Ametist Azordegan

Men bara den här vec­kan. Kolla här ska du få se. Ser nu att mitt uttryck om att vilja bli ”gödd” ver­kar lite gro­tesk och läs­kig? Sam­ti­digt känns det som om det går utför för mig? Året 2008 utnämnde samma sajt mig till hela ”Sve­ri­ges hetaste singel”. Jaja, fyl­ler ju 30 om en månad, bara att ta det man får och springa.

- ”Fly-y-y-y-y-y-y-y-y…”

Haga slott

Jag läser i SVD om att ett enormt järn­sta­ket på 800 meter ska mon­te­ras upp i Haga­par­ken i Stockholm.

Den kom­mer ringa in kron­prin­ses­san Victo­ria och Dani­els hem vid Haga slott som lig­ger mitt i på 7,8 hek­tar. Den kom­mer ringa in dom och stänga ute alla andra.

Det här gil­lar inte alla som bor här i Sthlm… många som hänger i Haga­par­ken är rätt sura och besvikna över att så myc­ket av par­ken nu för­svin­ner så att säga. Man kom­mer ju inte längre in än längs det här staketet.

Och längs sta­ke­tet kom­mer det tyd­li­gen mon­te­ras upp skyl­tar som beskri­ver vilka det är som bor där innan­för, och vad det är man tit­tar på.

Und­rar om Victo­ria kom­mer gå ända ut till sta­ke­tet nån gång? Gå längs den och titta ut på oss van­ligt folk. Kanske borde vi göra egna skyl­tar och sätta upp dom längs sta­ke­tet åt henne. Berätta var och en av våra histo­rier… berätta för henne vad det är hon tit­tar på.

Jag bru­kar inte bli så per­son­lig i den här blog­gen, inte beröra min egen bak­grund och histo­ria. Jag har gene­rellt svårt för att ute­lämna saker.

Men när tjej­jou­ren frå­gade mig om jag ville skriva en text på deras sajt kände jag att jag var redo att ute­lämna en liten del av min histo­ria, med för­hopp­ning att unga tje­jer som läser ska känna igen sig, och få lite distans till det de upp­le­ver. Jag måste erkänna att det kän­des svårt att pub­li­cera det här.

Tje­jou­ren satte rubri­ken: ”Åtta kil­lar knuf­fade in mig på sko­lans toa”

Tjejjouren.se är en ny sajt som star­tade för en vecka sedan, och syf­tar till att samla lan­dets alla tjej­jou­rer under ett tak. En plats där tje­jer kan hitta svar och få stöd.

Tea­met, Musik­hjäl­pen 2009

Janu­ari är här och det är dags att sparka undan mystäc­ket och kasta sig till­baka i ekorr­hjul och våra våra van­liga ruti­ner. Per­son­li­gen ser jag fram emot det, för jag gil­lar när det hän­der saker, för då kän­ner jag att jag lever.

Pro­jek­tet sam­lade in över 5.7 mil­jo­ner kro­nor. Jag skri­ver ”pro­jek­tet” och inte ”vi” för jag anser att det hela är svenska fol­kets verk. 5,7 mil­jo­ner är en fan­tas­tisk summa med tanke på att peng­arna främst kom­mer från rätt små bidrag från enskilda svenska indi­vi­der, rätt unga pri­vat­per­so­ner och inte främst från företag.

Som många andra visste inte vi att det dör ett barn var tret­tionde sekund i Mala­ria som alltså är en fat­tig­doms­sjuk­dom vil­ket inne­bär att vi kanske hade utro­tat och även haft ett vac­cin mot Mala­ria om den varit utspridd i Väst­värl­den. Det hela hand­lar om vad de län­der som har råd pri­o­ri­te­rar… Jag menar, medi­cin som botar en drab­bad per­son kos­tar endast fem kro­nor. Och ett mygg­nät som kan skydda uppe­mot fyra per­so­ner mot mala­ria kos­tar runt fyr­tio kro­nor. När vi lyc­kats för­medla dessa siff­ror var det som att en damm brast. Bidra­gen rul­lade in. Och inne i huset kän­des insam­lingen bit­vis som en folk­rö­relse. Det hand­lade om att göra det själv, att för en stund inte behöva för­lita sig på poli­ti­ker som ska ta beslu­ten om att hjälpa behö­vande, inga avtal som ska skri­vas under av män i kosty­mer… nu tog vi det till­baka, nu gjorde vi det själva. För vi insåg att vi kunde. Och det var magiskt. Och det var där­för vi grät när vi sa våra sista ord i radion.

Jag är en cyni­ker. Jag har inte myc­ket till­tro eller hjärta för poli­ti­ken. Poli­ti­ken svi­ker mig hela tiden, vi har en dålig rela­tion. Mak­t­ord­ningen i värl­den får mig att känna mig makt­lös. Att det gene­rellt är den vita medel­ål­ders man­nens pre­fe­ren­ser och refe­rens­ra­mar som styr vår värld gör mig fru­stre­rad. Att vi män­ni­skor oftast är bric­kor som mani­pu­le­ras och styrs likt mari­o­nett­doc­kor i pro­fi­tens och kapi­ta­lis­mens anda gör mig arg. Att san­ningen ibland mör­kas gör mig sårad. Arbe­tet med Musik­hjäl­pen blev i min värld en liten luft­ficka. För en stund hade vi van­ligt folk mak­ten att för­ändra. Vi tog det till­baka. Jag kom­mer att för­söka ta med mig den här käns­lan i hjär­tat nu. Jag ska för­söka bibe­hålla den glöd som tän­des och som värmde mitt bröst. Jag fick se att män­ni­skor vill göra det bättre för sina med­män­ni­skor. Att du pre­cis som jag bryr dig.

Och du, efter att pro­gram­met har sänts i radio och web-TV dyg­net runt, TV nit­ton tim­mar om dyg­net har unga män­ni­skor lyc­kats bevisa att de visst vill ha pro­gram som enga­ge­rar och utma­nar. Att vi inte alls bara vill under­hål­las med för­strö­else a la Anna Anka. Unga män­ni­skors vilja, intel­li­gens och enga­ge­mang kan vara underskattat.

(Klicka för för­sto­ring, är bil­den för stor kan grabba den och ”dra” den uppåt)

Innan jag kör på med att musik­blogga här på sidan läg­ger jag upp mina favo­rit­klipp från musik­hjäl­pen här som du kan titta på.

Det första klip­pet är när vi avslu­tat upp­dra­get att samla in pengar i kam­pen mot mala­ria. Fil­men visar sista minu­ter i huset bakom mik­ro­fo­nerna och våra första utan­för i det fria. Vi grät nog cirka fem gånger på mindre än två timmar.

Jag och Jason bör­jade använda begrep­pet ”Bob Hans­son i mitt hjärta” efter att för­fat­ta­ren, poe­ten och kär­le­kens kri­gare Bob Hans­son kom förbi oss i stu­dion och läste upp en dikt han skri­vit. Dik­ten var spe­ci­al­skri­ven till en lyss­nare som ”köpt den” och gett peng­arna till vår sak. Dik­ten berörde, moti­ve­rade svenska fol­ket, gjorde oss ödmjuka inför livet, och fick mig att gråta.

En annan favo­rit var när min vän Musse Has­sel­vall och Usama Aziz kom förbi, bidrog till insam­lingen genom att auk­tio­nera ut brott­ning med Musse och pas­sade på och brot­tade ner oss. Usama skrev sedan på sin blogg att jag gett dom mest mot­sånd. Ha!

(Du hit­tar fler av mina favo­rit­klipp från Musik­hjäl­pen på min Youtu­be­ka­nal: http://www.youtube.com/Loveassault)

Rap­parna Stor (Citys Gon­nabe 2009), Moham­med Ali (med det hyl­lade debu­tal­bu­met), Car­lito (nya stjärn­skot­tet från kol­lek­ti­vet Ayla) och pro­du­cen­ten Mack Beats skic­kar den här Halloween-hälsningen… det gläd­jer mig att våra svenska hiphop-stärnor har själv­di­stans och tar sig tid att leka lite. Happy Halloween!

Idag har fil­men ”This is it” med Michael Jack­son pre­miär. Jag har lyc­kats köpa bil­jet­ter och kom­mer gå och se den. Jag pub­li­ce­rade en debattar­ti­kel i Vec­ko­re­vyn idag om fil­mens vara eller icke vara. Vad tyc­ker du?

(Klicka för för­sto­ring, och flytta runt tex­ten med muspekaren)