januari 10, 2013

Året 2012 var året då den svenska populärkulturen ägnade sig åt att definiera Sverige. Det här var året då musiken avslöjade en rådande svensk rotlöshet genom att återkommande illustrera Sverige och genom det försöka formulera en svensk identitet.

Bland de slående många exemplen finns bandet Stiftelsens musikvideo till låten Vart jag än går. Scenariot är en byfest i Finsta där barn och gamla umgås tillsammans, lagar mat, tänder en brasa och det dricks pilsner. Det här året sadlade också rockbandet Mando Diao plötsligt om till det svenska språket och släppte Strövtåg i hembygden med ett tillhörande album som i sin helhet är inspelad i Dalarna. Låtarna är tonsättningar av Gustaf Frödings dikter med fokus på att skildra digniteten i Sveriges landskap och natur. Den svenska hiphopens aktörer, som ofta skildrar sin samtid, beskrev detta år landet Sverige oftare än någonsin tidigare i genrens historia. I sökandet efter Sverige och den egna identiteten, i en alltmer globaliserad tid, har populärkulturens illustrationer oftast återgått till grundläggande identitetselement såsom svensk natur och skog. Att behöva gå så långt kan tolkas som handlingar i ren förtvivlan.

Tendenserna speglar något av en svensk identitetskris, vilket kanske inte alls är så konstigt. De senaste tio åren har extrema högervindar vuxit sig allt starkare runtomkring i Europa. Vindarna nådde slutligen även Sverige och har yrat runt i det svenska folkhemmets vardagsrum tillräckligt länge för att kyla ner den många grader och till slut förändra dess klimat. De kalla politiska vindarna har gjort Sveriges atmosfär bistrare och således även vår uppfattning av Sverige som hem för solidaritet och gemenskap.

Rapparen Petter sa till mig häromveckan i en diskussion om främlingsfientlighet i Sverige att: ”Jag känner mig tom och på många sätt så ledsen. Jag förstår inte hur folk kan känna sådant hat och ilska mot varandra. Hur kan ett land fucka ur så? Har vi inte lärt oss av historien? Vad är folk rädda för? Jag tror på att alla människor egentligen är goda, men hur kan man känna så som människor gör idag?”

Jag hade inget svar, men kände igen tonen av missmod i den musik Sverige producerat under året.

Musiken är den skarpaste spegeln till varje lands själsliv, och vår populärmusiks genomgående uttryck 2012 var rotlöshet. Den politiska klimatomställningen har uppenbarligen skapat en för tillfället obekant och alienerande bild av landet och försatt svenskar i en känsla av jagsvaghet och, i viss mån, sorg.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 december 2012)

Comments are closed.




september 26, 2012

Snart kommer Chris Brown till Sverige, ett besök som redan har väckt starka reaktioner. Brown är dömd för att ha misshandlat sin tidigare flickvän Rihanna, och ska man tro debatten kommer hans spelning i Globen att bojkottas av rätt många.

Jag fick aldrig veta om Michael Jackson var en pedofil eller inte, men jag kämpade för att få tag på en biljett till hans sista planerade turné innan han dog. Jag skulle också kunna plocka pengar ur mitt sparkonto för att få se James Brown eller Kurt Cobain återuppstå för varsin spelning, trots att dessa under sina liv misshandlade kvinnor. Mitt beteende beror nog på att båda dessa akter har varit betydande för musikhistorien och att deras uttryck har lämnat tillräckligt många avtryck hos mig. Jag verkar alltså vara en hycklare: samtidigt som mitt kulturarbetar-jag är tjänare under ett musikintresse och en fascination för innovatörer som präglat samtidkulturen är jag fullständigt äcklad av tankebilden på att dessa män slår en kvinna. Jävla svin.

När Chris Brown kommer till Sverige i november blir det hans första besök här sedan han dömdes till fem års villkorlig dom och samhällstjänst för misshandel av tidigare flickvännen Rihanna. Snabbt har kritiska röster väckts och överallt på internet syns bojkottkampanjer mot konserten. Visst, bojkotta Chris Brown, statuera ett exempel och ta därigenom ställning mot kvinnomisshandel. Det blir enkelt, han betyder ju ingenting för musiken. Just denna faktor påverkar nog en sådan här aktions existens och framgång.

