Ametist Azordegan

Som­ma­ren står vid trös­keln och med den en hel del musik­fes­ti­va­ler run­tom i lan­det. Men fes­ti­val­be­sö­ket kanske inte blir som jag tänkt mig, mär­ker jag nu. Soci­al­sty­rel­sen över­vä­ger näm­li­gen att sänka voly­men på musi­ken jag vill lyssna på. Socialstyrelsen grun­dar sitt över­vä­gande på ett utta­lande av pro­fes­sor Stig Arlinger. Stig fick i upp­drag att granska ris­kerna med höga ljud­ni­våer och menar att ljud­ni­vån på bland annat kon­ser­ter, bio­gra­fer och klub­bar bör sän­kas med hela tre deci­bel till 97 för vuxna vil­ket på en loga­rit­misk skala (som deci­bel är) inne­bär en väl­digt märk­bar nivå­sänk­ning. Han har gått ige­nom forsk­ning på områ­det och hit­tat ”några skräm­mande djur­för­sök där man expo­ne­rat för­söks­djur för ljud­ni­våer som är unge­fär jäm­för­bara med vad som upp­står på en typisk pop­kon­sert” (Ekot 24/4). Djurförsöken har visat att trots att hör­seltrösk­larna för­bli­vit nor­mala efter lju­d­ex­po­ne­ringen, har en viss för­änd­ring i snäc­kan kvarstått. Socialstyrelsen med­ger att arrange­mang i Sve­rige är bra på att hålla sig inom nuva­rande deci­bel­grän­ser men Stig Arlinger påpe­kar ändå att det finns en risk för att folk ska­dar sin hör­sel även om dagens krav på ljud­ni­vån (100 deci­bel för vuxna) fort­sätt­nings­vis följs.

Innan soci­al­sty­rel­sen sän­ker voly­men ska det dock göras en kon­se­kven­sa­na­lys för att se om beslu­tet är rim­ligt med hän­syn till even­tu­ella eko­no­miska effek­ter på musikarrangemangs-branschen. Bra idé, kan man ju tycka. Per­son­li­gen har jag någon gång läm­nat kon­ser­ter för att volym­ni­vån varit för låg och många gånger stått i publik­ha­vet och kla­gat på att voly­men inte är till­räck­ligt hög. Jag vill känna basen dunka mig i bröst­kor­gen. Jag före­drar att använda öron­prop­par hellre än att voly­men sänks för jag vill befinna mig bland fysiskt känn­bara ljud­vå­gor, då kän­ner jag att jag fått valuta för biljettutgiften. Hela situ­a­tio­nen påmin­ner mig om när jag var ton­å­ring och mina för­äld­rarna plöts­ligt kom in i flick­rum­met och sänkte musi­ken, det är exakt samma irri­ta­tions­käns­lor som när en makt­ha­vande instans hind­rar min njutning. Jag vär­de­sät­ter min njut­ning högt. Musik fun­ge­rar som en känslo­mäs­sig urladd­ning, och pre­cis som fysisk trä­ning är det inte för­rän du utma­nat max­po­ten­ti­a­len som det kan ske.

Vad sägs i stäl­let om att lagstadga om till­gäng­liga öron­prop­par på eve­ne­mang där höga ljud­ni­våer före­kom­mer? Och om deci­bel­sänk­ningen blir verk­lig­het und­rar jag vad Soci­al­sty­rel­sen har tänkt göra med nyårsaf­ton, ska vi ha ljud­däm­pare på rake­ter och smällare? Och har Stig Arlinger befun­nit sig i en fot­bollsklack när de är i gasen? Hur tän­ker Stig att Soci­al­sty­rel­sen ska sänka deras volym?

