januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 3 december 2011)

Nyligen avslöjade SvD att polisen fabricerat siffror om antalet gripna i samband med Riksteaterns gatukonstkonvent Art of the streets. Att väktare från företaget CSG, som Stockholms Lokaltrafik, SL, och Stockholms stad anlitar, brutit mot lagen genom att spana civilt på graffitimålande ungdomar.

Kort därefter berättade före detta väktare på CSG, oberoende av varandra, om företagets metoder i jakten på skadegörelse. Enligt dem förekommer dessutom spaningsregister och brottsprovokation. Avslöjandena om polisen och vittnesmålen från tidigare anställda väktare ger alltså en bild av systematiska, sanktionerade lagbrott för att sätta fast klottrare. SL:s trygghetsansvariga, Jeanette Hegedüs medgav att hon kände till sådana rykten om CSG:s metoder och därefter var reaktionerna starka från myndigheters håll. Rikspolisstyrelsen tyckte att det var bra att diskussionen togs upp av media, länsjuristen i Stockholms län, Hellena Bäck, sa att det hela var förfärligt: ”… framförallt när man uppmanar till att begå brott börjar man undra om det egentliga syftet är att tjäna så mycket pengar som möjligt.” (SVD 14/11) och såväl datainspektionen som oppositionsborgarrådet Tomas Rudin (S) krävde en utredning av stadens samarbete med CSG.

Men var är medborgarnas reaktioner? Vi skattebetalare visar med jämna mellanrum att vi ogillar mygel och skattefusk. Vi svenskar rasar mot enstaka partiledare och kändisar som byxat skattekronor, men vi verkar sakna en kritisk förhållning gentemot myndigheter och instanser. En grundläggande granskande utgångspunkt mot makten verkar inte ha rötter här. Korruption, lagöverträdelser från myndigheter och naggande på integriteten borde ses som ett större problem än skadegörelse på väggar och torg. Trots att det förstnämnda är ett direkt hot mot samhället har den allmänna opinionen kring avslöjandena tenderat att peka ut klottret som boven i dramat.

Det är lätt att bli bekväm gentemot makten i ett land som Sverige, det är enkelt att av gammal vana fortsätta fästa blicken lite längre ner på brottsstegen när man varit skonad från ett diktatoriskt styre. Vi är inte vana att vara alerta på de riktigt stora övergreppen, vi är lite naiva. Vi svenskar behöver ett slags nolltolerans gentemot myndigheternas och maktens felsteg.

0 | Kommentera! | , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 12 november 2011)

Man skulle kunna kalla det för happy times för svensk hiphop. Svensk hiphop, på svenska, är den genre som i denna tid i Sverige provocerar mest. Endast en minoritet av svenska hiphopakter sysslar med ett politiskt innehåll i sina låttexter just nu. Men genren har samtidigt hamnat under lupp oftare än någonsin tidigare  det senaste året. Jag ville ta reda på hur olika genrer genererar i anmälningar från allmänheten så jag sökte upp Sveriges Radios jurister. Juristerna har till uppgift se till att SR håller sig till public service-uppdraget, att det som sänds ut i etern bland annat håller sig inom ramarna för opartiskhet. Juristernas uppgift berör alltså i stort yttrande­frihetens begränsningar. De tar emot anmälningar från allmänheten om enstaka låtar och får bedöma låtarnas lämplighet när exempelvis en SR-redaktör är osäker.

Jag frågade och fick veta att i denna tid är det svensk hiphop som genererar flest anmälningar från allmänheten och frågeställningar internt hos Sveriges Radio. Svensk hiphop är i dag alltså den största offentliga bäraren av samtidskommentarer och har alltså tagit den plats proggen och punken en gång har haft. Man skulle här kunna dra på höga växlar och säga att musiken börjar spela en politisk roll i Sverige på samma sätt som när proggen var stor under första halvan av 70-talet.

