augusti 22, 2011

Ett irrelevant mellanspel.

Efter stort hemlighetsmakeri släpps giganterna Jay-Z och Kanye Wests samarbetsalbum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest relevanta hiphopartister går samman är förväntningarna skyhöga. Båda är goda lyriker kända för sina punchlines, temalåtar, säkra rapstil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de självklara höga förväntningarna som gör att plattan faller platt när den till slut blivit realitet. Kanye West har på senare tid mer och mer profilerat sig som innovativ medan Jay-Z bibehållit sin mer traditionella hiphoplutning och albumet känns som en kompromiss dem emellan, något även Beyonces medverkan pekar på. Båda kommer bara halvvägs i sin fulla förmodade potential.

Kanye West vill hävda sin estetiska profil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z verkar aldrig riktigt tända till i sammanhanget. Ingen av de två giganterna känns närvarande till fullo och resultatet är att verket Watch the Throne bara blir ljummet och ett mer eller mindre irrelevant släpp i bådas bibliotek. Produktionerna lämnar också en del att önska. De har ingen tydlig riktning och är i det stora hela ouppfyllda önskemål på det de skulle kunna vara.

Albumets starkaste ljuspunkt är Frank Ocean som bidrar med en dos välbehövlig autenticitet och deltagande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Beyonce, på tröskeln till förändring.

Efter en lång ledighet är Beyoncé tillbaka med ett nytt album. Under ledigheten har hon bland annat brutit samarbetet med sin far som de senaste 15 åren agerat som manager åt r’n’b-divan. Beyoncé menar att det var dags att stå på egna ben för att vidareutvecklas.

På det fjärde albumet 4 får du möta en mer avslappnad och tillbakalutad Beyonce. Jämfört med hennes tidigare album innehåller denna fler ballader, och färre medryckande radio- och klubbhits. Tonvikten ligger på att beröra och komma lyssnarna närmare med fler intima låttexter och dramatiska power-ballader. Men det handlar också om att skina som sångerska och visa på Beyoncés utvecklade sångfärdigheter. På 4 sträcker Beyoncé ut vingarna till max och utmanar sin sångteknik med många bryggor och ackordbyten som visar på att hennes röst nu är mer mogen än någonsin tidigare. Men under tiden Beyoncés röst och språk fortsätter uttrycka soul och r’n’b, utstrålar albumets sound och produktioner mer vit pop än någonsin tidigare i Beyoncés karriär. En hel del låtar som exempelvis balladen Best Thing I Never Had skulle enkelt kunna platsa som Disneyfilmsmusik jämte ett Elton John-alster.

Beyoncé visar faktiskt på fler sätt än denna soundövergång att Destinys Childs-tiderna på allvar är över. På 4 slutar hon också abrubt att flörta med de manliga fansen. Med det övergripande temat girlpower utesluter hon rentav de manliga fansen. Beyoncé talar inte ens längre till männen utan vänder sig direkt till unga kvinnor som alltmer kommit att utgöra hennes huvudmålgrupp och är de huvudsakliga bärarna av hennes namn.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Kommentarerna från fansen på Roffe Ruffs hemsida har snabbt förvandlats till sorgsna farväl och beskrivningar av hur tårarna rinner. Svensk hiphops maskerade mystiske rappare tar nämligen farväl och hoppar från bron.

Masken som skulle innebära frihet visade sig kväva honom till slut. Roffe Ruff är för karismatisk för sitt eget bästa. Han fick en större publik än han ville ha, snacket om honom blev för mycket samtidigt som den enfaldiga pöbeln aldrig förstod vad han egentligen ville ha sagt. Det är nämligen dem han skyller sin död på men även nutidsandan och sig själv. Roffe Ruff behåller sin karakterisktiska samhällskritik och förakt ända in i slutet. Han bäddar in det i melankoli och svärta och uttrycker sig med en smärtsamt okonstlad sårbarhet. Hans alienation är vacker.

Det paradoxala är att Roffe Ruffs död förmodligen kommer ge liv åt hans ord och verk. Det är nu pöbeln börjar lyssna. Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Comments are closed.




juli 12, 2011

En omotiverad och obehövlig satsning.

19-mannagruppen Arrested Development bildades 1988 och hade sin popularitetspeak under tidigt nittiotal. Då figurerade gruppen på Billboardlistor med låtar som Tennessee och People Everyday, låtar som än idag är dras största hits. Gruppen belönades med grammisar för Best New Artist och Best Rap Performance by a Duo or Group. Därefter har de fortsatt att med jämna mellanrum släppa ny musik, utan att återigen peaka eller vara närvarande i lyssnarnas medvetande speciellt mycket.