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 13 maj 2012)

Det kräv­des pengar, list och kon­tak­ter för att flytta från Iran 1986 när regi­men inte släppte ut sina med­bor­gare utan­för lan­dets grän­ser. Jag och mina för­äld­rar gav oss av utan bagage och läm­nade kvar ett fullt möble­rat hus, foto­al­bum och våra födel­se­at­tes­ter. Det var vik­tigt att vara iden­ti­tets­lösa ifall vi blev omhän­der­tagna på väg ut ur lan­det. Båda mina för­äld­rar ingick näm­li­gen i en risk­grupp, de räk­na­des till intel­lek­tu­ella, konst­nä­rer och för­fat­tare och blev av med sina jobb, fick sina till­gångar frysta och ris­ke­rade att dödas om de blev påkomna.

Vid den tid­punk­ten hade den nya regi­men just fått ordent­ligt fot­fäste efter revo­lu­tio­nen, Iran-Irak-kriget pågick för fullt och vi gömde oss ofta i skydds­rum undan bom­ber som föll omkring oss. För­tryck var en del av var­da­gen då regi­men utö­vade noll­to­le­ran­sens våld mot fol­ket för att tvinga oss följa de lagar som deras fun­da­men­ta­lis­tiska teo­krati angav.
Musik var, och är fort­fa­rande, strikt för­bju­den. Pop­mu­sik ansågs bidra till för­lus­telse och kunna sprida regim­kri­tiska och revo­lu­tio­nära bud­skap.
Min mamma tog min hand och läm­nade det liv hon dit­tills känt till bakom sig, men i sista stund fanns det en sak hon inte kunde förmå sig att lämna kvar, och det var en låt. Hon klippte ut favo­rit­lå­ten ur kas­sett­ban­det och gömde den i sin handske. Hon vågade såklart inte berätta för min pappa vad hon hade gjort eftersom han ald­rig hade låtit henne ris­kera våran säker­het för – musik.

Låten hon smugg­lade ut var en högtempo-dansinstrumental med per­siska instru­ment och hand­trum­mor. En låt som hon och hen­nes vän­ner bru­kade dansa till när de var bekym­mers­lösa och hade hem­ma­fes­ter. När vi läm­nade Iran var det län­ge­se­dan det hade skett men hon hade för­hopp­ningar om att återi­gen vara sorg­fri, och dansa. Efter en lång resa kom vi slut­li­gen fram till Sve­rige och min pappa fick en rejäl chock när han fick reda på vad mamma hade smugg­lat ut.

Min mor glömde bort låten under det hek­tiska året därpå, då vi flyt­tade runt till olika flyk­ting­för­lägg­ningar, men när vi till slut fick per­ma­nent uppe­hålls­till­stånd och fast bostad så hände det. Hon ploc­kade fram band­bi­ten och fick hjälp av andra iranska flyk­tingar med att tejpa in den i ett annat kas­sett­band. Det fun­kade, låten gick att spela. Jag minns att kväl­len för­vand­la­des till en hög­ljudd hem­ma­fest. Fler ira­nier anlände till vår lägen­het och det dan­sa­des. Det dan­sa­des av kär­lek till det land vi läm­nat, till minne av det hem vi sak­nade, och med för­hopp­ningar om det liv vi nu skulle få leva.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 14 april 2012)

I slu­tet av mars skulle den jamai­canska reg­gae­ar­tis­ten Sizzla ha genom­fört en kon­sert på klub­ben Strand i Stock­holm som en del i hans Euro­pa­turné som består av totalt 18 spel­ningar. Men efter pro­tes­ter från hbt-rörelser i Sve­rige stop­pa­des kon­ser­ten av arran­gö­rerna KB East.

Under förra året har Sizzla näm­li­gen fram­fört låtar som upp­ma­nat till hat mot homo­sex­u­ella trots att han skri­vit på kon­trak­tet ”The Reg­gae Com­pas­sio­nate Act” – ett infor­mellt kon­trakt där artis­ter lovar att inte fram­föra hbt-fientligt mate­rial live. Sizzla har spe­lat i Sve­rige tidi­gare, på såväl Upp­sala Reg­gae­fes­ti­val som i Göte­borg och på Babel i Malmö. Spel­ningen i Malmö utsat­tes även den för pro­tes­ter men genom­för­des ändå eftersom arran­gö­rerna genom­gå­ende hän­vi­sade till att Sizzla, till­sam­mans med kol­le­gorna Bee­nie Man och Caple­ton, har skri­vit under avtalet.

