Ametist Azordegan

När jag var liten fanns det en ryss-skräck.

Man var rädd för ryssen. Ryssen skulle invadera landet och ta över. Ryssen var organiserad, viljekraftig, slug och stark. Ryssen skydde inga medel. Det hela handlade om förutfattade meningar, och det fanns mardrömsscenarior.

Ryss-skräcken var inte på något vis Sverige förunnat, det var märkbart i Hollywood action-filmer såsom Bond- och Rockyfilmer där ”fienden” eller motståndaren ofta var ryss. Motorn i det här var medias rapportering och undersökande journalistik som hade fokus på Ryssland förehavanden. Då var det USA som startade elden. USA startade ryss-skräcken, de hade motiv till det, och vinning i omvärdelsn isolering av ryssen. Ryssland ville nämligen begränsa USA:s inflytande i Centralasien. Nåväl… Rädslan för ryssen har idag bytts ut mot rädslan för muslimen. Ännu en gång eldad på av USA med storstarten i 11/9-attacken och USAs påstådda ”kriget mot terrorismen”.

Muslim-skräcken har pågått ett tag, det är inget scoop jag har. Men just nu vet muslimskräcken inga gränser.

Inslaget i TV4s program Kalla Fakta för en vecka sedan är ett typexempel på det här. Ämnet var ”religiösa extremister vill stoppa dans och musik i Rinkeby[...] starka krafter som försöker hindra unga kvinnor att besöka fester [...] extremister försöker också styra vad tjejer ska ha på sig, var de får röra sig i Rinkeby – och predikar att de kan hamna i helvetet om de dansar till musiken [...]”.

SVTs program Debatt (ett program som enligt mig har högre trovärdighet än Kalla Fakta) försökte följa upp detta veckan därpå med debatt live i TV. SVT fick lägga ner idén. Ju mer de grävde desto tunnare blev ämnet. Ju mer de grävde desto mindre fanns det att prata om. Jag var inte förvånad.

När jag pratat med unga personer i Rinkeby efter Kalla faktas inslag sa samtliga (jag pratade med cirka 10 pers) att det handlade om tre enstaka personer som springer runt  i lilla Rinkeby och protesterar mot dans, fester och att tjejer festar.

Sätt det i perspektiv gentemot Kalla Faktas rubriker.

Dolph Lundgren

 - ÄNTLIGEN!

Anledningen till att jag skriker ut glädje är att dammen har brustit. Äntligen är det okej att tycka att melodifestivalen är skit. Jag tänker inte ens anstränga mig när jag skriver om ämnet som Strage gjorde när han för någon vecka sedan hatade på melodifestivalen (och jag tänker använda litet m i melodifestivalen). Analyser och försök till att låta dig med egen vilja komma fram till att musiken och evenemanget är strunt har redan gjorts. Jag tänker ägna mig åt att avreagera mig istället. Det är därför man har egna forum som denna.

Jag satt i SVT-morgonsoffans Nöjespanel för två år sedan men fick sluta för att jag citat: inte var tillräckligt folklig. Årets upplaga av kanalens melodifestival var igång och nöjespanelen användes varje fredag till att diskutera evenemangen, bidragen och dramat som pågick bakom kulisserna. Min ärliga ”I couldn’t care less”-attityd och kommentarer om att det var skitmusik funkade inte i sammanhanget. Jag var uttryckligen ointresserad av att diskutera vem som hade kopierat vems klänning, vem som bröt ihop och tippa vinnare. Jag fick som argument tillbaka att evenemanget hade totalt tre miljoner tittare säsongen innan, mitt svar var att det måste alltså betyda att minst tre miljoner inte tittar.

Vid den tiden ville SVT att alla nöjespanelare skulle komma med egna tips på ämnen, vilket jag gjorde varje vecka. Mina ämnen kallades ”smala”… trots att de var det som jag och mina vänner diskuterade på krogen. Ja visst, jag förstår att de var smala i jämförelse. Samtidigt gör SVTs bedömning att inte ta upp smalare ämnen det förståeligt att de har svårt att nå vissa målgrupper, så kallade unga, med utomnordisk bakgrund, och storstadsfolk. Kanske kan det vara bra att då och då släppa fram det redaktörerna ser som smalt? eller för all del, låt bli. Så länge utbudet inte träffar målgruppen kommer de inte bry sig om att titta. Då kan ni leva lyckligt åtskilda resten av era dagar.