Det är enkelt att statuera exempel av kulturella fenomen med låg verkshöjd, artister med låg nivå av personligt skapande i form och gestaltning, de betyder mindre för oss. Jag tror faktiskt att samtliga kritiker egentligen är lika stora hycklare som jag. Hade någon ropat ”Bojkott!” om John Lennon återuppstått för en konsert i Globen? Troligtvis inte, trots att han enligt sin första fru Cynthia var en kvinnomisshandlare. Skenhelighet, bigotteri är en del av människans natur, men ack så osexiga vi är när vi sysslar med det.

(Publicerad i Göteborgs Posten 25 september 2012)

1 | Kommentera! | , , , , , ,


maj 26, 2012

Det postindustriella samhället har skapat ett tillstånd som försatt oss i informationsstress. Konkurrensen om publikens uppmärksamhet i vår tid är hård och har gjort att vår toleransnivå för den mängd information vi tar in varje dag med tiden har höjts och samtidigt skapat ett informationsberoende.

Man kan säga att det har gått så långt att vi mer eller mindre ofrivilligt hetsäter upplevelser, information har blivit narkotika.
För att kunna behålla sinnet i fullt bruk väljer vi emellertid att vila skallen genom att ta in information passivt snarare än låta oss engageras. Vi noterar meddelanden men låter dem passera eftersom kitteln är fylld. I ett sådant här tillstånd blir vår mentala totalnärvaro hårdvaluta för marknaden som frenetiskt letar nya vägar och ständigt hårdare tag för att få oss att fokusera på företagens budskap. Industrin är i större behov än någonsin av musik som får dig att observera deras produkter. Det kommersiella landskapet har på senare tid allt oftare satt den elektroniska musikgenren dubstep på bästa sändningstid.
Det är ingen slump att dubstep förekommer allt oftare, genren är nämligen ljudmässigt högeffektfylld.

Nestlé, som är en av världens största aktörer inom livsmedelsindustrin, har nyligen räknat ut att psykedeliska dubstep-wobbles fungerar som örfilar och får publiken att stanna upp, och använder därför specialproducerad dubstep-musik i sin senaste reklamfilm för godiset Nerds. Coca-Cola kör en Skrillex-remix av Aviciis Levels i sin reklamfilm i England och jätten Microsoft använder sig av en dubstep-remix av Alex Clares låt Too Close i sin nätbaserade reklamfilm för Internet Explorer. Genren förekommer även i mindre tippade sammanhang, som i trailers för filmen Red Tails som handlar om Andra världskriget-armén Tuskeegee Airmen, samt i en informationsfilm från den globala anti-trafficking-organisationen Stop the Traffiks. Dubstep som en gång i tiden alstrades ur ett industrins utanförskap och skapades av den kreativa underklassen används nu för att sälja varor och budskap till den breda medelklassen.

En annan faktor för dubstepens förekomst i reklam kan vara dess förmåga att skapa en ”vi-känsla”. Dubstep som assimilerats till mainstreamfåran är, likt genren house, arenamusik och anpassad för att mottas i grupp vilket passar medborgaren i det postindustriella samhället utmärkt. Ju mer tätbebyggda och befolkade städer, desto mer ensam och otrygg känner människan sig och desto större är behovet av gemenskapskänsla. Dubstep är just nu en av länkarna mellan marknaden, individen och dennes föreställning om sin plats i samhället. Ända tills underklassen utvecklar nästa subgenre.

(Publicerad i Göteborgs Posten 26 maj 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , ,


maj 26, 2012

Nu blir gangster-rap ett högskoleämne. I höst startar Oslo universitet en tiopoängskurs i ämnet som utgår från den bortgångne kultförklarade rapparen Tupac Shakurs låttexter.

Tupac använde likt många andra hiphopartister rappen som ett verktyg för att synliggöra samhällets orättvisor. Kursens huvudsakliga föreläsare, Knut Hermundstad Aukrust, berättade för norska NRK att kursen kommer att diskutera de sociala förhållandena som hiphop-kulturen grodde fram ur i USA under 70-talet och analysera Tupacs låttexter med ett kulturhistoriskt perspektiv. Detta är första gången hiphopen blir ett regelrätt högskoleämne i Skandinavien. I USA är hiphop-studier emellertid sedan länge etablerade i universitetsvärlden. Universitetet Harvard inrättade till och med The Hiphop Archive året 2002, ett institut som erbjuder högskolekurser inom exempelvis ledarskap med utgångspunkt i hiphopkulturens världsbetraktelse. Kursernas utgångspunkt är oavsett läroämne filosofier som diskuterar jämlikhet, medborgarinflytande och klyftor i samhället och synliggör individens makt över sina livschanser. Det är nog bara en tidsfråga innan hiphop införs som högskoleämne även i Sverige. I maj presenterade forskare från Malmö högskola en rapport som menade att unga personer som har haft det svårt i skolan får ”en andra chans” i skolsystemet tack vare hiphopen.