Hbt-rörelsen hän­vi­sade dock denna gång till att han i färska inter­vjuer uttryckt att han ångrar sin under­skrift, samt att han nyli­gen ska ha uttryckt homo­hat på live­s­pel­ningar. Det är posi­tivt för musi­ken när det fak­tiskt lyss­nas på vad som sägs i låttex­ter. Det upp­gra­de­rar musi­kens och låttex­ter­nas värde och sta­tus. Sam­ti­digt und­vi­ker man att klappa musik­gen­rer på huvu­det och ta för givet att en viss musik­genre auto­ma­tiskt inne­hål­ler vissa med­de­lan­den och uttryck, vil­ket är att för­ringa en gen­res intel­li­gens.
Det är också bra att med­bor­gare tar ett sam­häl­le­ligt ansvar och säger ifrån när de kän­ner sig hotade av inne­håll i musik, samt att hbt-organisationer i väst visar soli­da­ri­tet med homo­per­so­ner i Jamaica, som de ofta kal­lar för ”värl­dens mest homo­foba plats”.

Jag sak­nar dock en aspekt i akti­vis­ter­nas fokus. Homo­ha­tet som de direkt kopp­lar till reg­gae– och dan­ce­hall­mu­sik är fak­tiskt inte ett resul­tat av musik­gen­re­nas kul­tur. Homo­hat i den musi­ken är främst ett barn av kris­ten fun­da­men­ta­lism. Jamaica är ett av värl­dens mest kyrk­tä­taste län­der, av lan­dets cirka 2,7 mil­jo­ner invå­nare är mer än 60 pro­cent med­lem­mar i pro­te­stan­tiska kyr­kor, där­ef­ter föl­jer i stor­leks­ord­ning Church of god med 24 pro­cent, följd av Advents­kyr­kan och Bap­tis­ter. (Natio­na­len­cyk­lo­pe­din 2011).

Det vore nog bra att i köl­vatt­net av aktio­nen mot reggae/dancehall-kulturen höja rös­terna mot den kristna fun­da­men­ta­lis­mens före­ställ­ningar. Dessa är ändå före­ställ­ningar som vi har en hel del av här hemma i homo­vän­liga Sverige. Att sätta Sizzlas homo­hat i detta större sam­man­hang skulle också mot­verka onö­diga större splitt­ringar mel­lan hbt-rörelsen och reg­gae­com­mu­ni­tyn i Sverige.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 30 mars 2012)

Var är den svenska under­klas­sens röst i popu­lär­mu­si­ken där histo­ri­erna inte berät­tas uti­från etni­ci­tet eller ur ett invandrarperspektiv?

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 11 feb­ru­ari 2012)

Vi måste kanske börja omde­fi­ni­era fram­gång. När reg­gae­ar­tis­ten Kap­ten Röd vann priska­te­go­rin Årets artist i årets P3 Guld-gala var det många musik­jour­na­lis­ter och radi­o­med­ar­be­tare som höjde på ögonbrynet. Kapten Röd var näm­li­gen nomi­ne­rad i kate­go­rin till­sam­mans med artis­ter som Vero­nica Mag­gio som i jäm­fö­relse hörs myc­ket oftare i radi­o­ka­na­ler­nas spel­lis­tor och har fått göra fler inter­vjuer i press. Den när­maste vec­kan efter Kap­ten Röds vinst var det många musik­jour­na­lis­ter som näs­tan för­sökte bort­för­klara vins­ten, och bit­vis lät det hela som ett för­sökt till dis­kva­li­fi­ce­ring av det som skett. I radio och i tid­ningar för­sökte tyc­kare för­klara att Kap­ten Röd vun­nit för att han lyc­kats mobi­li­sera flest rös­ter, inte för att han var störst.