Projektet Since The Last Time & Among The Trees samlar två av gruppens tidigare utgivna album från 2006 och 2004 sida vid sida. Det här är en märklig satsning, i synnerhet året 2011. Det gick aldrig bra för de två specifika albumen som inte heller innehåller inte någon av deras välkända låtar, och man skulle ju kunna skapa egna spellistor med gruppens favoritlåtar. Rätt omotiverad och obehövlig satsning som man klarar sig utan.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Legendarerna fortsätter representera punken i hiphopen, men det här albumet blir ingen klassiker.

Albumet Hot Sauce Committee med veteranerna Beastie Boys skulle egentligen ha släppts 2009 men sköts upp när Adam Yauch (MCA) drabbades av cancer. Tre år senare har gruppen dumpat flera låtar från projektet, lagt till några nya och ändelsen Part Two i albumtiteln.

Skivan klarar sig rätt dåligt om den går upp i ringen mot debutalbumet Licensed To Ill eller klassikern Ill Communication. Plattan som helhet saknar nämligen spets och känsla av riktning. Man upplever att kreatörerna inte vet vad de ville skapa och resultatet blir medelmåttigt. Albumet saknar energistomme och en energi framåt, vilket såklart kan bero på att den kommit till under en längre tid och sytts ihop bäst det gick. Intakt står emellertid punkagendan.

Mer än 20 år in i karriären behåller legenderna sitt signum med riviga oskönt sköna beats. Distade gitarriff kombineras med distade mikrofoner, explosionsljud och rapparnas signifikativa upp-pitchade röstproduktioner. Gruppens nu uppskruvade skrävlande sound kräver dock några rejält svängiga låtar med tydligt gung för att ett album på 16 spår ska bli uthärdligt. Tyvärr fyller endast öppningsspåret Make Some Noise det kriteriet.

Stilen är lika aggressiv och kaxig som för två decennier sedan. Punkmentaliteten gör att de väsnas för att agitera och skapa en jättelik mosh-pit på festivaler vilket de nog kommer lyckas med. Legendarerna fortsätter representera punken i hiphopen, men det här albumet blir ingen klassiker.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Bootsy glömmer bort funken i funkens anda

Hela skivan är en enda färggrann hyllning till funken ocj James Brown som för ca 40 år sedan tog Bootsy under sina vingar och lärde honom funk, vilket gjorde att han och Parliament-Funkadelic senare blev invalda I Rock’n’Roll Hall of Fame. Men i jakten på att framhäva funkens storhet och undervisa om dess betydelse för den moderna RnV:n och hiphopen glömmer Bootsy bort själva funken. I jakten på att hylla James Brown som funkens gudfader glömmer han bort att leverera en funkupplevelse.

Bootsy känner sig alltför säker på sin markering på funkens livslinje, satsar all krut på att underhålla och väljer bort kvalité och den rena musikaliska upplevelsen vilket alltid har särskiljt funken. Sammantagen är detta för mycket historielektion med Bootsy som konferencier och ekande predikan om funkens storhet och för lite funknörderi. För mycket tillbakablickar och för lite här och nu. Funken handlar om att stanna upp i grooven, känna in musiken och jamma, men Bootsy är alldeles för inställd på att ge dig en tivoliupplevelse. Det hela blir bara pastisch och Bootsy blir bara gubben i lådan.

Comments are closed.




juli 12, 2011

R’n’b som får dig att känna.

Newkids debutalbum ”Alexander JR Ferrer” må definieras som RnB men skiljer sig från det mesta annan musik med samma kategorisering. Albumet är nämligen fylld med personliga och självutlämnande texter. Newkid är inte rädd för att bli djup och intim. Han sjunger och rappar om sina tonårsdrömmar, kärlek och ångest inför att växa upp och hitta sig själv.

Albumet är en väl sammansatt och rund skiva på tio spår med synthlager, sångrefränger och släpig, skruvad rap a la Lil’Wayne och Lorentz och gästspel av rapparen Ison som omedelbart ger trovärdighet åt Newkid.

