Ametist Azordegan

Jag såg en vide­oin­ter­vju med Akon där han pra­tar om hur det var att pro­du­cera åt Michael. Akon är fru­stre­rad och berät­tar att det var omöj­ligt att göra Michael nöjd, att han stän­digt ville göra om. Michael sa stän­digt ”om vi kan skapa det här, så kan vi skapa något ännu bättre”. Akon berät­tar att han i sitt hjärta visste att vissa av pro­duk­tio­nerna var smash-hits och beskri­ver det hela som en krys­tad och oänd­lig pro­cess. Akon är nog när allt kom­mer omkring under Michaels nivå och deras sam­ar­bete grun­dade sig av allt att döma mer på vän­skap än något annat. Sam­ti­digt kan man för­stå att per­fek­tio­nis­ten Michael  led av tryc­kande pre­sta­tions­ång­est som så många andra stora kre­a­tö­rer. Akon säger i inter­vjun att om sam­ar­be­tet hade fått fort­sätta hade han på nåot sätt nog fått tvinga Michael nöja sig och ge ut plat­tan själv, annars hade den nog ald­rig kom­mit ut.

Pre­cis så var det med Micha­les platta ”Invin­cible” (2001). Utgiv­ningen fick tvingas fram av Epic Records eftersom Michael låg och tryckte på låtarna som han ald­rig kände sig nöjd med. Till slut tving­ade bola­get fram ett gäng låtar som skulle ingå i albu­met och den blev i det stora hela hyl­lad av pro­du­cen­ter värl­den över för de kom­pe­tenta arrange­mangen. Men fans, radio och DJs hit­tade endast någon enstaka låt att älska. Och Michael själv var ald­rig så för­tjust i albu­met, den dög inte.

Jag minns hur Pha­rell Wil­li­ams under slu­tet av 90-talet i olika tv– och inter­vju­sam­man­hang titt som tätt drop­pade att det är hans dröm att pro­du­cera åt Michael Jack­son. Inter­vju­erna och fram­trä­dan­dena hade egent­li­gen annan fokus men Pha­rell lyc­ka­des ändå stän­digt klämma in det. Jag minns spe­ci­ellt en viss MTV-intervju då han rik­tade sig direkt till Michael.

Tiden därpå lang­ade Pha­rell mass­vis med beats till honom… alla blev nekade av Michael som inte att de höll måt­tet. Vissa menar att det var det största miss­ta­get Michael gjort i sin moderna kar­riär. Och visst kan det vara så. Pha­rell lade nya trum­mor på vissa låtar och de byggde istäl­let kar­riär åt Brit­ney, Jus­tin Tim­berlake (näs­tan hela debu­tal­bu­met ”Justi­fied” består av låtar som Michael ratade) och Usher. De två sist­nämnda har ju utta­lat för­sökt efter­likna Michaels stil, så vänd­ningen var nog mer än väl­kom­men för dom.

Första gången jag hörde de här låtarna miss­tänkte jag att just dessa var tänkta åt Michael. Och det visade sig senare vara pre­cis så. Har du vana Michael-öron kan du nog höra det du med. Här är några Michael-left overs:

Usher — You Dont Have To Call

Brit­ney Spe­ars — Boys

Jus­tin Tim­berlake — Like I Love You

Andra Michael-left overs:

Usher – 8721 (2001);  U Don’t Have To Call,  I Don’t Know
Jus­tin Tim­berlake – Justi­fied (2002); Seno­rita, Take It From Here, Let’s Take A Ride, Last Night, Not­hin’ Else, What’s A Guy Gotta Do

Ett av lan­dets främsta musik­jour­na­lis­ter Per Sinding-Larsen har upp­märk­sam­mat rap­pa­ren Tjack Tji­rack, eller Simon Bil­bomb som han också kal­lar sig.

Simon Bil­bomb, som van­ligt­vis dis­kar på stäl­let PSL höll sin Tok Disco-fest på, hade i ett infall tagit av sig disk­hands­karna, grep­pat mic­ken och rivit av. Helt rätt såklart… och visst är det här­ligt med hip­hop och rappare?

Klicka här för att se vad PSL skrivit!

Under MMA-galan i Stock­holm igår kväll rul­lade kam­panj­fil­men för mänsk­liga rät­tig­he­ter i Iran jag gjorde med hjälp av en del vän­ner i som­ras. I fil­men med­ver­kar en del svenska hiphop-artister som ställde upp för saken och den rul­lade flera gånger igår kväll.