Nu verkar det dock som att även den demografiska majoriteten i landet börjar spy på det breda folkliga. Ikväll ska Debatt diskutera melodifestivalens kvalité och storlek.

Nu kanske det är okej att ifrågasätta… Kanske hände det när en tävlande Pernilla Wahlgren i veckan sa att hon faktiskt inte ville gå vidare? Jag undrar dock vad hon menade med att säga att hon ville ha mer schlager i evenemanget… Var det för att Salem Al Fakir drog in lite RIKTIG musik?

Nåväl, melodifestivalen är upp för diskussion. Kanske vaknade schlagerlyssnare till just i år eftersom så många bidrag tillhörde andra genrer? Man är ju hemmablind sägs det… hemmablinda fick i år höra hur usel musiken faktiskt är i melodifestival-sammanhang när de fick en dos av melodifestival-punk, melodifestival-rock och melodifestival-hiphop.

Att melodifestivalen nu kritiseras handlar nog när allt kommer omkring nog snarare om att SVT fick hybris och släppte in så många andra genrer. Den trogna publiken vill inte höra afrikanska toner i programmet, de vill ha schlager, och endast schlager.

Enda sättet att rädda guldkon nu är att renodla det till nästa gång. Göra det lite mindre, och bara släppa igenom schlagermusik.

Forever – Drake ft. Kanye West, Lil’ Wayne & Eminem

Vilket tungt beat.

Det finns mycket att säga om den här låten, förutom det uppenbara sagt ovan: vilket tungt beat.

Men vänta, måste få fortsätta kring detta uppenbara… Beatet, som är producerat av Drakes följeslagare Boi-1da, är väldigt tacksamt att rappa över, lätt att rulla på, tydlig och stabil. Inger nog inspiration. Samtidigt vill man inte ha rak rap över, det blir för stringent. Ska det rappas ska det nog helst göras med ett flow som innebär innovativa pauseringar och varierad rimstruktur. Ska det ändå tillämpas rakare rap vill man höra lyriker som Organismen gå fullkomligt bärsärkargång på den. Respektlöst.

Okej nu kan jag gå vidare. Det som slår mig återigen för kanske trettionde gången senaste året är att Eminem verkar vara bättre på att manifestera sina genialiska rapskills på andras spår, än på sin egen senaste platta. Han verkar funka bättre under press och under konkurrens från andra MCs. Inget konstigt egentligen, det här gäller för de flesta rappare som har högt i tak vad gäller kapacitet. Och Eminem är ju battlerappare från början, så den tendensen sitter nog i ryggraden.

Kanske kan fler gästspel på hans kommande skiva vara en god idé. Det skulle vara som att peta ett rap-monster i sidan med en pinne. Den behöver uppenbarligen retas upp.

Ledsen, jag brukar inte lägga upp annat här på sidan än det som berör musik. Men den här gången var jag bara tvungen. Jag och min radiokollega EyeN´I har skrattat oss hesa över denna.

Programledare för kristen TV blir lurad att läsa Fresh Prince-låten.

Alla moderna samhällen består av system. Detta gäller även kulturella uttrycksformer. System byggs för att beskydda, försvara och hjälper oss hålla ordning. Problem uppstår dock när system blir effektiva. Ju mer effektiva dom blir desto mer förenklar och styr dom. De styr våra beteenden och till slut våra tankemönster. I slutändan styr dom till och med våra uppfattningar om rätt och fel.

Alla borde fråga sig själva vad ens tankar och bedömningar grundar sig på. Är det dina egna reflektioner, eller är du påverkad av systemet? få tar sig tid och landar i de dagliga spontana bedömningarna och åsikterna vi uttrycker. Ta dig tid och begrunda dom innan du slänger ur dig dom, ta dig tid.

Ikväll är det Melodifestivalen på TV, ikväll är Dogge med. Vad du tycker om det kan bero på hur styrd du är av systemets regelsystem.

Jag tycker själv det är synd att Dogge inte bidrar till att låta myten kring Latin Kings leva vidare. Snarare tvärtom. Men Dogge är en känslomänniska som låter känslan styra, inte strategin.

Lyssna på när Dogge själv begrundar sin medverkan genom att klicka här. Klicka på ljudfil del 1, och rulla in ca 35 minuter.

Begrunda.

Dogge hos mig i fredags, han bjöd på semlor och pratade av sig.

Hör du det?

Andreas Grega är orsaken. Sångaren som efter livegigen sätter sig på scenkanten, tar fram ett dragspel och spelar för de i publiken som vill hänga kvar… killen som gärna stagedivear, innan första låten. Han som efter spelningar tar sig ut med bandet utanför arenan och kör akustiskt för de som varit för unga för att komma in. Han som sjunger om sitt hjärta som tillgängligt och sårbart. Han som gärna tar med sig sin katt till fotograferingar.

Andreas har möbelsnickeri som första yrke, ett uppehåll han gärna försvinner in i, i slutet av dagar med många intervjuer och uppmärksamhet. Det blir mycket av den varan just nu efter hans förbandsturné med Guldmicken-vinnaren Lars Winnerbäck, uppträdande på P3 Guld-galan, samarbetet med Timbuktu, Promoe och Supreme, och releasen av debutalbumet ”En sak i taget”.

Han berättade för mig att möbelsnickeriet till skillnad från musikskapandet ger hans kreativitet ramar. Träet är levande och anger regler, musiken kan han ge sig an hämningslöst. Och man får känslan att det är så han vill ha det. Gränslöst och måttlöst. Andreas Grega är en romantiker, en reflekterande outsider som vill sluka världen och känna alla känslor som den erbjuder.

In här och lyssna på min intervju med honom (Del 2).

Andreas drömmer om att samla in klotter från skolböcker och ställa ut dom, uppdelad på lektioner. Undrar om klottret på mattelektionerna skiljer sig från svenskalektioneras klotter?

http://www.andreasgrega.com

P3 Guld presenterar genren Hiphop

”Knack knack”. Jag söker alla galor därute.

Vad sägs om att nästa år inte dra en linje i sanden mellan er och en av våra kommersiellt mest framgångrika genrer i västvärlden?

Vad sägs om att erkänna det som erkännas bör, vad sägs om att inte framställa dig själv som totalt främmande för ett av ungdomens största kulturyttringar?

Vad sa du? Ja, jag vet att hiphopen har i särklass tydliga uttryck och manér. Men vad sägs om att  acceptera detta väsen som faktist levt i cirka trettio år? och låta denna slippa känna sig som en gäst i ditt hus? och låta dig framstå som en värd, med bättre vetande?

Och ja, hiphop må vara en genre med mindre antal anhängare än rock i Sverige. Men, vad sägs om att inse att det finns en värld utanför det här landets gränser? vad sägs om att till synes vilja ta del av den världen?

Vad sägs om att ge lite respekt till det uttryck som en gång lät utanförskapet höras.

Vad sägs om att sluta håna, och tänka att det kanske till och med kan göra ont. Vad sägs om att tänka på att du hånar en och annans pojkrumsdrömmar, och en och annans ”faders-substitut och skola” som ADL en gång beskrev hiphopen för mig.

Vad sägs om att inte bygga en skiljevägg mellan er och en av vår tids mest lukrativa kulturella uttrycksformer.

”Knack, knack” alla galor därute, öppna och låt oss kliva in i 2000-talet.

En av mina favorit-djs heter Rodde aka DJ Siesta, även del i Fjärde Världen, en grupp som just nu ligger vilande.

Siesta spelar softare oldschool-tunes helt perfekt. Jag frågade, och han ställde upp som DJ när jag firade min 29-årsdag… till gästernas lycka. Jag bad honom göra en playlist på Spotify. Resultatet blev en förspels-playlist, med 7,3 timmars förspel. Jag tror middagen och konversationen ingår däri. Kanske städningen hemma innan hon kommer också. Och sista minuten-springet efter det du glömde köpa till matlagningen. Och ja, det blir fusk, en liten genväg för alla er andra shonnar. Men vad fan, låt kärleken spridas. Inget fel i det.