Men ribban för vad som provocerar har höjts, det krävs mer för att provocera i dag än tidigare. Medan svenskar förr i tiden blev politiskt provocerade av låten Eviva España på grund av Spaniens dåvarande general Franco-regim, så krävs det i dag mer explicita och grövre provokationer i låttexterna för att någon ska reagera. Vad som är kontroversiellt är ju delvis beroende av samtiden, men man kan även tolka det som att svenskar förr i tiden brukade syssla med mer intelligent kritik. Nästa tanke är att det här kanske innebär en möjlighet för artister att sprida ett budskap och ”komma undan” genom att säga saker mer finurligt och metaforiskt. I samtalet mellan mig och juristerna framkom också att de hiphoplåtar som hamnat under lupp nästan uteslutande varit på språket svenska. Svenskan gör att fler faktiskt hör vad som sägs samtidigt som lyssnare möjligen känner sig mer träffade av låtarnas innehåll då det plötsligt känns som att låten kommenterar deras verklighet. Låtar på svenska kommer svenskens verklighet närmare.

De svenska hiphopartister som sysslar med samhällskritik i sin musik kan ju i denna tid känna sig besvärade av spotlightens ljus. Men man kan också se det hela som ett glädjebesked. För en kultur som med stolthet slår underifrån är det en vinst att nu få spela sin roll på en större scen för en större publik.

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 22 oktober 2011)

Varifrån kommer bilden av konstnären som gör uppoffringar för att kunna hålla på med sin konst? Uppoffringar som ibland är till den grad att de gränsar till ett inre tvång. Bilden av den lidande konstnären med en vilja att skapa som om det vore en gudomlig uppenbarelse och nästan en besatthet är inramad med lidelse, envishet och ekonomisk otrygghet.

Rapparen Alexis Weak meddelade i veckan i P3 att han nu lägger ner musikkarriären. Orsaken var att det inte går att försörja sig på musiken. Han sa: ”Det är inte ekonomiskt gångbart […] man kan tjäna pengar, men det känns som att man kommer tillbaka till den här logen och ser några kexchoklader och något litet fruktfat och lite såhär att this is the peak liksom.”

Alexis Weaks motivering verkade vara provocerande för andra artister som kallade honom för en oäkta artist, en falsk konstnärssjäl. Alexis slog hål på den romantiska bilden av konstnären och skapade nog oro hos andra artister som accepterat bilden av sig själva som kämpande konstnärer i en kanske livslång ekonomisk otrygghet. En del av hans fans reagerade på samma sätt och sade att han i och med sin motivering alltså inte älskar musikskapandet tillräckligt. Tumultet påminner om när Lars Ulrich från Metallica året 2000 stämde fildelningssajten Napster för att sajten spridit deras musik gratis, varpå Metallicafans gjorde uppror mot sina idoler. Konsumenter verkar också ha svalt bilden av konstnärer som kämpar, och att kultur kan få vara gratis.

Man skulle kunna se Alexis Weaks avhopp från musikarenan som en protest mot problemet att konstnärskapet inte graderas som en konkret färdighet. Utgången blir inte bara märkbar hos konsumenterna, utan också bland till exempel spelningsbokare. Att kunna utföra ett skickligt berättande i rimformat kräver årslånga studier av rimkonsten. Att framföra rimmen på scen kräver åratal av praktisk övning, arbetslivserfarenhet. Föreställ dig att de som behärskar ett skapande skulle få sätta förmågor som att läsa noter eller författa flerstaviga rim på sin meritförteckning som sedan utgör grund för en kalkylerad minimilön och vettiga förhållanden i backstage-logen.

Låt oss leka med tanken att svenska rappare hade ett eget fackförbund, vi kan kalla det SRFF (Svenska Rappares Fackförbund) som klubbar igenom en minimiersättning för kronor per bars/vers. Ja, varifrån kommer föreställningen att artister primärt ska drivas av sin lust till konsten?

0 | Kommentera! | , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 oktober 2011)

I bland tänker jag att fans till Michael Jackson är speciella, lite särpräglade jämfört med fans till andra världsartister.

Michael Jacksons fans har en rätt vemodig och sorgsen relation till sin idol, och jag undrar om det gör dem till de absolut bästa fansen? Michaels fans delar såklart upplevelser och känslor med fans till andra ikoner. De känner respekt för idolens talang och musikaliska kaliber och söker ständigt medgivande för det i offentligheten. De är likt andra fans hänförda av idolens karisma och attraherade av den sexappeal som följer med. De söker tillflykt i den fantasibild som målats av artisten och upplever att idolen är näst intill övernaturlig och oåtkomlig vilket skapar en känsla av nästan gudsdyrkan. Ja, Michaels fans delar de här upplevelserna med fans till exempelvis Elvis Presley och John Lennon. Men Michaels fans känner också en starkare beskyddarkänsla.

I veckan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spenderat lika mycket tid åt att försvara honom mot mobbarna och rentvå hans namn, som åt att hänföras av den viktlösa dansen och genomträngande höga rösten i låtarnas bryggor. Hans fans relaterar till honom som om han vore deras barn som blev mobbat i skolan.

Jag har själv varit ett av fansen. Jag minns att jag i mellanstadiet ofta hamnade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jacksons näsa kommer trilla av” för att jag skulle sätta klasskamraten på plats och kalla denne för dum i huvudet. Och jag minns att min mammas vänner kunde börja prata illa om honom i min närvaro bara för att retas med mig, vilket alltid slutade med att jag högljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styvfar som gärna ville trycka på ömma punkter och provocera mig till reaktioner. Varje gång jag såg på musikvideor med Michael fällde han en elak kommentar om honom, och jag drog till med motargument varenda gång.

I dag skyller jag delvis mitt beteende på Michael Jacksons image. Profilen av den missförstådda välgöraren, outsidern som bara vill sprida kärlekens budskap men ständigt blir offer för ondska, girighet och småsinthet. Det vuxna barnet som likt Peter Pan blev fråntagen sin barndom. Den känsliga enstöringen som tar sin tillflykt upp i träden undan vuxenvärldens grymheter. Men jag skyller också på att jag är 80-talist, kanske den sista generationen med ett världssamvete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världsartister som offensivt spred ett rättvisetänk. Och Michael Jackson blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en symbol för möjligheten att det goda kan segra. Han blev ljuset i mörkret och en representation av vad grymhet kan göra med folk. Nästan en sektledare som det är lite synd om. Ledaren som behöver beskydd för att kunna fortsätta verka, och vi blev alla hans offentliga försvarare.

0 | Kommentera! | , , , , ,


januari 3, 2012

(Publiceras i Göteborgs Posten 20 augusti 2011)

Kanye West delade havet i två med sitt uppträdande på Way out West. Den ena var frälst, den andra närmast förolämpad. Kanye West tillämpar nämligen en typ av frånvändhet på scen som alienerar dem som kan hålla isär upplevelserna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på festivalens mest spektakulära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upphöjd över publikhavet, hade ett tjugotal ballerinor i välarrangerade dansnummer framför en enorm ledskärm med bibliska motiv, och avslutade showen med fyrverkerier som small i takt med paradnumrens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decenniets moderna hiphopklassiker, framförde samtliga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsiktsläger är överens om att de upplevt en kvalitativ spelning. Det som delade havet handlade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balanserar på gränsen mellan hybris och självgodhet, en fin gräns som gör stor skillnad. Hybris, en överdriven självuppskattning, är ofta en god egenskap för artister. I kombination med talang och gatusmarthet ger hybris nog en jävlar-anamma som förbättrar chanserna att avancera. Hybris kan också bidra till kreativt mod för att våga skapa innovativt, något Kanye West ofta är ett fint exempel på.

På balansgången mellan hybris och självgodhet faller Kanye dock titt som tätt över till överlägsenhet. På Way out West verkade droppen för den delen av publiken som har viss distans till liveupplevelsen ha varit när Kanye förvandlades till en syokonsulent och pratade i minuter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara försökte på riktigt. Kanye tipsade publikens individer om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna förverkliga sig. Detta efter en sex minuter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara vanlig som publikens individer, varvat med prat om hur hatad han var av folk i allmänhet för att han klädde sig för europeiskt snyggt.

Parallellt med det överlägsna har Kanye ena foten i det frånvända. Frånvändhet behöver inte vara frånstötande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kreativ intelligens kring artisten. Den alternativa rockens falang ”shoegazers” är ett bra exempel på detta. Genren kallas så eftersom artisterna stirrade ner på sina skor under spelningar och framstod som ointresserade av publiken. Kanye West jobbar på liknande sätt, han tittar oftast ner i golvet när han står eller rör på sig, han blundar när han sjunger och rappar, och han vänder ofta ryggen mot publiken.

Skillnaden mellan shoegazers frånvändhet och den Kanye tillämpar är att Kanye samtidigt offensivt hävdar sig. En kombination som för en del kan verka aptithämmande.

0 | Kommentera! | , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 1 maj 2011)

Alltfler svenska hiphopartister har fått sina livespelningar avbokade efter polisens och myndigheters rekommendationer. Trenden uppmärksammades förra veckan av SVT:s Kulturnyheterna och kvällstidningar efter att gruppen Labyrint inom loppet av två veckor fått två spelningar inställda, den ena i Värnamo och den andra i Växjö. I det senare fallet hade Växjöpolisen enligt egen utsago analyserat en av gruppens låttexter och tyckt att den var drogförhärligande, varpå de rekommenderat arrangören att ställa in Labyrints spelning. Trenden har stadigt ökat de senaste två åren i takt med att antalet aktörer inom svensk hiphop har blivit fler, men verkar endast drabba de akter som representerar underklassen, har samhällskritiska texter och slår underifrån (andra drabbade är P3-Guldvinnarna Carlito och Stor).

Aki, frontfiguren i gruppen Labyrint, ställde en mycket relevant fråga i Kulturnyheternas inslag om saken, han frågade: ”Vilken tavla får man måla?”. Vill vi verkligen att myndigheter ska tycka till om hur och var musik får uttryckas? När myndigheter systematiskt analyserar artisters låttexter och fingrar på hur musiken får offentliggöras är det på gränsen till statlig censur. Jag ogillar inskränkningar på uttrycksfrihet och statliga begränsningar på mina valmöjligheter om vilken musik jag får uppleva live, för mig är det inte vad Sverige står för.

Samtidigt är polisen direkt olämplig att bedöma kulturella uttryck. När Labyrint nämner droger i sina låttexter handlar det om ett återgivande och en spegling av deras vardag och verklighet. Ett berättande är inte detsamma som propaganda.
Det är viktigt att komma ihåg att en av kulturens främsta funktioner alltid har varit att föra fram i ljuset de realiteter som inte delas av gemene man. Kulturens uppgift är delvis att spegla alternativa och perifera betraktelser och åsikter, och peka finger åt etablissemanget. Musik som representerar underklassens verklighet fungerar även som en megafon för dem som har samhällets svagaste röst.

Labyrints huvudlyssnare hör sin vardag beskrivas, hittar tröst i att veta att de faktiskt inte är ensamma, och känner sig sedda när deras verklighet uppmärksammas tack vare musiken. Musiken fungerar således både som ventil och samhällsbrygga. Att censurera skapar på sikt klyftor och en krutdurk.

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 9 april 2011)

Jag får ofta frågan om varför så få kvinnor är verksamma inom musiken. Frågan är berättigad, inom den svenska hiphoparenan går det enligt min uppfattning cirka en kvinnlig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kritik 2009 för att få kvinnor var nominerade i de olika priskategorierna och P3 kliade sig i huvudet och undrade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väldigt få verksamma kvinnliga musiker. Och om vi inte ska könskvotera utan låta kvalitet avgöra representationen inom musiken får vi en ojämn könsfördelning eftersom den mesta musik som släpps, oavsett kön på artist och musiker, inte håller kvalitetsmässigt.

Men varför finns det så få kvinnliga musiker? Delvis för att det finns få kvinnliga förebilder inom musiken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hellström eller Lil’Wayne, och delvis för att de flesta gatekeepers (musikproducenter, skivbolagschefer och musikjournalister) är män, vilka tenderar att hellre se till andra män och sätta kvinnor i skuggan.

Men det är inte hela förklaringen. Min erfarenhet är att kvinnor och mäns attityd skiljer sig på sätt att män blir bättre lämpade för att slå igenom i musikbranschen. Manliga musiker kännetecknas av en påflugenhet som kvinnor tyvärr verkar ha mindre av. Kvinnor är generellt mer försiktiga. Män ger mig ofta halvfärdiga låtar som är grovt mixade och kanske till och med saknar en vers men de vill likväl övertyga mig om att låten är en hit. Samtidigt stöter jag ofta på kvinnliga musiker som har en mixad och mastrad färdig platta som de inte vill offentliggöra för att de väntar på ett omslag, hemsida och formulerad biografi.