Det är dags att börja fun­dera kring hur stor­het och fram­gång inom musi­ken defi­nie­ras. Ska fram­gång beräk­nas tra­di­tio­nellt efter antal run­dor artis­tens musik rote­rat i radi­o­ka­na­ler, antal artik­lar som skri­vits om artis­ten, att erkända musik­jour­na­lis­ter bekräf­tat och rosat musi­ken och att artis­ten har ett större skiv­bo­lag i ryggen? Eller bör stor­het kanske omde­fi­nie­ras nu och mätas i gene­re­ring av publik-engagemang.

I dag befin­ner sig mas­san mitt i ett enormt infor­ma­tions­flöde. Radi­ons spe­lar musik, youtube bidrar med musi­ka­liska intryck, kom­pi­sarna delar med sig av favo­rit­mu­si­ken på soci­ala nät­verk där även artis­terna bidrar med extra­ma­te­rial, folk gör egna spel­lis­tor på Spo­tify, tid­ning­arna skri­ver om artis­terna, mil­jon­tals blog­gare age­rar musik­skri­ben­ter och skiv­bo­la­gen sva­rar på detta flöde med att ge ut ny musik i en allt högre fart för att inte för­lora lyss­nar­nas uppmärksamhet. Massan befin­ner sig i infor­ma­tions­stress just nu och här är det just kon­su­men­ter­nas upp­märk­sam­het som är det abso­lut svå­raste att erhålla.

Mitt i en infor­ma­tions­stress är det svårt att foku­sera på ett med­de­lande. Från det att en lyss­nare nås av med­de­lan­det att en artist är nomi­ne­rad i en priska­te­gori till att lyss­na­ren fak­tiskt rös­tar, kom­mer fler­ta­let dis­tra­he­rande ”örfi­lar” i form av ny infor­ma­tion som ropar efter uppmärksamhet. Däremellan nås samma lyss­nare tro­ligt­vis av ny infor­ma­tion om samma artist i form av artik­lar, musik, blog­gin­lägg osv. som gör att denne ald­rig rik­tigt hin­ner sakna artisten.

I nuti­dens infor­ma­tions­stress är det när­het till publi­ken som är den verk­liga bedrif­ten. Upp­märk­sam­het, och att hålla kvar din upp­märk­sam­het, är hård­va­luta. Artis­ter som Kap­ten Röd kan där­med sägas vara rik och den verk­liga vin­na­ren enligt fram­ti­dens defi­ni­tion av ”stor” och framgångsrik.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 7 janu­ari 2012)

Sam­hälls­klyf­torna i väst­värl­den ökar, väl­färds­sam­häl­let rustas ner, mot­sätt­ningar mel­lan folk med olika reli­giösa över­ty­gel­ser hård­nar och rap­parna bör­jar skära sig i armarna. Resul­tat av att dol­larn fal­ler är att emon åter­in­tro­du­ce­ras inom musi­ken och lan­dar på sista sin utpost, hiphoppen.

Emo är en för­kort­ning av det eng­elska ordet emo­tio­nal, bör­jade använ­das i mit­ten av 80-talet och hän­vi­sade då till en ny form av emo­tio­nell hardcore-punkmusik vars tex­ter mer hand­lade om käns­lor än poli­tik. Senare spred sig uttryc­ket till ame­ri­kanska punk/rockband, skif­tade under 90-talet sound­mäs­sigt mot poppunk och indi­e­rock för att där­ef­ter slå sig in i mainstream­mu­si­ken under 2000-talet. Uppgivenhet, vemod och främst melan­koli är inslag i emons mörka pes­si­mis­tiska uttryck.