DJ Siesta

Varsågod, här är: Foreplay – med Rodzilla

Siesta kan upplevas live denna torsdag. Då ska han leverera en valbehövd dos av hur hiphop och R&B lät i slutet av 90-talet, till minne av den tidens häng på kulturarvet Röda Rummet. Det händer på torsdag 28 januari, kl. 21:00 – 01:00 på Reisen (Skeppsbron 12, Gamla Stan). Men då kommer det dock låta mera såhär ur högtalarna: Röda Rummet

Ps. jag frågade DJ Viet-Naam om han ville ge mig sin förspels-playlist. Han sa att den listan för honom är tom.

Ja, det hela är helt sant. Han sover sådär. Och han är väldigt svår att väcka. Nu får hela världen veta.

Det fortsatte…

Det pågår en debatt just nu angående P3 Guld-galan. Journalister och branschfolk gick dagen efter galan ut och kritiserade evenemanget, de tyckte galan var grabbig, och ifrågasatte huruvida Sveriges Radio diskriminerar kvinnorna inom musiken.

Jag pratade med redaktören på Debatt (där diskussionen skulle pågå på SVT) om det här. Det här är nämligen en fråga som jag är väldigt bekant med eftersom genren hiphop är extra vansklig vad gäller någon form av könsbalans. Hiphopen kan jämte metall vara de genrer med minst antal aktiva kvinnliga artister (nu kanske jag glömmer bort andra genrer med liknande uppdelning).

I och med att jag gör ett hiphop-program får jag med jämna mellanrum frågor kring varför det inte är fler tjejer på spellistan och i intervju, och huruvida jag tar mitt ansvar för att representera kvinnorna.

Jag är helt emot någon form av kvotering inom musiken. Musik och artister ska bedömas och beredas plats enbart efter kvalité, talang och potential. Allt annat vore fel. Jag har svårt att tänka mig att kvinnliga konstnärer (vilket musiker är) vill få utrymme och erkännande baserat på huruvida dom har en snopp eller snippa. Det utrymmet är inte värt ett skit, och inte ett erkännande om du frågar mig.

Däremot, är det varje musikjournalists, redaktörs och producents klara uppgift och ansvar att anstränga sig för att uppmärksamma de kvinnliga artisterna. Min erfarenhet säger mig att tjejer generellt är lite sämre än killarna på att skrika, göra väsen av sig och forcera för att uppmärksammas. Tjejer är generellt sämre på att ta för sig. Punkt. Vad det beror på är en annan diskussion och det kanske en sociolog ska besvara, och kanske behöver vi inte lägga energi på det här och nu. Istället ska musikjournalister se till att ta ansvar och lägga extra energi på att djupdyka i våra respektive fokusgenrer och lyssna noga efter tjejerna. Det här gäller speciellt manliga journalister och redaktörer. Av ren vana ser män hellre till andra män. Men, även kvinnor ser lättare till män. Det har hänt att jag själv måste påminna mig om att leta ett extra varv efter tjejerna när jag letar musik och gäster till mitt program.

För dom finns där om man letar. Men man måste ut på nätet och gå på spelningar och ibland till och med be tjejerna skicka in sin musik. Jag får ofta halvfärdiga låtar inskickat till mig av grabbarna med meddelanden som lyder ”låten är inte klar, men tänkte att du kan få höra”, medan jag ofta kommer på tjejer med helt färdiga mastrade låtar som de inte velat skicka in. Vi tjejer verkar ställa högre krav på oss själva.

För att återgå till årets P3 Guld-gala. Jag har specialkunskap i genren svensk hiphop/soul… jag kan utan tvekan säga att jag är en av dom väldigt få i Sverige som har bäst koll på denna arena. Det fanns ingen kvinnlig artist inom denna genre som släppt musik inom nomineringsperioden med kvalité och utveckling som kunde ha nominerats till årets P3 Guld. Vad gäller de resterande genrerna är det upp till respektive jury att rannsaka sig själva.