Forskarna hade studerat Studieförbundet Vuxenskolans framgångsrika hiphop-projekt i Göteborg, Malmö, Borlänge, Jordbro och Umeå där hiphopkulturen använts för att skapa mötesplatser med aktiviteter som stimulerar individers vilja att påverka sin omgivning och livssituation, ett projektet som grott ur doktorsavhandlingen ”Rap(p) i käften” (2007) av Johan Söderman vid Lunds universitet som behandlade hiphopen och lärandet.

Hiphopkulturen är också av betydelse för unga svenskars uppfattning om kunskapens betydelse för livschanserna. Bakom den kommersiella hiphopindustrin finns nämligen en kraftig ideologisk struktur inom hiphopkulturen vars idélära är att kunskap utgör främsta vapnet med vilken individen kan att ta sig fram i livet och övervinna samhällsstrukturella hinder. Hiphopkulturen förespråkar ett aktivt medborgardeltagande i omgivningen och ett stort kommenterande och kritiserande av samtiden via det offentliga rummet, vilket kräver ett vetande och omvärldskoll.

Utbildningsministern Jan Björklund är nog ännu inte medveten om att hiphopen har stor betydelse för hans uttalade vision om att återinföra kunskapen, och viljan till kunskapen, i skolan.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 juni 2012)

0 | Kommentera! |


maj 20, 2012

Det krävdes pengar, list och kontakter för att flytta från Iran 1986 när regimen inte släppte ut sina medborgare utanför landets gränser. Jag och mina föräldrar gav oss av utan bagage och lämnade kvar ett fullt möblerat hus, fotoalbum och våra födelseattester. Det var viktigt att vara identitetslösa ifall vi blev omhändertagna på väg ut ur landet. Båda mina föräldrar ingick nämligen i en riskgrupp, de räknades till intellektuella, konstnärer och författare och blev av med sina jobb, fick sina tillgångar frysta och riskerade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tidpunkten hade den nya regimen just fått ordentligt fotfäste efter revolutionen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skyddsrum undan bomber som föll omkring oss. Förtryck var en del av vardagen då regimen utövade nolltoleransens våld mot folket för att tvinga oss följa de lagar som deras fundamentalistiska teokrati angav.
Musik var, och är fortfarande, strikt förbjuden. Popmusik ansågs bidra till förlustelse och kunna sprida regimkritiska och revolutionära budskap.
Min mamma tog min hand och lämnade det liv hon dittills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favoritlåten ur kassettbandet och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han aldrig hade låtit henne riskera våran säkerhet för – musik.

Låten hon smugglade ut var en högtempo-dansinstrumental med persiska instrument och handtrummor. En låt som hon och hennes vänner brukade dansa till när de var bekymmerslösa och hade hemmafester. När vi lämnade Iran var det längesedan det hade skett men hon hade förhoppningar om att återigen vara sorgfri, och dansa. Efter en lång resa kom vi slutligen fram till Sverige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugglat ut.

Min mor glömde bort låten under det hektiska året därpå, då vi flyttade runt till olika flyktingförläggningar, men när vi till slut fick permanent uppehållstillstånd och fast bostad så hände det. Hon plockade fram bandbiten och fick hjälp av andra iranska flyktingar med att tejpa in den i ett annat kassettband. Det funkade, låten gick att spela. Jag minns att kvällen förvandlades till en högljudd hemmafest. Fler iranier anlände till vår lägenhet och det dansades. Det dansades av kärlek till det land vi lämnat, till minne av det hem vi saknade, och med förhoppningar om det liv vi nu skulle få leva.