Tonen är väldigt melankolisk och tungsint. Det är som om Newkid bär på en gammal själ och tyngd över sina axlar. Det här är inte party-RnB som vill få tonåringar att klä upp sig, känna sig snygga och dansa hela natten. Detta tar istället tonårsångesten i handen och bemöter det vemod som råder under tonårens förvirring. Med andra ord kommer ”Alexander JR Ferrer” nå sitt mål och gå hem hos den yngre P3-publiken som behöver få sina övermäktiga känslor tangerade.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Snoop dogg är så cool att han inte längre behöver anstränga sig.

Kaxigt att göra ett album på 21 spår, men kanske behövs det om Snoop själv ska få plats. På den coolaste West Coast-rapparens elfte album figurerar väldigt många producenter och gästartister. Vad sägs om Kanye West, Lex Luger, Scott Storch, The Cataracs, Battlecat, Fredwreck, David Guetta, Daid Banner, Mr Porter, LaToiya Williams, John Legend, Gorillaz, Willie Nelson, Daz Dillinger, Kokane, Too Short, Wiz Khalifa, T-Pain, R Kelly, Devin The Dude, Young Jeezy, E40 och Bootsy Collins, bland andra.

Ingen tackar nej till att jobba med Snoop Dogg. Och det kan delvis vara just det som är problemet. Snoop Dogg som musiker lider nog av att vara omgiven av ja-sägare och sakna begränsningar för vilka han kan jobba med.

Skivan är spretig kvalitetsmässigt och soundmässigt. Snoop kastar en mellan country-Willie Nelson, house-David Guetta, RnB-T-Pain, baktakts-Gorillaz, funk-Bootsy Collins som agerar konferencier, rock-Kanye West, ringtone-produktioner och melankolisk syntpop. Ibland skymtas klassiskt West Coast-sound med extra funk och referenser till Blaxploitation-anthems.

Snoop dogg är så cool att han inte längre behöver anstränga sig, inte ens med rappen. Hans tillbakalutade West Coast-stil ligger numera nere och han blir överglänst av flertalet gästartister. Snoop själv har ingen aning om fördärvet, han stortrivs.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Hög autenticitet som framkallar gåshud.

Det är uppenbart att självförtroendet är större. Mohammed Ali har mycket på hjärtat och vågar säga det på andra skivan ”Vi”. Momo och Rawa delar nu med sig av sina egna livshistorier och berättar om sorg, flykt, fördomar och utanförskap. De reflekterar ödmjukt och med vemodig ton kring fenomen i omgivningen som ligger dem absolut närmast om hjärtat. Duons uppriktighet och transparens gör att låtarna penetrerar medvetandet. Det är den höga dosen autenticitet som framkallar gåshud.

Albumet är till största delen downtempo, är tempomässigt rätt ovarierat och kan upplevas sakna dynamik då det samtidigt innehåller 16 spår. Spåren är emellertid melodiska med många sångrefränger sida vid sida om avancerad rap, smutsiga trummor och cuts, och tilltalar nog en bred målgrupp. Spåret ”Postkodsmiljonär” är ett av de mest dansanta låtarna svensk hiphop någonsin levererat.

Mohammed Ali är en av samtidens viktigaste röster i en tid då brist på förståelse för olikheter skapar klyftor folk emellan. Albumet ”Vi” är en angelägen nutidsreferens med brännpunkten det mänskliga ödet vars låttexter borde studeras som grundläggande samhällsorientering i landets alla skolor.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Movits! är ett nytt sätt att definiera hiphop, swing och jazz.

Målgruppen är lika bred som repertoaren. Luleå-trion Movits! får hiphopskallar att gunga skallen, sexåringar att hoppa i sängen, Melodifestivalspublik att tjoa och jazzälskare att spetsa öronen.

Efter att ha hittat till amerikaners hjärtan och toppat den amerikanska Itunes-listan med det förra albumet verkar bandet ha fått en nytändning och riktar musiken mot USA ännu mera. Låttexterna innehåller fler syftningar till amerikanska populärkulturprofiler som Frank Sinatra, James Brown och Sammy Davis Jr., tempot har ökats och även andelen jazz, swing, instrument och rap i mixen. Movits! har helt enkelt skruvat upp volymen och avancerat sin swingjazz-hiphop samtidigt som de påminner oss om sin hiphopbakgrund med kompetent rap, boom-bap-referenser, scratch och kommentarer om Jimmie Åkesson, Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, sjukskrivningar och bag-in-box-vin.

Bandets andra album Ut ur min skalle svänger rent ut sagt, men tappar aldrig i autenticitet. Movits! är ett nytt sätt att definiera hiphop, swing och jazz.

Comments are closed.




Sida 1 av 512345

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter