augusti 22, 2011

Ett irre­le­vant mellanspel.

Efter stort hem­lig­hets­ma­keri släpps gigan­terna Jay-Z och Kanye Wests sam­ar­betsal­bum Watch the Throne. När två av 2000-talets mest rele­vanta hip­ho­par­tis­ter går sam­man är för­vänt­ning­arna sky­höga. Båda är goda lyri­ker kända för sina punch­li­nes, temalå­tar, säkra rap­stil, goda smak i val av beats, och inte minst stora pondus.

Men det är inte de själv­klara höga för­vänt­ning­arna som gör att plat­tan fal­ler platt när den till slut bli­vit rea­li­tet. Kanye West har på senare tid mer och mer pro­fi­le­rat sig som inno­va­tiv medan Jay-Z bibe­hål­lit sin mer tra­di­tio­nella hip­hoplut­ning och albu­met känns som en kom­pro­miss dem emel­lan, något även Beyon­ces med­ver­kan pekar på. Båda kom­mer bara halv­vägs i sin fulla för­mo­dade potential.

Kanye West vill hävda sin este­tiska pro­fil och vara arty men får inte gå hela vägen, och Jay-Z ver­kar ald­rig rik­tigt tända till i sam­man­hanget. Ingen av de två gigan­terna känns när­va­rande till fullo och resul­ta­tet är att ver­ket Watch the Throne bara blir ljum­met och ett mer eller mindre irre­le­vant släpp i bådas bib­li­o­tek. Pro­duk­tio­nerna läm­nar också en del att önska. De har ingen tyd­lig rikt­ning och är i det stora hela oupp­fyllda önske­mål på det de skulle kunna vara.

Albu­mets star­kaste ljus­punkt är Frank Ocean som bidrar med en dos väl­be­höv­lig auten­ti­ci­tet och del­ta­gande. Frank Ocean talar till dig medan Jay-Z och Kanye West talar förbi varandra, det är känslan.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Beyonce, på trös­keln till förändring.

Efter en lång ledig­het är Beyoncé till­baka med ett nytt album. Under ledig­he­ten har hon bland annat bru­tit sam­ar­be­tet med sin far som de senaste 15 åren age­rat som mana­ger åt r’n’b-divan. Beyoncé menar att det var dags att stå på egna ben för att vidareutvecklas.

På det fjärde albu­met 4 får du möta en mer avslapp­nad och till­ba­ka­lu­tad Beyonce. Jäm­fört med hen­nes tidi­gare album inne­hål­ler denna fler bal­la­der, och färre medryc­kande radio– och klubb­hits. Ton­vik­ten lig­ger på att beröra och komma lyss­narna när­mare med fler intima låttex­ter och dra­ma­tiska power-ballader. Men det hand­lar också om att skina som sång­erska och visa på Beyon­cés utveck­lade sång­fär­dig­he­ter. På 4 sträc­ker Beyoncé ut ving­arna till max och utma­nar sin sång­tek­nik med många bryg­gor och ackord­by­ten som visar på att hen­nes röst nu är mer mogen än någon­sin tidi­gare. Men under tiden Beyon­cés röst och språk fort­sät­ter uttrycka soul och r’n’b, utstrå­lar albu­mets sound och pro­duk­tio­ner mer vit pop än någon­sin tidi­gare i Beyon­cés kar­riär. En hel del låtar som exem­pel­vis bal­la­den Best Thing I Never Had skulle enkelt kunna platsa som Dis­ney­films­mu­sik jämte ett Elton John-alster.

Beyoncé visar fak­tiskt på fler sätt än denna soundö­ver­gång att Des­tinys Childs-tiderna på all­var är över. På 4 slu­tar hon också abrubt att flörta med de man­liga fan­sen. Med det över­gri­pande temat gir­l­po­wer ute­slu­ter hon rentav de man­liga fan­sen. Beyoncé talar inte ens längre till män­nen utan vän­der sig direkt till unga kvin­nor som allt­mer kom­mit att utgöra hen­nes huvud­mål­grupp och är de huvud­sak­liga bärarna av hen­nes namn.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Kom­men­ta­rerna från fan­sen på Roffe Ruffs hem­sida har snabbt för­vand­lats till sorgsna far­väl och beskriv­ningar av hur tårarna rin­ner. Svensk hip­hops maske­rade mys­tiske rap­pare tar näm­li­gen far­väl och hop­par från bron.

Masken som skulle inne­bära fri­het visade sig kväva honom till slut. Roffe Ruff är för karis­ma­tisk för sitt eget bästa. Han fick en större publik än han ville ha, snac­ket om honom blev för myc­ket sam­ti­digt som den enfal­diga pöbeln ald­rig för­stod vad han egent­li­gen ville ha sagt. Det är näm­li­gen dem han skyl­ler sin död på men även nutids­an­dan och sig själv. Roffe Ruff behål­ler sin karak­te­risk­tiska sam­hälls­kri­tik och för­akt ända in i slu­tet. Han bäd­dar in det i melan­koli och svärta och uttryc­ker sig med en smärt­samt okonst­lad sår­bar­het. Hans ali­e­na­tion är vacker.

Det para­dox­ala är att Roffe Ruffs död för­mod­li­gen kom­mer ge liv åt hans ord och verk. Det är nu pöbeln bör­jar lyssna. Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Comments are closed.




juli 12, 2011

En omo­ti­ve­rad och obe­höv­lig satsning.

19-mannagruppen Arrested Deve­lop­ment bil­da­des 1988 och hade sin popu­la­ri­tets­peak under tidigt nit­ti­o­tal. Då figu­re­rade grup­pen på Bill­board­lis­tor med låtar som Ten­nes­see och People Eve­ryday, låtar som än idag är dras största hits. Grup­pen belö­na­des med gram­mi­sar för Best New Artist och Best Rap Per­for­mance by a Duo or Group. Där­ef­ter har de fort­satt att med jämna mel­lan­rum släppa ny musik, utan att återi­gen peaka eller vara när­va­rande i lyss­nar­nas med­ve­tande spe­ci­ellt mycket.

Pro­jek­tet Since The Last Time & Among The Trees sam­lar två av grup­pens tidi­gare utgivna album från 2006 och 2004 sida vid sida. Det här är en märk­lig sats­ning, i syn­ner­het året 2011. Det gick ald­rig bra för de två spe­ci­fika albu­men som inte hel­ler inne­hål­ler inte någon av deras väl­kända låtar, och man skulle ju kunna skapa egna spel­lis­tor med grup­pens favo­rit­lå­tar. Rätt omo­ti­ve­rad och obe­höv­lig sats­ning som man kla­rar sig utan.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Legen­da­rerna fort­sät­ter repre­sen­tera pun­ken i hip­ho­pen, men det här albu­met blir ingen klassiker.

Albu­met Hot Sauce Com­mit­tee med vete­ra­nerna Beastie Boys skulle egent­li­gen ha släppts 2009 men sköts upp när Adam Yauch (MCA) drab­ba­des av can­cer. Tre år senare har grup­pen dum­pat flera låtar från pro­jek­tet, lagt till några nya och ändel­sen Part Two i albumtiteln.

Ski­van kla­rar sig rätt dåligt om den går upp i ringen mot debu­tal­bu­met Licen­sed To Ill eller klas­si­kern Ill Com­mu­ni­ca­tion. Plat­tan som hel­het sak­nar näm­li­gen spets och känsla av rikt­ning. Man upp­le­ver att kre­a­tö­rerna inte vet vad de ville skapa och resul­ta­tet blir medel­måt­tigt. Albu­met sak­nar ener­gistomme och en energi framåt, vil­ket såklart kan bero på att den kom­mit till under en längre tid och sytts ihop bäst det gick. Intakt står emel­ler­tid punkagendan.

Mer än 20 år in i kar­riä­ren behål­ler legen­derna sitt sig­num med riviga oskönt sköna beats. Dis­tade gitar­riff kom­bi­ne­ras med dis­tade mik­ro­fo­ner, explo­sions­ljud och rap­par­nas sig­ni­fi­ka­tiva upp-pitchade röst­pro­duk­tio­ner. Grup­pens nu upp­skru­vade skräv­lande sound krä­ver dock några rejält sväng­iga låtar med tyd­ligt gung för att ett album på 16 spår ska bli uthärd­ligt. Tyvärr fyl­ler endast öppnings­spå­ret Make Some Noise det kriteriet.

Sti­len är lika aggres­siv och kaxig som för två decen­nier sedan. Punk­men­ta­li­te­ten gör att de väsnas för att agi­tera och skapa en jät­te­lik mosh-pit på fes­ti­va­ler vil­ket de nog kom­mer lyc­kas med. Legen­da­rerna fort­sät­ter repre­sen­tera pun­ken i hip­ho­pen, men det här albu­met blir ingen klassiker.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Bootsy glöm­mer bort fun­ken i fun­kens anda

Hela ski­van är en enda färg­grann hyll­ning till fun­ken ocj James Brown som för ca 40 år sedan tog Bootsy under sina vingar och lärde honom funk, vil­ket gjorde att han och Parliament-Funkadelic senare blev invalda I Rock’n’Roll Hall of Fame. Men i jak­ten på att fram­häva fun­kens stor­het och under­visa om dess bety­delse för den moderna RnV:n och hip­ho­pen glöm­mer Bootsy bort själva fun­ken. I jak­ten på att hylla James Brown som fun­kens gud­fa­der glöm­mer han bort att leve­rera en funkupplevelse.

Bootsy kän­ner sig allt­för säker på sin mar­ke­ring på fun­kens livs­linje, sat­sar all krut på att under­hålla och väl­jer bort kva­lité och den rena musi­ka­liska upp­le­vel­sen vil­ket all­tid har sär­skiljt fun­ken. Sam­man­ta­gen är detta för myc­ket histo­ri­e­lek­tion med Bootsy som kon­fe­ren­cier och ekande pre­di­kan om fun­kens stor­het och för lite funk­nör­deri. För myc­ket till­ba­kablic­kar och för lite här och nu. Fun­ken hand­lar om att stanna upp i groo­ven, känna in musi­ken och jamma, men Bootsy är all­de­les för inställd på att ge dig en tivo­li­upp­le­velse. Det hela blir bara pastisch och Bootsy blir bara gub­ben i lådan.

Comments are closed.




juli 12, 2011

R’n’b som får dig att känna.

Newkids debu­tal­bum ”Alex­an­der JR Fer­rer” må defi­nie­ras som RnB men skil­jer sig från det mesta annan musik med samma kate­go­ri­se­ring. Albu­met är näm­li­gen fylld med per­son­liga och självut­läm­nande tex­ter. Newkid är inte rädd för att bli djup och intim. Han sjunger och rap­par om sina ton­års­dröm­mar, kär­lek och ångest inför att växa upp och hitta sig själv.

Albu­met är en väl sam­man­satt och rund skiva på tio spår med synthla­ger, sång­re­fränger och slä­pig, skru­vad rap a la Lil’Wayne och Lorentz och gäst­spel av rap­pa­ren Ison som ome­del­bart ger tro­vär­dig­het åt Newkid.

Tonen är väl­digt melan­ko­lisk och tung­sint. Det är som om Newkid bär på en gam­mal själ och tyngd över sina axlar. Det här är inte party-RnB som vill få ton­å­ringar att klä upp sig, känna sig snygga och dansa hela nat­ten. Detta tar istäl­let ton­år­sång­es­ten i han­den och bemö­ter det vemod som råder under ton­å­rens för­vir­ring. Med andra ord kom­mer ”Alex­an­der JR Fer­rer” nå sitt mål och gå hem hos den yngre P3-publiken som behö­ver få sina över­mäk­tiga käns­lor tangerade.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Snoop dogg är så cool att han inte längre behö­ver anstränga sig.

Kax­igt att göra ett album på 21 spår, men kanske behövs det om Snoop själv ska få plats. På den coo­laste West Coast-rapparens elfte album figu­re­rar väl­digt många pro­du­cen­ter och gästar­tis­ter. Vad sägs om Kanye West, Lex Luger, Scott Storch, The Cata­racs, Batt­lecat, Fred­wreck, David Guetta, Daid Ban­ner, Mr Por­ter, LaTo­iya Wil­li­ams, John Legend, Goril­laz, Wil­lie Nel­son, Daz Dil­linger, Kokane, Too Short, Wiz Khalifa, T-Pain, R Kelly, Devin The Dude, Young Jeezy, E40 och Bootsy Col­lins, bland andra.

Ingen tac­kar nej till att jobba med Snoop Dogg. Och det kan del­vis vara just det som är pro­ble­met. Snoop Dogg som musi­ker lider nog av att vara omgi­ven av ja-sägare och sakna begräns­ningar för vilka han kan jobba med.

Ski­van är spre­tig kva­li­tets­mäs­sigt och sound­mäs­sigt. Snoop kas­tar en mel­lan country-Willie Nel­son, house-David Guetta, RnB-T-Pain, baktakts-Gorillaz, funk-Bootsy Col­lins som age­rar kon­fe­ren­cier, rock-Kanye West, ringtone-produktioner och melan­ko­lisk synt­pop. Ibland skym­tas klas­siskt West Coast-sound med extra funk och refe­ren­ser till Blax­plo­i­ta­tion–ant­hems.

Snoop dogg är så cool att han inte längre behö­ver anstränga sig, inte ens med rap­pen. Hans till­ba­ka­lu­tade West Coast-stil lig­ger numera nere och han blir över­glänst av fler­ta­let gästar­tis­ter. Snoop själv har ingen aning om för­där­vet, han stortrivs.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Hög auten­ti­ci­tet som fram­kal­lar gåshud.

Det är uppen­bart att själv­för­tro­en­det är större. Moham­med Ali har myc­ket på hjär­tat och vågar säga det på andra ski­van ”Vi”. Momo och Rawa delar nu med sig av sina egna livs­hi­sto­rier och berät­tar om sorg, flykt, för­do­mar och utan­för­skap. De reflek­te­rar ödmjukt och med vemo­dig ton kring feno­men i omgiv­ningen som lig­ger dem abso­lut när­mast om hjär­tat. Duons upp­rik­tig­het och trans­pa­rens gör att låtarna pene­tre­rar med­ve­tan­det. Det är den höga dosen auten­ti­ci­tet som fram­kal­lar gåshud.

Albu­met är till största delen down­tempo, är tem­po­mäs­sigt rätt ova­ri­e­rat och kan upp­le­vas sakna dyna­mik då det sam­ti­digt inne­hål­ler 16 spår. Spå­ren är emel­ler­tid melo­diska med många sång­re­fränger sida vid sida om avan­ce­rad rap, smut­siga trum­mor och cuts, och till­ta­lar nog en bred mål­grupp. Spå­ret ”Post­kods­mil­jo­när” är ett av de mest dan­santa låtarna svensk hip­hop någon­sin levererat.

Moham­med Ali är en av sam­ti­dens vik­ti­gaste rös­ter i en tid då brist på för­stå­else för olik­he­ter ska­par klyf­tor folk emel­lan. Albu­met ”Vi” är en ange­lä­gen nutids­re­fe­rens med bränn­punk­ten det mänsk­liga ödet vars låttex­ter borde stu­de­ras som grund­läg­gande sam­hälls­o­ri­en­te­ring i lan­dets alla skolor.

Comments are closed.




juli 12, 2011

Movits! är ett nytt sätt att defi­ni­era hip­hop, swing och jazz.

Mål­grup­pen är lika bred som reper­to­a­ren. Luleå-trion Movits! får hip­hop­skal­lar att gunga skal­len, sex­å­ringar att hoppa i sängen, Melo­di­festi­valspublik att tjoa och jazzäls­kare att spetsa öronen.

Efter att ha hit­tat till ame­ri­ka­ners hjär­tan och top­pat den ame­ri­kanska Itunes-listan med det förra albu­met ver­kar ban­det ha fått en nytänd­ning och rik­tar musi­ken mot USA ännu mera. Låttex­terna inne­hål­ler fler syft­ningar till ame­ri­kanska popu­lär­kul­tur­pro­fi­ler som Frank Sinatra, James Brown och Sammy Davis Jr., tem­pot har ökats och även ande­len jazz, swing, instru­ment och rap i mixen. Movits! har helt enkelt skru­vat upp voly­men och avan­ce­rat sin swingjazz-hiphop sam­ti­digt som de påmin­ner oss om sin hip­hop­bak­grund med kom­pe­tent rap, boom-bap-referenser, scratch och kom­men­ta­rer om Jim­mie Åkes­son, Carl Bildt, Fred­rik Rein­feldt, sjuk­skriv­ningar och bag-in-box-vin.

Ban­dets andra album Ut ur min skalle svänger rent ut sagt, men tap­par ald­rig i auten­ti­ci­tet. Movits! är ett nytt sätt att defi­ni­era hip­hop, swing och jazz.

Comments are closed.




Sida 1 av 512345

Om Ametist

Ametist är musikjournalist, författare, krönikör och programledare.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist

Läs mer om mig här.

Ametists program på SR:
Kärleksattack på svensk hiphop


Senaste inläggen


Senaste kommentarer


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Kategorier


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter


Arkiv