(Publicerad i Göteborgs Posten 14 april 2012)

1 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


maj 20, 2012

Sommaren står vid tröskeln och med den en hel del musikfestivaler runtom i landet. Men festivalbesöket kanske inte blir som jag tänkt mig, märker jag nu. Socialstyrelsen överväger nämligen att sänka volymen på musiken jag vill lyssna på. Socialstyrelsen grundar sitt övervägande på ett uttalande av professor Stig Arlinger. Stig fick i uppdrag att granska riskerna med höga ljudnivåer och menar att ljudnivån på bland annat konserter, biografer och klubbar bör sänkas med hela tre decibel till 97 för vuxna vilket på en logaritmisk skala (som decibel är) innebär en väldigt märkbar nivåsänkning. Han har gått igenom forskning på området och hittat ”några skrämmande djurförsök där man exponerat försöksdjur för ljudnivåer som är ungefär jämförbara med vad som uppstår på en typisk popkonsert” (Ekot 24/4). Djurförsöken har visat att trots att hörseltrösklarna förblivit normala efter ljudexponeringen, har en viss förändring i snäckan kvarstått. Socialstyrelsen medger att arrangemang i Sverige är bra på att hålla sig inom nuvarande decibelgränser men Stig Arlinger påpekar ändå att det finns en risk för att folk skadar sin hörsel även om dagens krav på ljudnivån (100 decibel för vuxna) fortsättningsvis följs.

Innan socialstyrelsen sänker volymen ska det dock göras en konsekvensanalys för att se om beslutet är rimligt med hänsyn till eventuella ekonomiska effekter på musikarrangemangs-branschen. Bra idé, kan man ju tycka. Personligen har jag någon gång lämnat konserter för att volymnivån varit för låg och många gånger stått i publikhavet och klagat på att volymen inte är tillräckligt hög. Jag vill känna basen dunka mig i bröstkorgen. Jag föredrar att använda öronproppar hellre än att volymen sänks för jag vill befinna mig bland fysiskt kännbara ljudvågor, då känner jag att jag fått valuta för biljettutgiften. Hela situationen påminner mig om när jag var tonåring och mina föräldrarna plötsligt kom in i flickrummet och sänkte musiken, det är exakt samma irritationskänslor som när en makthavande instans hindrar min njutning. Jag värdesätter min njutning högt. Musik fungerar som en känslomässig urladdning, och precis som fysisk träning är det inte förrän du utmanat maxpotentialen som det kan ske.

Vad sägs i stället om att lagstadga om tillgängliga öronproppar på evenemang där höga ljudnivåer förekommer? Och om decibelsänkningen blir verklighet undrar jag vad Socialstyrelsen har tänkt göra med nyårsafton, ska vi ha ljuddämpare på raketer och smällare? Och har Stig Arlinger befunnit sig i en fotbollsklack när de är i gasen? Hur tänker Stig att Socialstyrelsen ska sänka deras volym?

(Publicerad i Göteborgs Posten 13 maj 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , , , ,


april 1, 2012

I slutet av mars skulle den jamaicanska reggaeartisten Sizzla ha genomfört en konsert på klubben Strand i Stockholm som en del i hans Europaturné som består av totalt 18 spelningar. Men efter protester från hbt-rörelser i Sverige stoppades konserten av arrangörerna KB East.

Under förra året har Sizzla nämligen framfört låtar som uppmanat till hat mot homosexuella trots att han skrivit på kontraktet ”The Reggae Compassionate Act” – ett informellt kontrakt där artister lovar att inte framföra hbt-fientligt material live. Sizzla har spelat i Sverige tidigare, på såväl Uppsala Reggaefestival som i Göteborg och på Babel i Malmö. Spelningen i Malmö utsattes även den för protester men genomfördes ändå eftersom arrangörerna genomgående hänvisade till att Sizzla, tillsammans med kollegorna Beenie Man och Capleton, har skrivit under avtalet.

Hbt-rörelsen hänvisade dock denna gång till att han i färska intervjuer uttryckt att han ångrar sin underskrift, samt att han nyligen ska ha uttryckt homohat på livespelningar. Det är positivt för musiken när det faktiskt lyssnas på vad som sägs i låttexter. Det uppgraderar musikens och låttexternas värde och status. Samtidigt undviker man att klappa musikgenrer på huvudet och ta för givet att en viss musikgenre automatiskt innehåller vissa meddelanden och uttryck, vilket är att förringa en genres intelligens.
Det är också bra att medborgare tar ett samhälleligt ansvar och säger ifrån när de känner sig hotade av innehåll i musik, samt att hbt-organisationer i väst visar solidaritet med homopersoner i Jamaica, som de ofta kallar för ”världens mest homofoba plats”.

Jag saknar dock en aspekt i aktivisternas fokus. Homohatet som de direkt kopplar till reggae- och dancehallmusik är faktiskt inte ett resultat av musikgenrenas kultur. Homohat i den musiken är främst ett barn av kristen fundamentalism. Jamaica är ett av världens mest kyrktätaste länder, av landets cirka 2,7 miljoner invånare är mer än 60 procent medlemmar i protestantiska kyrkor, därefter följer i storleksordning Church of god med 24 procent, följd av Adventskyrkan och Baptister. (Nationalencyklopedin 2011).

Det vore nog bra att i kölvattnet av aktionen mot reggae/dancehall-kulturen höja rösterna mot den kristna fundamentalismens föreställningar. Dessa är ändå föreställningar som vi har en hel del av här hemma i homovänliga Sverige. Att sätta Sizzlas homohat i detta större sammanhang skulle också motverka onödiga större splittringar mellan hbt-rörelsen och reggaecommunityn i Sverige.

(Publicerad i Göteborgs Posten 30 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , , ,


april 1, 2012

Var är den svenska underklassens röst i populärmusiken där historierna inte berättas utifrån etnicitet eller ur ett invandrarperspektiv?

Jag saknar den riktiga knegarhistorian i den moderna populärmusiken. Och vi saknar musik med vardagsskildringar och livshistorier som berättas ur den svenska socialbidragstagarens och icke-röstarens mun. Vi har, inte minst inom svensk hiphop, rätt gott om vardagsrealism som berättas med avstamp ur etnicitet vilket alltså innebär att en del av den svenska underklassen representeras i populärmusiken. Men just den här gruppen är ju endast en mindre del av den större underklassen.

Den moderna populärmusiken har nuförtiden få eller inga bidrag som målar bilder av den här samhällsgruppens liv. Jag syftar på en samhällsgrupp som i övrigt inte heller deltar i samhällsdebatter och som har få förespråkare inom populärkulturen i stort, speciellt sedan Thåström blivit äldre. Journalister och musikredaktörer kan man skylla en del av denna snedfördelning på. Kopplingen mellan etnicitet och utanförskap faller troligtvis lättare in i gemene journalists föreställningar om ordningen. Det passar liksom ramen att berättelser om underklassen förtäljs ur ett invandrarperspektiv, medan berättelser som saknar det perspektivet tas för givna och relateras till som något av ett folkhemsarv.

Svensk hiphop innehåller som sagt underklassens ord om sitt liv. Det går såklart inte att dra en skarp gräns mellan uttryck och ursprung, men det finns ändå olika nyanser i berättarformerna kopplade till vad de tar avstamp i. När livet och vardagen berättas ur ett invandrarperspektiv präglas attityden oftare av en framåtlutning. Det finns här ett flitigare ifrågasättande av livssituationen eller till och med rentav ett ställningstagande, det skuldbeläggs lite oftare och det hänvisas till att någon bär skulden för rådande ordning.

Men när den svenska underklassens vardag inte skildras ur ett invandrarperspektiv tenderar attityden att vara mer tillbakalutad. Humor används oftare, och vardagen och livet beskrivs men lämnas sedan därhän. Tillbakalutningen är gästvänlig och fungerar inbjudande, men i relation till samhällsgruppens storlek har vi föga tillgång till vardagen för sönerna till alkoholiserade pappor och döttrarna till mammor som aldrig haft råd med tandvård.

Vi skulle kunna men kommer inte in i vardagsrummen hos dem som inte tittar på Melodifestivalen och de som sällan får sitta med i debattpaneler i radio och teve. Populärmusiken missar bilden av Sverige, och bilden av Sverige missar oss.

(Publicerad i Göteborgs Posten 2 mars 2012)

0 | Kommentera! | , , , , , ,


februari 13, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 11 februari 2012)

Vi måste kanske börja omdefiniera framgång. När reggaeartisten Kapten Röd vann priskategorin Årets artist i årets P3 Guld-gala var det många musikjournalister och radiomedarbetare som höjde på ögonbrynet. Kapten Röd var nämligen nominerad i kategorin tillsammans med artister som Veronica Maggio som i jämförelse hörs mycket oftare i radiokanalernas spellistor och har fått göra fler intervjuer i press. Den närmaste veckan efter Kapten Röds vinst var det många musikjournalister som nästan försökte bortförklara vinsten, och bitvis lät det hela som ett försökt till diskvalificering av det som skett. I radio och i tidningar försökte tyckare förklara att Kapten Röd vunnit för att han lyckats mobilisera flest röster, inte för att han var störst.