Jag vill tacka Supe­rior Chal­lenge för att ha berett plats åt saken under sin fan­tas­tiska gala som bara fort­sät­ter växa och för­gylla. Vill tipsa dig som ännu inte gått på galan att se till att göra det nästa år. Min egna bak­grund i saken är att jag trä­nat ett antal år och var skri­bent och redak­tions­chef i kamp­sports­ma­ga­si­net Fight­life Magazine tidigare.

Här är fil­men i sin hel­het.

Och en arti­kel i Afton­bla­det om fil­men. Och en i nyheter24.

Som slut­ord vill jag säga att en av mina önsk­ningar är att få upp­leva mer medie­be­vak­ning på kamp­sport, och att rap­por­te­ringen behand­lar spor­ten som just sport, med fokus på tek­ni­ker, stra­tegi, fys och spor­tens histo­ria. Den svenska sport­jour­na­li­sti­ken lig­ger i lä med sin kon­ser­va­tiva syn på spor­ten, och gör att kamp­sor­ten på sätt och vis befin­ner sig i ett utanförskap.

Dok­tor Död var fokus­gäst i mitt pro­gram för en vecka sedan. Han är en ung och duk­tig rap­pare med ett flow likt tidi­gare MBMA-rapparen Pst-Q. Inte kons­tigt eftersom Pst-Q fak­tist är hans största inspi­ra­tions­källa och idol.

Dok­tor Död är rätt ung i rap­ga­met och kom­mer kanske att gå vidare och fram­ö­ver skapa mer av en egen stil och utveckla sitt artis­teri. Men just nu kän­ne­teck­nas han av en under­lig­gande melan­koli, rätt ambi­tiösa rhy­mes och rak rap. Hans låtar känns genom­ar­be­tade och han kör på rätt spar­tanska boom bap-beats, enligt honom själv för att fokus ska ligga på rapen. Dok­tor Död berät­tade att han gil­lar att leka med orden och att han är noga med att ald­rig använda samma begrepp två gånger. Vem vet, kanske hade han i en annan tid, och med fler år på nac­ken till och med plat­sat i en ver­sion av MBMA.

Dok­tor Död valde att outa att han är bög för ett halvår sen. Han gjorde det genom att berätta om sin lägg­ning i några nya låtar. Jag log­gade in och ut på Sve­ri­ges största hip­hopcom­mu­nity Whoa vec­korna därpå för att se hur hans fans rea­ge­rar. Men reak­tio­nerna ute­blev för­u­tom något kon­sta­te­rande här och där om att ”aha, är du gay man­nen?”, och fokus låg istäl­let på hans rap och musik i de långa diskussions-trådarna.

Hip­hop­skal­lar kal­lar honom ”äkta” och många säger att hans fram­to­ning och stil är en anled­ning till att reak­tio­nerna kring hans lägg­ning varit obe­fint­liga. Kanske är det så, och det kan myc­ket väl vara så att hans rapskills fak­tist snor fokus, det går lik­som inte att för­neka honom… Eller kanske är tole­ran­sen helt enkelt en gene­ra­tions­sak hand i hand med den övriga sam­hälls­ut­veck­lingen. Hursom­helst har Dok­tor Död har sla­git hål på hip­hop som homofobisk.

Han är en frisk fläkt…det hela är väl­digt till­freds­stäl­lande. Nu hop­pas jag att fler rap­pare vågar komma ut.

Lyssna på hans låtar nedan där han berät­tar att han är gay, släp­per loss sin fru­stra­tion, och går loss på böghatare.

Dok­tor Död — Själv­be­tit­lad:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Dok­tor Död– Dok­tor Död:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Dok­tor Död — Bög­ljud:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Kolla på bil­der och lyssna på när han pra­tar med mig genom att klicka här.

Aina

Jag önskar att jag vore mer nyan­se­rad, och mer balan­se­rad. Jag önskar jag kunde se det halv­fulla gla­set. Önskar jag kunde foku­sera på det som fak­tiskt blir gjort, det som fun­ge­rar och är bra. Men jag tror tyvärr det är ett fak­tum… jag har tap­pat mitt för­tro­ende till polis­myn­dig­he­ten i Sverige.

Tyvärr för att jag kän­ner mig mindre trygg, tyvärr för att jag nog bär på nega­tiva käns­lor. Och mest av allt… tyvärr, för jag blir ned­stämd, och väl­digt fru­stre­rad och arg.

Drop­pen för mig var när Ekot avslö­jade att poli­sens inter­nut­re­dare mörklagt ska­dor på den 24-årige man som dog efter ett våld­samt poli­sin­gri­pande i Göte­borg förra året.

När man mör­kar och döl­jer sin möj­liga med­ver­kan till annans död, då är det illa. Då är grän­sen mel­lan polis­vä­sende och maf­fi­a­verk­sam­het hår­fin. I det sist­nämna är den interna loja­li­te­ten en reli­gion, och det är det tyd­li­gen inom polis­vä­sen­det också. I år kom ännu en under­sök­ning som SVT tagit fram med Rikspo­lis­sty­rel­sen som visar att fler och fler anmä­ler poli­sen för tjäns­te­fel, där­ibland över­våld och opro­vo­ce­rad våld. Enligt rap­por­ten ledde 1,4 pro­cent av förra årets anmäl­ningar mot poli­sen till åtal, och endast under 1 pro­cent till fäl­lande dom. Pro­fes­sor i kri­mi­no­logi Jerzy Sar­necki sa då att det är all­de­les för låga siff­ror, och bevis på att det finns inbyggda svå­rig­he­ter i inter­nut­red­ning­arna som hand­lar om att det i slutän­dan är poli­ser som utre­der poli­ser i och att det finns pro­blem med en för stark kåranda inom poli­sen… läs intern­lo­ja­li­tet. Det är alltså väl­digt svårt att få en anmä­lan mot polis att leda till åtal. Men poli­sen var snabba med att åtala en 15-årig pojke för att han kal­lat två poli­ser för grisar.

Trots ännu en rap­port, svart på vitt och en pro­fes­sor som utta­lat sig var che­fen för Riksen­het för polis­må­lens svar på det hela att ”det är ju bra att poli­ser alltså inte begår så många brott”… Han slog dövö­rat till, visade på ovilja till någon större själv­kri­tik och bekräf­tade den interna lojaliteten.

Men jag behövde egent­li­gen inte de här rap­por­terna för att hamna där jag är idag. Jag är trött på att höra histo­rier från nära och bekanta om hur poli­sen begått över­grepp på dom, jag är trött på att höra om opro­vo­ce­rad våld. Jag gick i taket när en polis i våras tryckt en pistol i tin­ningen på en 14-årig kille i Rosen­gård som jag kän­ner, för att få honom att berätta vad han som vittne sett kring ett rån. Och jag blev ju som tokig när jag hörde om hur poli­sen slängt två bekanta till mig i varsitt ned­släckt skrubb under Uppsala-reggaefestival och sedan satt på sig arm­skydd av skum­gummi, gått in i rum­men och sla­git dom helt opro­vo­ce­rat. Kil­larna anmälde ald­rig tyvärr. Och du minns väl apa­jäv­lar? inte myc­ket hände med poli­serna ifråga där heller.

Ja jag vet att det finns en hel del reko folk som job­bar som polis, jag vet att det finns en hel del poli­ser med sam­hälls­en­ga­ge­mang, jag har träf­fat dom. Jag vet att många poli­ser kän­ner sig svart­må­lade för vad deras kol­le­gor gör… jag vet att det är tufft för dessa. Men för mig hand­lar det om poli­sen som instans i sam­häl­let sna­rare än indi­vi­derna. Jag kan inte hjälpa det. Jag har höga krav på en sådan vik­tigt instans. Jag för­vän­tar mig inte att den ska vara fel­fri, för det exi­ste­rar inga sådana system. Men jag krä­ver själv­kri­tik och självrann­sa­kan. Jag krä­ver att de tar i med hård­hands­karna när det avslö­jas att de använt namn som ”Neger Nig­ger­son” och ”Oskar Neger” under sina interna utred­ningar. Jag accep­te­rar inte att Skå­nes läns­po­lis­mäs­tare kal­lar det för ”en iso­le­rad hän­delse” och menar att det inte är så farligt.

Nu räc­ker det. Det här får ju vem som helst att vilja ropa ”Fuck Aina”. Men jag ska lugna mig. Inte stänga dör­ren helt. Jag ska för­söka att hålla mig vaken. Jag ska ge poli­sen en chans att vinna till­baka mig.

Låt oss säga att jag lever tills jag blir sjut­tio. Det bety­der att jag har fyr­tio år kvar i livet. Jag ger polis­vä­sen­det i Sve­rige fyr­tio år, alltså res­ten av mitt liv, att åter­skapa mitt för­tro­ende. Fyr­tio år… det tyc­ker jag är en bra deal, eller hur?

Kom igen Aina, vi kör från och med… nu. Det är fritt fram för dig. Du ska fixa det för det är ditt fel att jag kän­ner ilska mot dig. Du gjorde att det blev såhär, skul­den är din. Där­med också ansva­ret. Kom igen, jag är din, ge det allt du har.

Kanske har vi fått vår egen Hype Wil­li­ams? Fast vår stjärn-musikvideomakare har ingen kär­lek till gung­ande rum­por och cham­pagne­sprut på nakna tje­jer… han gör det istäl­let eklek­tiskt, färg­grannt och rätt elektro­niskt. Hans musik­vi­deos bju­der på gamla tiders sym­bo­ler och nya tiders vibe, och de är väl­digt ambitiösa.

Maceo Frost är bara 19 år men har redan hun­nit jobba med artis­ter som Adam Tensta, Pato Pooh, Lazee, Ken Ring, Blues och Supa­hu­mans. Han har på kort tid visat att han har fing­er­topps­känsla och inte minst, god smak. Kanske lig­ger det litegrann i generna? Maceo är son till en av våra svenska hiphop-pinjonärer Damon Frost.

Maceo ska du hålla ögonen på.

Maceo Frost

Här är två av Maceo Frost’s senaste verk, beskrivna av honom själv.

Supa­hu­mans — Double Trouble: — Jag ville göra någon­ting rik­tigt bra till mitt slut­pro­jekt i gym­na­siet. Det var min första rik­tiga musikvideo-projekt. Videon är en hyll­ning till legen­derna inom hip­hop och är inspi­re­rad av Bigg Daddy Kane, Par­li­a­ment, Fun­ka­de­lics och KRS-ONE. Det jag vill visa med videon är en annan sida av hip­hop än den vi ser överallt idag, visa att man kan vara annorlunda. ”The sky’s the limit, but to space we’re headed!”

Pato Pooh ft. Adam Tensta — Follow Me: - Jag fick idéen för unge­fär ett år sedan, när Pato spe­lade upp den instru­men­tala ver­sio­nen av låten. Tyckte den var galen! Eftersom jag själv växt upp med Nintendo-spelen så ville jag att videon skulle bli en nostal­gisk trip genom spel­histo­rien. Ville göra en video som alla orkar titta på, även de som inte lyss­nar på hip hop.

Maceo avslu­tar med: — Just nu vill jag fort­sätta kunna göra det jag gör nu, Göra videos på mitt sätt, ha roligt, stän­digt utveck­las och bli myc­ket myc­ket bättre än vad jag är nu!

Vad sägs om lite svensk hip­hop i sås? en serie som kom­mer pågå på den här blog­gen. Idén kom­mer från pro­gram­met Pang­bulle med Fred­rik Lind­ström, Peter Apel­gren, Kjell Ber­gqvist och Robert Gustafs­son. Pro­gram­met gick på TV4 och blev tyvärr lite av en flopp (gick bara i två avsnitt tror jag) men den hann bjuda på Fat­taru i sås. Ett feno­men som nog ald­rig kom­mer att få upp­le­vas igen.

Fat­taru som ser väl­digt obe­svä­rade ut fick sitta i Hollandaise-sås på den tiden, enligt Lind­ström för att dom pre­cis som såsen var på väg in i svenska folkhemmet.

Vil­ken sås är grup­pen idag då? Idag ingår Fat­taru i ett kol­lek­tiv som heter Safe­houseStaff där de blan­dar tung bas med den rätt nya gen­ren Skweee.

Med tanke på det skulle de nog idag få vara Wasabi. Det är ju ingen sås fast den intas ju lite på samma sätt. Den gör pre­cis som Safe­houseStaff sin egen grej alltå och är rätt unik, fast den ham­nar under titeln till­be­hör, eller i kol­lek­ti­vets fall, musik. Den är ingen sås men den skulle kunna vara det om den späd­des ut och blev mer lättin­tag­lig, men det ski­ter den i pre­cis som kol­lek­ti­vet.  Den är istäl­let hård­kokt, för vissa svår att inta och den strun­tar fak­tist i att den skil­jer sig från mäng­den. Den vill näm­li­gen inte till­höra mitt­få­ran. Sam­ti­digt går den näs­tan bara ihop med det som till­hör när­maste famil­jen (i wasa­bins fall sus­hin, i kol­lek­ti­vets fall artis­ter som har kopp­ling till kol­lek­ti­vet) och skär sig med övriga.

Den går även bäst hem i stor­stä­derna… dock kan lands­orts­folk slänga upp en tub wasabi, eller en SafehouseStaff-låt när han lite pre­ten­tiöst vill visa att han har koll, och inte är traditionell.

Fram­ö­ver kom­mer föl­jande såser att behand­las i den här blog­gen: Majon­näs, Becha­melsås, Grädd­sås, Mild röd sås (till keba­ben), Kan­ta­rellsås och Kebabsås.

Hoff­maestro & Chraa

Under lop­pet av tre år har Hoff­maestro & Chraa bli­vit ett av lan­dets bästa live-upplevelser. När jag blog­gade på Nöjes­gui­den beskrev jag ban­det som en gen­re­fu­sion, en explo­sion i fär­ger och stro­bo­skop med glim­tar av oran­gea fjäd­rar och pärl­hals­band i kar­ne­val­fä­ger. Det är bak­takt, ska, techno, salsa och Manu Chao. Det är allt på en gång och det är his­nande. Det hand­lar om ohäm­mad röj före musik, en upp­le­velse ska­pad av med­lem­mar som sna­rare tän­ker som regis­sö­rer än musiker.

Jag såg ban­det igen för två vec­kor sedan. På sed­van­ligt vis ska­kade kra­vallsta­ke­ten i takt med säker­hets­vak­ter­nas huvu­den som såg bekym­rade ut och ver­kade undra hur de ska ta sig an publi­ken som var på grän­sen till upp­lopp. För publi­ken ver­kade inget annat exi­stera än Hoff­maestro på sce­nen, och många sa emel­lanåt att de inte orkade röja mera för benen värkte, rös­ten var hes och de behövde luft. Några kil­lar i publi­ken sa till mig efter spel­ningen att de skulle kunna ge sin högra arm för att få vara en del av ban­det, och några tje­jer trängde sig fram till mig och berät­tade om sina mid­som­mar­natts­dröm­mar om front­fi­gu­ren Jens. Kil­lar vill vara dom, tje­jerna vill vara med dom.

Hoff­maestro & Chraa är under­håll­ning i 360 gra­der. Det är puber­tal ölpimplar-fest i grab­big headbanger-anda. Och det är en lek med tje­jer­nas före­ställ­ningar om Jens och Melo när de båda sjunger lidel­se­fulla soul-ballader, sme­ker sig själva och får dom att skrika och sträcka sig efter killarna.

Med allt det här sagt… visst hörs grup­pen ifråga väl­digt lite ur din radi­o­ap­pa­rat? Den air­play de får i radio är inte rik­tigt i rela­tion till deras popu­la­ri­tet. Var­för? Vissa menar att grup­pen är mera av en live­akt än radio, jag hål­ler inte med, men den som säger det har nog omed­ve­tet satt fing­ret på en öm punkt för radi­o­me­diet. Radi­o­ka­na­ler­nas spel­lis­tor ska­pas utef­ter den lyss­nar­grupp man vill till­tala. Man tar reda på vad lyss­nar­grup­pen ifråga vill lyssna på genom diverse sta­tis­tiska under­sök­ningar som byg­ger på for­mu­lär med redan bekanta gen­rer som val­möj­lig­he­ter, Hip­hop, Soul, RnB, House, Rock osv.

När en skiva med Hoff­maestro & Chraa ram­lar in på kon­to­ret kliar musik­re­dak­tö­rer sig i huvu­det. De kan inte defi­ni­era vad det är de har fram­för sig. Igen­kän­ningen är liten, det här är ny musik, det plat­sar inte i klara gen­re­de­fi­ni­tio­ner, och svår att mat­cha med en given ”radi­o­pro­fil” och där­med fal­ler musi­ken oftast bort ur radi­ons spellistor.

Hoff­maestro & Chraa utgör inte bara publi­kens ero­gena zoner, utan även radi­ons blinda fläc­kar. De repre­sen­te­rar den ibland stela och icke-kreativa hand­la­get med vil­ken musik läggs i vissa radi­o­ka­na­ler. På lång sikt tap­par radion också för­må­gan att beröra lyss­nare som då hellre kanske söker sig till mp3-spelare eller Spotify.

Som grup­pen själva sjunger i en av sina låtar… viss musik är helt enkelt ”too hot for the radio”.