När Kanye West släppte albu­met My beau­ti­ful dark twis­ted fan­tasy 2010 intro­du­ce­rade han hip­hop­pen som ett slags emo-light för mainstream-arenan. Kanye Wests per­sona var en konst­närs­själ i svår­mod som uttryckte emo­ka­rak­tä­rens typiska själv­förakt på grän­sen till självdestruktivitet. Den här neo-rapparkaraktären hör­des året därpå i artis­ter som Weeknd, J Cole och Drake som också beskrev sina aso­ci­ala bete­en­den och till­ba­kadragna sui­ci­dala per­son likt en annan I-or. Inom hip­hop­pen ten­de­rar för­gre­ningen emo än så länge att berätta histo­rier med avstamp ur beröm­mel­sens bak­si­dor och rela­tera till ett kom­pli­ce­rat för­hål­lande till det mot­satta könet med en känslo­mäs­sig otill­räck­lig­het. Drake vill älska, borde ha älskat, men är inte kapa­bel på grund av ett djupt till­stånd av melankoli. Svenska sjuk­vårdsupp­lys­ningen skri­ver att melan­koli är ett uttryck för svå­raste for­men av depres­sion. Man blir tung­sint och det går inte att avleda eller påverka sym­to­men genom yttre sti­mu­lans. Allt känns plåg­samt och man kän­ner en total lik­gil­tig­het inför omvärl­den och har inget enga­ge­mang för någon­ting. Värl­den har bli­vit ande­fat­tig och tom, och med den människan.

Musi­ka­liska tren­der speg­lar sin sam­tid och det ver­kar som att ter­rorat­ten­ta­tet 9/11 var noll­punk­ten, ett hår­dare soci­alt kli­mat var tryck­vå­gen och upp­gi­ven­het var resul­ta­tet. Den mod­lösa emon beskri­ver i låttex­terna hur den, pre­cis som män­ni­skan i ett sådant läge, söker sig till berusning. Emon använ­der sig också av and­liga uttryck då hopp­lös­he­ten ten­de­rar att finna till­tro i vid­ske­pelse och högre mak­ter. Något annat orkar inte neorap­pa­ren göra. I-or har tap­pat sin svans, sör­jer den, men är pas­siv och bara gil­lar läget.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 3 decem­ber 2011)

Nyli­gen avslö­jade SvD att poli­sen fab­ri­ce­rat siff­ror om anta­let gripna i sam­band med Rikste­a­terns gatu­konst­kon­vent Art of the stre­ets. Att väk­tare från före­ta­get CSG, som Stock­holms Lokal­tra­fik, SL, och Stock­holms stad anli­tar, bru­tit mot lagen genom att spana civilt på graf­fiti­må­lande ungdomar.

Kort där­ef­ter berät­tade före detta väk­tare på CSG, obe­ro­ende av varandra, om före­ta­gets meto­der i jak­ten på ska­de­gö­relse. Enligt dem före­kom­mer dess­utom spa­nings­re­gis­ter och brotts­pro­vo­ka­tion. Avslö­jan­dena om poli­sen och vitt­nesmå­len från tidi­gare anställda väk­tare ger alltså en bild av sys­te­ma­tiska, sank­tio­ne­rade lag­brott för att sätta fast klottrare. SL:s trygg­hets­an­sva­riga, Jea­nette Hegedüs med­gav att hon kände till sådana ryk­ten om CSG:s meto­der och där­ef­ter var reak­tio­nerna starka från myn­dig­he­ters håll. Rikspo­lis­sty­rel­sen tyckte att det var bra att dis­kus­sio­nen togs upp av media, länsju­ris­ten i Stock­holms län, Hel­lena Bäck, sa att det hela var för­fär­ligt: ”… fram­förallt när man upp­ma­nar till att begå brott bör­jar man undra om det egent­liga syf­tet är att tjäna så myc­ket pengar som möj­ligt.” (SVD 14/11) och såväl data­in­spek­tio­nen som oppo­si­tions­bor­gar­rå­det Tomas Rudin (S) krävde en utred­ning av sta­dens sam­ar­bete med CSG.

Men var är med­bor­gar­nas reak­tio­ner? Vi skat­te­be­ta­lare visar med jämna mel­lan­rum att vi ogil­lar mygel och skattefusk. Vi svens­kar rasar mot enstaka par­ti­le­dare och kän­di­sar som byxat skat­tek­ro­nor, men vi ver­kar sakna en kri­tisk för­håll­ning gente­mot myn­dig­he­ter och instan­ser. En grund­läg­gande grans­kande utgångs­punkt mot mak­ten ver­kar inte ha röt­ter här. Korruption, lagö­ver­trä­del­ser från myn­dig­he­ter och nag­gande på integri­te­ten borde ses som ett större pro­blem än ska­de­gö­relse på väg­gar och torg. Trots att det först­nämnda är ett direkt hot mot sam­häl­let har den all­männa opi­ni­o­nen kring avslö­jan­dena ten­de­rat att peka ut klott­ret som boven i dramat.

Det är lätt att bli bekväm gente­mot mak­ten i ett land som Sve­rige, det är enkelt att av gam­mal vana fort­sätta fästa blic­ken lite längre ner på brotts­ste­gen när man varit sko­nad från ett dik­ta­to­riskt styre. Vi är inte vana att vara alerta på de rik­tigt stora över­grep­pen, vi är lite naiva. Vi svens­kar behö­ver ett slags noll­to­le­rans gente­mot myn­dig­he­ter­nas och mak­tens felsteg.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 12 novem­ber 2011)

Man skulle kunna kalla det för happy times för svensk hip­hop. Svensk hip­hop, på svenska, är den genre som i denna tid i Sve­rige pro­vo­ce­rar mest. Det är en mino­ri­tet av svenska hip­ho­pak­ter som har ett poli­tiskt inne­håll. Men sam­ti­digt har svensk hip­hop ham­nat under lupp oftare det senaste året. Jag ville ta reda på hur olika gen­rer gene­re­rar i anmäl­ningar från all­män­he­ten så jag sökte upp Sve­ri­ges Radios juris­ter. Juris­terna har till upp­gift se till att SR hål­ler sig till pub­lic service-uppdraget, att det som sänds ut bland annat hål­ler sig inom ramarna för opartiskhet. Juristernas upp­gift berör alltså i stort yttrande­frihetens begräns­ningar. De tar emot anmäl­ningar från all­män­he­ten om enstaka låtar och får titta ­låtarna när exem­pel­vis en SR-redaktör är osä­ker på om dess lämplighet.

Jag frå­gade och fick veta att i denna tid är det svensk hip­hop som gene­re­rar flest anmäl­ningar från all­män­he­ten och frå­ge­ställ­ningar internt hos Sve­ri­ges Radio. Svensk hip­hop är i dag alltså den största offent­liga bära­ren av sam­tids­kom­men­ta­rerna och har alltså tagit den plats pro­g­gen och pun­ken en gång har haft. Man skulle här kunna dra höga väx­lar och säga att musi­ken bör­jar spela en poli­tisk roll i Sve­rige på samma sätt som när pro­g­gen var stor under första hal­van av 70-talet.

Men rib­ban för vad som pro­vo­ce­rar har höjts, det krävs mer för att pro­vo­cera i dag än tidi­gare. Medan svens­kar förr i tiden blev poli­tiskt pro­vo­ce­rade av låten Eviva España på grund av Spa­ni­ens dåva­rande gene­ral Franco-regim, så krävs det i dag grövre och mer expli­cita pro­vo­ka­tio­ner i låttex­terna för att någon ska reagera. Vad som är kon­tro­ver­si­ellt är ju del­vis bero­ende av sam­ti­den, men man kan tolka det som att svens­kar bru­kade syssla med mer intel­li­gent kri­tik än i dag.