Det är dags att börja fundera kring hur storhet och framgång inom musiken definieras. Ska framgång beräknas traditionellt efter antal rundor artistens musik roterat i radiokanaler, antal artiklar som skrivits om artisten, att erkända musikjournalister bekräftat och rosat musiken och att artisten har ett större skivbolag i ryggen? Eller bör storhet kanske omdefinieras nu och mätas i generering av publik-engagemang.

I dag befinner sig massan mitt i ett enormt informationsflöde. Radions spelar musik, youtube bidrar med musikaliska intryck, kompisarna delar med sig av favoritmusiken på sociala nätverk där även artisterna bidrar med extramaterial, folk gör egna spellistor på Spotify, tidningarna skriver om artisterna, miljontals bloggare agerar musikskribenter och skivbolagen svarar på detta flöde med att ge ut ny musik i en allt högre fart för att inte förlora lyssnarnas uppmärksamhet. Massan befinner sig i informationsstress just nu och här är det just konsumenternas uppmärksamhet som är det absolut svåraste att erhålla.

Mitt i en informationsstress är det svårt att fokusera på ett meddelande. Från det att en lyssnare nås av meddelandet att en artist är nominerad i en priskategori till att lyssnaren faktiskt röstar, kommer flertalet distraherande ”örfilar” i form av ny information som ropar efter uppmärksamhet. Däremellan nås samma lyssnare troligtvis av ny information om samma artist i form av artiklar, musik, blogginlägg osv. som gör att denne aldrig riktigt hinner sakna artisten.

I nutidens informationsstress är det närhet till publiken som är den verkliga bedriften. Uppmärksamhet, och att hålla kvar din uppmärksamhet, är hårdvaluta. Artister som Kapten Röd kan därmed sägas vara rik och den verkliga vinnaren enligt framtidens definition av ”stor” och framgångsrik.

0 | Kommentera! | , , , , ,


februari 12, 2012

(Publicerad i Göteborgs Posten 7 januari 2012)

Samhällsklyftorna i västvärlden ökar, välfärdssamhället rustas ner, motsättningar mellan folk med olika religiösa övertygelser hårdnar och rapparna börjar skära sig i armarna. Resultat av att dollarn faller är att emon återintroduceras inom musiken och landar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en förkortning av det engelska ordet emotional, började användas i mitten av 80-talet och hänvisade då till en ny form av emotionell hardcore-punkmusik vars texter mer handlade om känslor än politik. Senare spred sig uttrycket till amerikanska punk/rockband, skiftade under 90-talet soundmässigt mot poppunk och indierock för att därefter slå sig in i mainstreammusiken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melankoli är inslag i emons mörka pessimistiska uttryck.

När Kanye West släppte albumet My beautiful dark twisted fantasy 2010 introducerade han hiphoppen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests persona var en konstnärssjäl i svårmod som uttryckte emokaraktärens typiska självförakt på gränsen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hördes året därpå i artister som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina asociala beteenden och tillbakadragna suicidala person likt en annan I-or. Inom hiphoppen tenderar förgreningen emo än så länge att berätta historier med avstamp ur berömmelsens baksidor och relatera till ett komplicerat förhållande till det motsatta könet med en känslomässig otillräcklighet. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapabel på grund av ett djupt tillstånd av melankoli. Svenska sjukvårdsupplysningen skriver att melankoli är ett uttryck för svåraste formen av depression. Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting. Världen har blivit andefattig och tom, och med den människan.

Musikaliska trender speglar sin samtid och det verkar som att terrorattentatet 9/11 var nollpunkten, ett hårdare socialt klimat var tryckvågen och uppgivenhet var resultatet. Den modlösa emon beskriver i låttexterna hur den, precis som människan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använder sig också av andliga uttryck då hopplösheten tenderar att finna tilltro i vidskepelse och högre makter. Något annat orkar inte neorapparen göra. I-or har tappat sin svans, sörjer den, men är passiv och bara gillar läget.

0 | Kommentera! | , , , , , , , , ,


Sida 1 av 3123

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter