i ett pas­sivt läge och mat­char inte hen­nes sta­tus. Ski­vans ljud­bild är ini­ti­a­tiv­lös, soun­det är håg­löst och mat­char inte det efter­tryck och den pon­dus hen­nes starka röst just nu uttrycker.

Bästa låt : Anything

(Pub­li­ce­rad i Metro)

BETYG: 5 av 6
Artist: Odd Future
Skiva: The OF Tape Vol.2 (Odd Future LLC)

Det här är LA-kollektivet Odd Futu­res första album­re­le­ase och föl­jer upp år av gra­tis download-projekt. Deras pro­g­gres­siva sound, pun­kiga atti­tyd, tea­tra­liska lek­full­het och kom­pe­tenta utfö­rande har genom åren för­häxat både massa och eta­blis­se­mang. Kol­lek­ti­vet fort­sät­ter använda artis­te­ri­ets mytskapar-möjligheter till fullo. I det moderna infor­ma­tions­sam­häl­lets trans­pa­rens är det svårt för artis­ter att skapa myter kring sin stage per­sona. Men Odd Future lyc­kas återi­gen få en skiva att upp­le­vas som en skå­de­bana där varje rap­pare är med­lem i en Little shop of horrors-ensemble.

På debu­tal­bu­met är tolv­man­na­kol­lek­ti­vet sound­mäs­sigt lika alter­na­tiva som tidi­gare och ser till att inte landa i något gen­re­spe­ci­fikt sound. Odd Future är lik­väl en kro­ma­tisk avvi­kelse. De ska­par ljud­blöd­ningar och kon­tras­ter när de bry­ter sound som bry­ter ut i ett spekt­rum. Spå­ren grun­das på enkla synth– och trumm­loo­par som ger större fri­het åt rap­par­nas flow men top­pas med skrä­ni­gare elektro­niska lju­def­fek­ter. Skill­na­den är att ljud­bil­den är mer anspråks­lös än deras tidi­gare pro­jekt och rap­parna har bli­vit mer kul­ti­ve­rade. Odd Future har uppen­bar­li­gen för­fi­nat de många inslag som ska­par hel­he­ten. Vi får nu mini­mal dos av front­man­nen Tyler The Cre­a­tors shoc­kef­fekts­rim och han över­lå­ter större utrymme till de övriga med­lem­marna. Nu får tillex­em­pel Hodgy Beats och Domo Gene­sis visa att de också är talang­fulla tek­niska rap­pare och ska­pare av sug­ges­tiva rim. Samt­liga mcs hit­tar till sina unika dra­ma­tiska karak­tä­rer och uttryck sam­ti­digt som de möter upp varandra på spå­ren. Odd Future vin­ner stil­po­äng för att de så galant lyc­kas skapa ett album­for­mat trots det stora anta­let medverkande.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

BETYG: 2 av 5
Artist: Nicki Minaj
Skiva: ”Pink Friday…Roman Relo­a­ded” (Universal)

Kon­kur­ren­sen är hård mel­lan de unga kvinn­liga popi­ko­nern Katy Perry, Lady
Gaga, Rihanna och Nicki Minaj som spur­tar och hit­tar på tricks för att fånga din
upp­märk­sam­het. Det räc­ker inte med att sjunga och dansa, det måste till en Dis­ney On Ice-liknande show på scen, ett gyc­kel­tåg i musik­vi­deos och kar­ne­valkänsla på skiva. Och ingen är lika vil­lig att vrida sig själv och musi­ken ur led som Minaj.

Albu­met är lika bipo­lärt som hen­nes uttryck och består till hälf­ten av rap och
till hälf­ten av sång. Allt ovan en psy­ko­tisk pastich av lju­def­fek­ter som fun­ge­rar
utmat­tande. Län­ken mel­lan mil­jo­ner sålda ski­vor, kre­a­tiv fri­het och musik­ska­pande för upp­märk­sam­he­tens skull ska­par en svag kedja.

Bästa låt : Automatic

(Pub­li­ce­rad i Metro)