Jag får ibland övertala kvinnliga artister till att skicka in sin musik till mig. Som musikjournalist upplever jag att kvinnor har högre krav på sin produkt. Män skjuter vilt omkring sig och hoppas på att något skott ska träffa, medan kvinnor vill sätta säkra skott. Dessa generella skillnader i attityd gör kanske kvinnor till utomordentliga medarbetare och chefer i många arenor, men de är till nackdel när det gäller att slå sig fram i en övermättad musikbransch. Under tiden vi kämpar emot den strukturella diskrimineringen borde kvinnor kanske göra fler utfall, tömma magasinet oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

1 | Kommentera! | , , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 22 mars 2011)

Inom kort kommer de stora skivbolagen att vända blicken mot hiphoparenan för att se hur denna genre tjänar på musik nu när den illegala nedladdningen är här för att stanna. Skivbolagen har under det senaste decenniet alltmer tappat makt över musikspridningen. I takt med att den illegala fildelningen har ökat har det skett en maktförskjutning från bolagen över till massan.

Hittills har skivbolagens attityd gentemot den här utvecklingen varit att motverka den tekniska utvecklingen genom att stänga ner fildelningssajter, bestraffa dem som ägnar sig åt fildelning och envist fortsätta distribuera musik enligt traditionella metoder.

Bolagen har dumstridigt stretat emot informationsspridning – som är internets främsta syfte – och som resultat genomlidit en smärtsam process där de sett sin ekonomi urholkas alltmer. Det är nu dags för de stora skivbolagen att kapitulera, kliva ner från sina höga hästar, tillämpa ödmjukhet och börja ställa frågor om hur de kan använda sig av internet för att hitta moderna sätt att tjäna på musik.

Hiphopen befinner sig ljusår före i frågan. Genren har en progressiv och teknikliberal kultur som grundar sig i en stark gör-det-själv-vana, som i sin tur kommer från ett utanförskap i musikbranschen. Dessa egenskaper i kombination har gett genren kunskaper som i dagens läge bör ses som hårdvaluta. Hiphopen är streetsmart och ligger jämfört med andra genrer i framkant vad gäller att skapa lönsamma synergieffekter kopplad till musik och artister.

Det handlar om att skapa kreativa handelsvaror (merchandise), nyskapande gerillamarknadsföring på internet och innovativa användarstyrda tjänster. Exempelvis kan folk få tillgång till ett skivomslags grafiska delar för att skapa ett eget omslag och ingå i en användarstyrd omröstning, där bästa designen vinner konsertbiljetter till artistens spelning. Sådana metoder syftar till att använda sig av internets spridningsmöjligheter med hjälp av massan, och öka uppståndelsen kring akter med målet att utföra livespelningar för ekonomisk vinning.

Det handlar om att se potentialen i streamingtjänster som Spotify och Youtube i stället för att motverka dem. Det är hög tid för majorbolag att bege sig ut på upptäcktsfärd med hiphopen som vägvisare.

0 | Kommentera! | , , , ,


januari 3, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 28 februari 2011)

Boom chi-ki, boom chi-ki, boom, sa Swingfly i låten Me and my drum och gick med det vidare i Melodifestivalen. Det påminner om den gamla barnvisan Jag är ett litet ylle, boom chi-ka, boom chi-ka, boom boom boom, och kanske är Swingflys fras lånad just därifrån.

Hiphopen har nämligen en speciell relation till barnkultur. Den tar sig uttryck genom att barn rutinmässigt syns i hiphopmusikvideor och att hiphopmusiken jämfört med andra genrer ofta refererar till barnsånger, barnramsor, barnsagor och de celebra karaktärerna i dessa, både i låttexter och i musikproduktioner. Ett exempel är de barnröster som utgör sångrefrängerna i klassiska Hard knock life med Jay-Z, och I can med Nas. Hiphopen har också en viss vana att sampla från barnvisor. När låten Snubben med svenska The Latin Kings kom 1994 överraskades vi med en sampling från Emil i Lönnebergas Hujedamej sånt barn han var. Oavsett vad orsaken till det må ha varit, var det likväl ännu ett tecken på kärleksrelationen mellan hiphop och barndomstider. Kärleksrelationen kan delvis förklaras med hiphopens ursprung. Hiphopen växte fram ur samhälleliga missförhållanden under 70-talet i New York. Hiphop blev snabbt den skarpaste kommentaren till det utanförskap som rådde och kulturen grodde alltså ur ett sammanhang av missbelåtenhet. En del av hiphopkulturens tidiga utövare som kunde räknas till genren gangsterrap kom själva från den hårda verklighet som de beskrev i låtarna.

I sammanhanget kan den obesudlade barndomen således, som en kontrast, representera det oskyldiga och oförstörda. Barndomen romantiseras inom hiphopen, den blir ett ombud för livschanser, en representation av potential och livets startlinje där allt ännu är möjligt. Barn är rena, deras röster representerar sanningssägare i en korrumperad värld och fungerar som en påminnelse om det som kanske gått förlorat i det egna livet. Barndomen representerar den medvetna sektionen av hiphopsjälen.

Hiphopens olika förgreningar må bitvis ha frigjort sig från sitt ursprung och antagit en glättig ton, men kulturens upprinnelse gör sig ändå påmind då och då. Lycka till i nästa deltävling Swingfly.

0 | Kommentera! | , , , ,


december 8, 2009
Foto: Erik Svensson (Erik By Erik)

Foto: Erik Svensson (Erik By Erik)

Jag saknar Henok Achido bland årets nomineringar till P3-Guld och Grammis 2010. Jag är dels rätt imponerad av att den nya generationen fått ta stor plats inom nomineringarna till båda priserna. Men jag är  förvånad över Henoks frånvaro.

Jag vet att album som släpps i början av året tenderar att komma i skuggan av de album som släpps under årets senare hälft då dessa nomineringar kommer till. Men med tanke på den höga kvalité Henok Achidos album ”Almaz Charmin Child” håller borde detta inte vara möjligt i just det här fallet.

Ja, jag vet, smaken är som baken. Och kanske är det just det som är grejen i det här fallet. Tittar man närmare på nomineringarna slår det en att det kan finnas vissa aspekter som lättare går hem hos jurygrupperna… att det rappas på svenska först och främst. Inga konstigheter egentligen kanske. Jag menar, klart att rap på svenska bättre träffar gemene lyssnaren här hemma. De gånger det inte rappas på svenska drar soundet antingen åt pop-rock (Swingfly), eller åt ett kommersiellt och klubbigt sound (J-Son). Det ligger ingen värdering i denna tappra analys. Bara en vilja att försöka förklara det oförklarliga.

För mig är Henoks platta definitivt en av årets bästa. Albumet, som fick bl.a helsidor och SVD och DN och topp-recensioner av musikjournalister landet runt, innehåller enbart produktioner i hög kvalité och fantasifulla samplingar. Den är märkbart välplanerad, med ett enhetligt genomgående sound. Plattan är ”rund”, vilket innebär att den har en början och ett slut. Dessutom toppas spåren med personliga och rätt intima låttexter och kompetent rap. Den som lyssnar på rapen vet att Henok just nu är en av våra absolut bästa MC’s som varierar och leker med sitt flow och snarare dribblar med beatet än ligger på det. Dessutom har låtar från plattan visat sig ha hit-faktorn och rullat frekvent i radio och musik-kanaler, Henok har uppträtt i otaligasvenska TV-program, som förband till kommersiella amerikanska akter och på Hultsfred.

Kan det vara så att Henok drabbats av Svennebanan-syndromet? Det hänvisar till att Promoe gjorde hiphop i mer än ett deccenium men inte blev rikskändis förrän techno-rap-låten ”Svennebanan” släpptes.

Henok Achido rappar på engelska. Plattan ”Almaz Charmin Child´s” sound är dramatiskt, lite mörkare och ”tyngre”, melankolisk och ”går i moll”.

Kan det vara så att viss hiphop inte passar Folkhemmet oberoende av dess kvalité? Vad bör anpassas isåfall? bör artister kompromissa med sina preferenser och anpassa sitt sound så det passar öronen bättre, eller borde öronen skolas i hiphop? eller är det kanske dött lopp?

Fly Fresh

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

No Rest For The Wicked

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Pusher

Audio clip: Adobe Flash Player (version 9 or above) is required to play this audio clip. Download the latest version here. You also need to have JavaScript enabled in your browser.

Ibland ska man se till att säga sitt. Nu är det ett sådant läge. Kommentera!

17 | Kommentera! | , , ,


Sida 2 av 3123

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter