Ametist Azordegan

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 1 maj 2011)

Allt­fler svenska hip­ho­par­tis­ter har fått sina live­s­pel­ningar avbo­kade efter poli­sens och myn­dig­he­ters rekom­men­da­tio­ner. Tren­den upp­märk­sam­ma­des förra vec­kan av SVT:s Kul­tur­ny­he­terna och kvälls­tid­ningar efter att grup­pen Laby­rint inom lop­pet av två vec­kor fått två spel­ningar inställda, den ena i Vär­namo och den andra i Växjö. I det senare fal­let hade Väx­jö­po­li­sen enligt egen utsago ana­ly­se­rat en av grup­pens låttex­ter och tyckt att den var drog­för­här­li­gande, varpå de rekom­men­de­rat arran­gö­ren att ställa in Laby­rints spel­ning. Tren­den har sta­digt ökat de senaste två åren i takt med att anta­let aktö­rer inom svensk hip­hop har bli­vit fler, men ver­kar endast drabba de akter som repre­sen­te­rar under­klas­sen, har sam­hälls­kri­tiska tex­ter och slår under­i­från (andra drab­bade är P3-Guldvinnarna Car­lito och Stor).

Aki, front­fi­gu­ren i grup­pen Laby­rint, ställde en myc­ket rele­vant fråga i Kul­tur­ny­he­ter­nas inslag om saken, han frå­gade: ”Vil­ken tavla får man måla?”. Vill vi verk­li­gen att myn­dig­he­ter ska tycka till om hur och var musik får uttryc­kas? När myn­dig­he­ter sys­te­ma­tiskt ana­ly­se­rar artis­ters låttex­ter och fing­rar på hur musi­ken får offent­lig­gö­ras är det på grän­sen till stat­lig cen­sur. Jag ogil­lar inskränk­ningar på uttrycks­fri­het och stat­liga begräns­ningar på mina val­möj­lig­he­ter om vil­ken musik jag får upp­leva live, för mig är det inte vad Sve­rige står för.

Sam­ti­digt är poli­sen direkt olämp­lig att bedöma kul­tu­rella uttryck. När Laby­rint näm­ner dro­ger i sina låttex­ter hand­lar det om ett åter­gi­vande och en speg­ling av deras var­dag och verk­lig­het. Ett berät­tande är inte det­samma som pro­pa­ganda.
Det är vik­tigt att komma ihåg att en av kul­tu­rens främsta funk­tio­ner all­tid har varit att föra fram i lju­set de rea­li­te­ter som inte delas av gemene man. Kul­tu­rens upp­gift är del­vis att spegla alter­na­tiva och peri­fera betrak­tel­ser och åsik­ter, och peka finger åt eta­blis­se­manget. Musik som repre­sen­te­rar under­klas­sens verk­lig­het fun­ge­rar även som en mega­fon för dem som har sam­häl­lets sva­gaste röst.

Laby­rints huvud­lyss­nare hör sin var­dag beskri­vas, hit­tar tröst i att veta att de fak­tiskt inte är ensamma, och kän­ner sig sedda när deras verk­lig­het upp­märk­sam­mas tack vare musi­ken. Musi­ken fun­ge­rar såle­des både som ven­til och sam­hälls­brygga. Att cen­su­rera ska­par på sikt klyf­tor och en krutdurk.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 9 april 2011)

Jag får ofta frå­gan om var­för så få kvin­nor är verk­samma inom musi­ken. Frå­gan är berät­ti­gad, inom den svenska hip­ho­pa­re­nan går det enligt min upp­fatt­ning cirka en kvinn­lig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kri­tik 2009 för att få kvin­nor var nomi­ne­rade i de olika priska­te­go­ri­erna och P3 kli­ade sig i huvu­det och und­rade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väl­digt få verk­samma kvinn­liga musi­ker. Och om vi inte ska könskvo­tera utan låta kva­li­tet avgöra repre­sen­ta­tio­nen inom musi­ken får vi en ojämn köns­för­del­ning eftersom den mesta musik som släpps, oav­sett kön på artist och musi­ker, inte hål­ler kvalitetsmässigt.

Men var­för finns det så få kvinn­liga musi­ker? Del­vis för att det finns få kvinn­liga före­bil­der inom musi­ken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hell­ström eller Lil’Wayne, och del­vis för att de flesta gate­kee­pers (musik­pro­du­cen­ter, skiv­bo­lags­che­fer och musik­jour­na­lis­ter) är män, vilka ten­de­rar att hellre se till andra män och sätta kvin­nor i skuggan.

Men det är inte hela för­kla­ringen. Min erfa­ren­het är att kvin­nor och mäns atti­tyd skil­jer sig på sätt att män blir bättre läm­pade för att slå ige­nom i musik­bran­schen. Man­liga musi­ker kän­ne­teck­nas av en påflu­gen­het som kvin­nor tyvärr ver­kar ha mindre av. Kvin­nor är gene­rellt mer för­sik­tiga. Män ger mig ofta halv­fär­diga låtar som är grovt mix­ade och kanske till och med sak­nar en vers men de vill lik­väl över­tyga mig om att låten är en hit. Sam­ti­digt stö­ter jag ofta på kvinn­liga musi­ker som har en mixad och mastrad fär­dig platta som de inte vill offent­lig­göra för att de vän­tar på ett omslag, hem­sida och for­mu­le­rad biografi.

Jag får ibland över­tala kvinn­liga artis­ter till att skicka in sin musik till mig. Som musik­jour­na­list upp­le­ver jag att kvin­nor har högre krav på sin pro­dukt. Män skju­ter vilt omkring sig och hop­pas på att något skott ska träffa, medan kvin­nor vill sätta säkra skott. Dessa gene­rella skill­na­der i atti­tyd gör kanske kvin­nor till utomor­dent­liga med­ar­be­tare och che­fer i många are­nor, men de är till nack­del när det gäl­ler att slå sig fram i en över­mät­tad musikbransch. Under tiden vi käm­par emot den struk­tu­rella dis­kri­mi­ne­ringen borde kvin­nor kanske göra fler utfall, tömma maga­si­net oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 24 maj 2011)

Den femi­nis­tiska bedöm­ningen av musi­ka­liska verk straf­far kons­ten för hårt.

Sve­rige är ett land med stort rätt­vi­se­tänk och starka femi­nis­tiska tra­di­tio­ner. Femi­nis­mens före­trä­dare har stän­digt ett hököga på före­koms­ten av sex­ism inom reklam, film och konst. På senare år ver­kar det dock ha bli­vit allt­mer före­kom­mande att album och andra musi­ka­liska verk bedöms helt ur en femi­nis­tisk infalls­vin­kel. Jag tyc­ker mig se allt fler musikre­cen­sio­ner som för­enklar verk och endast beskri­ver före­koms­ten av sex­ism i ver­ket eller väl­jer att foku­sera på bris­ten av kvinn­liga musi­ker på spåren.

Det är så klart vik­tigt att påpeka sex­ism även i musi­ka­liska verk för att hålla med­ve­ten­het hos mas­san levande, det gör även jag i mina recen­sio­ner. Själv­klart är det så att konst­när­liga verk såsom mål­ningar, musik­vi­deor och låttex­ter repro­du­ce­rar ste­re­o­typa före­ställ­ningar. All­män­mänsk­liga feno­men och sam­häl­le­liga före­ställ­ningar såsom objek­ti­fi­e­ringen av kvin­nan lever såle­des vidare i konst vi ska­par. Att inte alls påpeka sex­ism inom musik kan också betyda att man klap­par en genre på huvu­det och sig­na­le­rar att den bru­kar mani­fe­stera sex­ism, vil­ket också är att förenkla.

Pro­ble­met med att låtar och album helt recen­se­ras med en femi­nis­tisk infalls­vin­kel är att andra infalls­vinklar per auto­ma­tik sätts åt sidan. Ett tun­nel­se­ende upp­står i far­ten och man mis­sar att titta på de övriga nyan­serna i ver­ket, som exem­pel­vis soun­dets musik­hi­sto­riska sam­man­hang och inno­va­tion. I stri­dens hetta ten­de­rar vissa skri­ben­ter att dis­kva­li­fi­cera och ogil­tig­för­klara konst­när­liga verk genom att endast behandla dem ur ett femi­nis­tiskt per­spek­tiv. För att vara rätt­vis mot ver­ken bör där­med varje konst­när­ligt verk som ser dagens ljus även angri­pas rent musik­jour­na­lis­tiskt. Allt annat är att göra ver­ket en otjänst.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 22 mars 2011)

Inom kort kom­mer de stora skiv­bo­la­gen att vända blic­ken mot hip­ho­pa­re­nan för att se hur denna genre tjä­nar på musik nu när den ille­gala ned­ladd­ningen är här för att stanna. Skiv­bo­la­gen har under det senaste decen­niet allt­mer tap­pat makt över musiksprid­ningen. I takt med att den ille­gala fil­del­ningen har ökat har det skett en makt­för­skjut­ning från bola­gen över till massan.

Hit­tills har skiv­bo­la­gens atti­tyd gente­mot den här utveck­lingen varit att mot­verka den tek­niska utveck­lingen genom att stänga ner fil­del­nings­saj­ter, bestraffa dem som ägnar sig åt fil­del­ning och envist fort­sätta dis­tri­bu­era musik enligt tra­di­tio­nella metoder.

Bola­gen har dumstri­digt stre­tat emot infor­ma­tions­sprid­ning – som är inter­nets främsta syfte – och som resul­tat genom­li­dit en smärt­sam pro­cess där de sett sin eko­nomi urhol­kas allt­mer. Det är nu dags för de stora skiv­bo­la­gen att kapi­tu­lera, kliva ner från sina höga häs­tar, tillämpa ödmjuk­het och börja ställa frå­gor om hur de kan använda sig av inter­net för att hitta moderna sätt att tjäna på musik.

Hip­ho­pen befin­ner sig ljusår före i frå­gan. Gen­ren har en pro­gres­siv och tek­nik­li­be­ral kul­tur som grun­dar sig i en stark gör-det-själv-vana, som i sin tur kom­mer från ett utan­för­skap i musik­bran­schen. Dessa egen­ska­per i kom­bi­na­tion har gett gen­ren kun­ska­per som i dagens läge bör ses som hård­va­luta. Hip­ho­pen är stre­ets­mart och lig­ger jäm­fört med andra gen­rer i fram­kant vad gäl­ler att skapa lön­samma syner­gi­ef­fek­ter kopp­lad till musik och artister.

Det hand­lar om att skapa kre­a­tiva han­dels­va­ror (mer­chan­dise), nyska­pande geril­la­mark­nads­fö­ring på inter­net och inno­va­tiva använ­dar­styrda tjäns­ter. Exem­pel­vis kan folk få till­gång till ett skivom­slags gra­fiska delar för att skapa ett eget omslag och ingå i en använ­dar­styrd omröst­ning, där bästa desig­nen vin­ner kon­sert­bil­jet­ter till artis­tens spel­ning. Sådana meto­der syf­tar till att använda sig av inter­nets sprid­nings­möj­lig­he­ter med hjälp av mas­san, och öka upp­stån­del­sen kring akter med målet att utföra live­s­pel­ningar för eko­no­misk vinning.

Det hand­lar om att se poten­ti­a­len i strea­ming­tjäns­ter som Spo­tify och Youtube i stäl­let för att mot­verka dem. Det är hög tid för major­bo­lag att bege sig ut på upp­täckts­färd med hip­ho­pen som vägvisare.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 28 feb­ru­ari 2011)

Boom chi-ki, boom chi-ki, boom, sa Swing­fly i låten Me and my drum och gick med det vidare i Melo­di­festi­va­len. Det påmin­ner om den gamla barn­vi­san Jag är ett litet ylle, boom chi-ka, boom chi-ka, boom boom boom, och kanske är Swing­flys fras lånad just därifrån.

Hip­ho­pen har näm­li­gen en spe­ci­ell rela­tion till barn­kul­tur. Den tar sig uttryck genom att barn rutin­mäs­sigt syns i hip­hop­mu­sik­vi­deor och att hip­hop­mu­si­ken jäm­fört med andra gen­rer ofta refe­re­rar till barn­sånger, barn­ram­sor, barn­sa­gor och de celebra karak­tä­rerna i dessa, både i låttex­ter och i musik­pro­duk­tio­ner. Ett exem­pel är de barn­rös­ter som utgör sång­re­fräng­erna i klas­siska Hard knock life med Jay-Z, och I can med Nas. Hiphopen har också en viss vana att sampla från barn­vi­sor. När låten Snub­ben med svenska The Latin Kings kom 1994 över­ras­ka­des vi med en samp­ling från Emil i Lön­ne­ber­gas Huje­da­mej sånt barn han var. Oav­sett vad orsa­ken till det må ha varit, var det lik­väl ännu ett tec­ken på kär­leks­re­la­tio­nen mel­lan hip­hop och barndomstider. Kärleksrelationen kan del­vis för­kla­ras med hip­ho­pens ursprung. Hip­ho­pen växte fram ur sam­häl­le­liga miss­för­hål­lan­den under 70-talet i New York. Hip­hop blev snabbt den skar­paste kom­men­ta­ren till det utan­för­skap som rådde och kul­tu­ren grodde alltså ur ett sam­man­hang av miss­be­lå­ten­het. En del av hip­hop­kul­tu­rens tidiga utö­vare som kunde räk­nas till gen­ren gangs­ter­rap kom själva från den hårda verk­lig­het som de beskrev i låtarna.

I sam­man­hanget kan den obe­sud­lade barn­do­men såle­des, som en kon­trast, repre­sen­tera det oskyl­diga och oför­störda. Barn­do­men roman­ti­se­ras inom hip­ho­pen, den blir ett ombud för livschan­ser, en repre­sen­ta­tion av poten­tial och livets start­linje där allt ännu är möj­ligt. Barn är rena, deras rös­ter repre­sen­te­rar san­nings­sä­gare i en kor­rum­pe­rad värld och fun­ge­rar som en påmin­nelse om det som kanske gått för­lo­rat i det egna livet. Barn­do­men repre­sen­te­rar den med­vetna sek­tio­nen av hiphopsjälen.

Hip­ho­pens olika för­gre­ningar må bit­vis ha fri­gjort sig från sitt ursprung och anta­git en glät­tig ton, men kul­tu­rens upp­rin­nelse gör sig ändå påmind då och då. Lycka till i nästa del­täv­ling Swingfly.

Krö­nika pub­li­ce­rad på SVT Debatts hem­sida 18 feb­ru­ari, 2011

De iranska demon­stra­tio­nerna måste vara bland de mest artiga och välupp­fost­rade för­sö­ken till revo­lu­tion vi någon­sin skå­dat. Det är en myc­ket civi­li­se­rad och väl­or­ga­ni­se­rad oppo­si­tions­rö­relse vi har fått se, en rörelse som inte har ropat efter blod­spil­lan utan en som har sökt omvärl­dens uppmärksamhet.

Oppo­si­tions­rö­rel­sens ini­ti­ala paroll och mest använda slag­ord ”Where is my vote” berät­tar en hel del. Ira­niska fol­ket har efter­frå­gat demo­krati, att man använt sig av eng­elska slag­ord är ingen slump. Regim­skif­ten och revo­lu­tio­ner i Iran har ald­rig genom­förts med ira­ni­ers hän­der allena. Det har all­tid skett med hands-on-inblandning av omvärl­den, på både gott och ont. Så även denna gång vän­der sig oppo­si­tio­nen mot omvärl­den med inter­net och soci­ala medier som främsta verk­tyg. Den iranska oppo­si­tions­rö­rel­sen använ­der sig av youtube, twit­ter, face­book och live­blog­gar i större utsträck­ning än någon annan fri­hets­rö­relse i modern tid.

Vilka är de som demon­stre­rar på Irans gator och torg då? De är i majo­ri­tet en yngre gene­ra­tion ira­nier, män och kvin­nor mel­lan 20 – 35 år. De som föd­des runt tiden för den förra revo­lu­tio­nen året 1979 och de som föd­des under årtion­det därpå. Indi­vi­derna består till majo­ri­te­ten av stu­den­ter, aka­de­mi­ker och konst­nä­rer och gör sig mesta­dels syn­lig i stor­stä­derna tillika stu­dent­stä­derna Tehe­ran och Isfa­han tillex­em­pel. Oppo­si­tio­nen är ännu inte orga­ni­se­rad utan består sna­rare av spridda cel­ler som upp­står spon­tant. Och de efter­frå­gar en seku­la­ri­se­rad Iran där mänsk­liga rät­tig­he­ter efter­följs och demo­krati råder. De äger inga vapen och har långt till att spilla and­ras blod för att komma i mål. Jag har bevitt­nat många fil­mer på hur demon­stran­ter räd­dar poli­ser ur folk­mas­sorna, tor­kar svet­ten från deras panna och ger de vat­ten att dricka.

Fighten mel­lan den iranska regi­men och den iranska oppo­si­tio­nen är en dålig match­ning. Dessa stu­den­ter har med en regim att göra som kan lik­nas vid en psykopat. Den iranska regi­men är den regim som just nu tvingar för­äld­rar till dödade demon­stran­ter att betala en så kal­lad patro­ner­sätt­ning som vill­kor för att få hem sina dödade söner och dött­rars krop­par. Patro­ner­sätt­ningen är en avgift som bekos­tar sta­tens utgif­ter för kulor, verk­tyg och löner för polis och Bas­sij­mi­li­sen, samma kulor och milis som tagit livet av deras barn. Regi­men är den som för­bju­der dödade demon­stran­ters famil­jer att hålla begrav­nings– och sor­ge­ce­re­mo­nier. Den är den­samma som i pro­pa­gan­da­syfte utfär­dar fej­kade militär-id-kort till dödade demon­stran­ter för att skapa egna mar­ty­rer, det är samma regim som avlägs­nar lik och svårt ska­dade från sjuk­hu­sen för att hålla anta­let döda nere och sam­ti­digt för­höra de svårt ska­dade under bru­tala for­mer. Ska­dade vars famil­jer blir tra­kas­se­rade, vars dött­rar och söner kid­nap­pas, våld­tas och dödas, och vars krop­par bränns upp och dum­pas i öknen. Den iranska regi­men är samma regim som våren 2009 spru­tade syra på demon­stran­terna från flyg­plan, och på noll­tid flög in pales­tinska sol­da­ter för att slå på fol­ket. Visste du detta?

Den iranska regi­men har, som vil­ken dik­ta­tur som helst, den stat­liga tele­vi­sio­nen som främsta pro­pa­ganda­verk­tyg. När demon­stra­tio­ner pågår visas natur­pro­gram, de beta­lar bybor i kon­tan­ter och trans­por­te­rar de in till stor­stä­derna för att de ska demon­strera mot oppo­si­tio­nen, bygga Potem­kin­ku­lis­ser och maskera verk­lig­he­ten för res­ten av lan­det. Man iscen­sät­ter erkän­nan­den i teve från låt­sas­de­mon­stran­ter som säger att oppo­si­tions­rö­rel­sen egent­li­gen är pla­ne­rad av fien­derna USA och England.

Irans regim är en klas­sisk psy­ko­pat. Alla meto­der är legi­tima och för att bibe­hålla mak­ten och reli­gi­o­nen islam som härs­kande makt­ha­vare i områ­det. Män­ni­sko­liv har inget värde i en psy­ko­pats värld, en psy­ko­pat har inget sam­vete. Just där­för biter hel­ler inte sank­tio­ner och hot från andra sta­ter. Befolk­ningen får gärna svälta, psy­ko­pa­ten bryr sig inte.

Detta sam­ti­digt som omvärl­dens stor­mak­ter just nu är lite rädda för den Iranska regi­men och bekym­rar sig mest över lan­dets kärn­va­pen­pro­gram, inte ens oljan är i fokus längre.

I ett sådant här läge, i en sådan här dålig match­ning, måste man beundra fighterns mod och vilja ännu mer. Jag skulle vilja att du också såg det och ger denna figh­ter som slår från under­läge, och har endast vilja och vision som ben­sin, stöd, upp­märk­sam­het. Jag talar till dig som är redak­tör, debat­tör, jour­na­list, pro­gram­le­dare, blog­gare, twitt­rare och dig som äger ett face­book­konto. Håll inte fightern i skuggan.

Klicka här för att läsa den på EXPOs hem­sida.