Nästa tanke är att det här kanske inne­bär en möj­lig­het för artis­ter att sprida ett bud­skap och ”komma undan” genom att säga saker mer finur­ligt och metaforiskt. I sam­ta­let mel­lan mig och juris­terna fram­kom också att de hip­hoplå­tar som ham­nat under lupp näs­tan ute­slu­tande varit på språ­ket svenska. Svens­kan gör att fler fak­tiskt hör vad som sägs sam­ti­digt som lyss­nare möj­li­gen kän­ner sig mer träf­fade av låtar­nas inne­håll då det plöts­ligt känns som att låten kom­men­te­rar deras verk­lig­het. Låtar på svenska kom­mer svens­kens verk­lig­het närmare.

De svenska hip­ho­par­tis­ter som syss­lar med sam­hälls­kri­tik i sin musik kan ju i denna tid känna sig besvä­rade av spot­lightens ljus. Men man kan också se det hela som ett glädjebesked. För en kul­tur som med stolt­het slår under­i­från är det en vinst att nu få spela sin roll på en större scen för en större publik. Folk lyss­nar mer än någon­sin tidi­gare på vad som sägs i hip­hoplå­tar, det är bara att kon­sta­tera det.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 22 okto­ber 2011)

Var­i­från kom­mer bil­den av konst­nä­ren som gör upp­off­ringar för att kunna hålla på med sin konst? Upp­off­ringar som ibland är till den grad att de grän­sar till ett inre tvång. Bil­den av den lidande konst­nä­ren med en vilja att skapa som om det vore en gudom­lig uppen­ba­relse och näs­tan en besatt­het är inra­mad med lidelse, envis­het och eko­no­misk otrygghet.

Rap­pa­ren Alexis Weak med­de­lade i vec­kan i P3 att han nu läg­ger ner musik­kar­riä­ren. Orsa­ken var att det inte går att för­sörja sig på musi­ken. Han sa: ”Det är inte eko­no­miskt gång­bart […] man kan tjäna pengar, men det känns som att man kom­mer till­baka till den här logen och ser några kex­cho­kla­der och något litet frukt­fat och lite såhär att this is the peak liksom.”

Alexis Weaks moti­ve­ring ver­kade vara pro­vo­ce­rande för andra artis­ter som kal­lade honom för en oäkta artist, en falsk konst­närs­själ. Alexis slog hål på den roman­tiska bil­den av konst­nä­ren och ska­pade nog oro hos andra artis­ter som accep­te­rat bil­den av sig själva som käm­pande konst­nä­rer i en kanske livs­lång eko­no­misk otrygg­het. En del av hans fans rea­ge­rade på samma sätt och sade att han i och med sin moti­ve­ring alltså inte älskar musik­ska­pan­det till­räck­ligt. Tumul­tet påmin­ner om när Lars Ulrich från Metal­lica året 2000 stämde fil­del­nings­saj­ten Naps­ter för att saj­ten spri­dit deras musik gra­tis, varpå Metal­li­cafans gjorde upp­ror mot sina ido­ler. Kon­su­men­ter ver­kar också ha svalt bil­den av konst­nä­rer som käm­par, och att kul­tur kan få vara gratis.

Man skulle kunna se Alexis Weaks avhopp från musi­ka­re­nan som en pro­test mot pro­ble­met att konst­när­ska­pet inte gra­de­ras som en kon­kret fär­dig­het. Utgången blir inte bara märk­bar hos kon­su­men­terna, utan också bland till exem­pel spel­nings­bo­kare. Att kunna utföra ett skick­ligt berät­tande i rim­for­mat krä­ver årslånga stu­dier av rim­kons­ten. Att fram­föra rim­men på scen krä­ver åratal av prak­tisk övning, arbets­livs­er­fa­ren­het. Före­ställ dig att de som behärs­kar ett ska­pande skulle få sätta för­må­gor som att läsa noter eller för­fatta flersta­viga rim på sin merit­för­teck­ning som sedan utgör grund för en kal­ky­le­rad mini­mi­lön och vet­tiga för­hål­lan­den i backstage-logen.

Låt oss leka med tan­ken att svenska rap­pare hade ett eget fack­för­bund, vi kan kalla det SRFF (Svenska Rap­pa­res Fack­för­bund) som klub­bar ige­nom en mini­mi­er­sätt­ning för kro­nor per bars/vers. Ja, var­i­från kom­mer före­ställ­ningen att artis­ter pri­märt ska dri­vas av sin lust till konsten?

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 1 okto­ber 2011)

I bland tän­ker jag att fans till Michael Jack­son är spe­ci­ella, lite sär­präg­lade jäm­fört med fans till andra världsartister.

Michael Jack­sons fans har en rätt vemo­dig och sorg­sen rela­tion till sin idol, och jag und­rar om det gör dem till de abso­lut bästa fan­sen? Michaels fans delar såklart upp­le­vel­ser och käns­lor med fans till andra iko­ner. De kän­ner respekt för ido­lens talang och musi­ka­liska kali­ber och söker stän­digt med­gi­vande för det i offent­lig­he­ten. De är likt andra fans hän­förda av ido­lens karisma och attra­he­rade av den sex­ap­peal som föl­jer med. De söker till­flykt i den fan­ta­si­bild som målats av artis­ten och upp­le­ver att ido­len är näst intill över­na­tur­lig och oåt­kom­lig vil­ket ska­par en känsla av näs­tan guds­dyr­kan. Ja, Michaels fans delar de här upp­le­vel­serna med fans till exem­pel­vis Elvis Pres­ley och John Len­non. Men Michaels fans kän­ner också en star­kare beskyddarkänsla.

I vec­kan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spen­de­rat lika myc­ket tid åt att för­svara honom mot mob­barna och ren­två hans namn, som åt att hän­fö­ras av den vikt­lösa dan­sen och genom­träng­ande höga rös­ten i låtar­nas bryg­gor. Hans fans rela­te­rar till honom som om han vore deras barn som blev mob­bat i skolan.

Jag har själv varit ett av fan­sen. Jag minns att jag i mel­lan­sta­diet ofta ham­nade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jack­sons näsa kom­mer trilla av” för att jag skulle sätta klass­kam­ra­ten på plats och kalla denne för dum i huvu­det. Och jag minns att min mam­mas vän­ner kunde börja prata illa om honom i min när­varo bara för att retas med mig, vil­ket all­tid slu­tade med att jag hög­ljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styv­far som gärna ville trycka på ömma punk­ter och pro­vo­cera mig till reak­tio­ner. Varje gång jag såg på musik­vi­deor med Michael fällde han en elak kom­men­tar om honom, och jag drog till med motar­gu­ment varenda gång.

I dag skyl­ler jag del­vis mitt bete­ende på Michael Jack­sons image. Pro­fi­len av den miss­för­stådda väl­gö­ra­ren, out­si­dern som bara vill sprida kär­le­kens bud­skap men stän­digt blir offer för ondska, girig­het och små­sint­het. Det vuxna bar­net som likt Peter Pan blev från­ta­gen sin barn­dom. Den käns­liga enstö­ringen som tar sin till­flykt upp i trä­den undan vux­en­värl­dens grym­he­ter. Men jag skyl­ler också på att jag är 80-talist, kanske den sista gene­ra­tio­nen med ett världs­sam­vete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världs­ar­tis­ter som offen­sivt spred ett rätt­vi­se­tänk. Och Michael Jack­son blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en sym­bol för möj­lig­he­ten att det goda kan segra. Han blev lju­set i mörk­ret och en repre­sen­ta­tion av vad grym­het kan göra med folk. Näs­tan en sekt­le­dare som det är lite synd om. Leda­ren som behö­ver beskydd för att kunna fort­sätta verka, och vi blev alla hans offent­liga försvarare.