Ametist Azordegan

Teamet, Musikhjälpen 2009

Januari är här och det är dags att sparka undan mystäcket och kasta sig tillbaka i ekorrhjul och våra våra vanliga rutiner. Personligen ser jag fram emot det, för jag gillar när det händer saker, för då känner jag att jag lever.

Projektet samlade in över 5.7 miljoner kronor. Jag skriver ”projektet” och inte ”vi” för jag anser att det hela är svenska folkets verk. 5,7 miljoner är en fantastisk summa med tanke på att pengarna främst kommer från rätt små bidrag från enskilda svenska individer, rätt unga privatpersoner och inte främst från företag.

Som många andra visste inte vi att det dör ett barn var trettionde sekund i Malaria som alltså är en fattigdomssjukdom vilket innebär att vi kanske hade utrotat och även haft ett vaccin mot Malaria om den varit utspridd i Västvärlden. Det hela handlar om vad de länder som har råd prioriterar… Jag menar, medicin som botar en drabbad person kostar endast fem kronor. Och ett myggnät som kan skydda uppemot fyra personer mot malaria kostar runt fyrtio kronor. När vi lyckats förmedla dessa siffror var det som att en damm brast. Bidragen rullade in. Och inne i huset kändes insamlingen bitvis som en folkrörelse. Det handlade om att göra det själv, att för en stund inte behöva förlita sig på politiker som ska ta besluten om att hjälpa behövande, inga avtal som ska skrivas under av män i kostymer… nu tog vi det tillbaka, nu gjorde vi det själva. För vi insåg att vi kunde. Och det var magiskt. Och det var därför vi grät när vi sa våra sista ord i radion.

Jag är en cyniker. Jag har inte mycket tilltro eller hjärta för politiken. Politiken sviker mig hela tiden, vi har en dålig relation. Maktordningen i världen får mig att känna mig maktlös. Att det generellt är den vita medelålders mannens preferenser och referensramar som styr vår värld gör mig frustrerad. Att vi människor oftast är brickor som manipuleras och styrs likt marionettdockor i profitens och kapitalismens anda gör mig arg. Att sanningen ibland mörkas gör mig sårad. Arbetet med Musikhjälpen blev i min värld en liten luftficka. För en stund hade vi vanligt folk makten att förändra. Vi tog det tillbaka. Jag kommer att försöka ta med mig den här känslan i hjärtat nu. Jag ska försöka bibehålla den glöd som tändes och som värmde mitt bröst. Jag fick se att människor vill göra det bättre för sina medmänniskor. Att du precis som jag bryr dig.

Och du, efter att programmet har sänts i radio och web-TV dygnet runt, TV nitton timmar om dygnet har unga människor lyckats bevisa att de visst vill ha program som engagerar och utmanar. Att vi inte alls bara vill underhållas med förströelse a la Anna Anka. Unga människors vilja, intelligens och engagemang kan vara underskattat.

(Klicka för förstoring, är bilden för stor kan grabba den och ”dra” den uppåt)

Innan jag kör på med att musikblogga här på sidan lägger jag upp mina favoritklipp från musikhjälpen här som du kan titta på.

Det första klippet är när vi avslutat uppdraget att samla in pengar i kampen mot malaria. Filmen visar sista minuter i huset bakom mikrofonerna och våra första utanför i det fria. Vi grät nog cirka fem gånger på mindre än två timmar.

Och här är intervjuer med oss direkt efter utsläppet, och en del favoritklipp. (invj med mig 15.45 in ca)

Jag och Jason började använda begreppet ”Bob Hansson i mitt hjärta” efter att författaren, poeten och kärlekens krigare Bob Hansson kom förbi oss i studion och läste upp en dikt han skrivit. Dikten var specialskriven till en lyssnare som ”köpt den” och gett pengarna till vår sak. Dikten berörde, motiverade svenska folket, gjorde oss ödmjuka inför livet, och fick mig att gråta.

En annan favorit var när min vän Musse Hasselvall och Usama Aziz kom förbi, bidrog till insamlingen genom att auktionera ut brottning med Musse och passade på och brottade ner oss. Usama skrev sedan på sin blogg att jag gett dom mest motsånd. Ha!

(Du hittar fler av mina favoritklipp från Musikhjälpen på min Youtubekanal: http://www.youtube.com/Loveassault)

Rapparna Stor (Citys Gonnabe 2009), Mohammed Ali (med det hyllade debutalbumet), Carlito (nya stjärnskottet från kollektivet Ayla) och producenten Mack Beats skickar den här Halloween-hälsningen… det glädjer mig att våra svenska hiphop-stärnor har självdistans och tar sig tid att leka lite. Happy Halloween!

Idag har filmen ”This is it” med Michael Jackson premiär. Jag har lyckats köpa biljetter och kommer gå och se den. Jag publicerade en debattartikel i Veckorevyn idag om filmens vara eller icke vara. Vad tycker du?

(Klicka för förstoring, och flytta runt texten med muspekaren)