mars 9, 2010

När jag var liten fanns det en ryss-skräck.

Man var rädd för ryssen. Ryssen skulle invadera landet och ta över. Ryssen var organiserad, viljekraftig, slug och stark. Ryssen skydde inga medel. Det hela handlade om förutfattade meningar, och det fanns mardrömsscenarior.

Ryss-skräcken var inte på något vis Sverige förunnat, det var märkbart i Hollywood action-filmer såsom Bond- och Rockyfilmer där ”fienden” eller motståndaren ofta var ryss. Motorn i det här var medias rapportering och undersökande journalistik som hade fokus på Ryssland förehavanden. Då var det USA som startade elden. USA startade ryss-skräcken, de hade motiv till det, och vinning i omvärdelsn isolering av ryssen. Ryssland ville nämligen begränsa USA:s inflytande i Centralasien. Nåväl… Rädslan för ryssen har idag bytts ut mot rädslan för muslimen. Ännu en gång eldad på av USA med storstarten i 11/9-attacken och USAs påstådda ”kriget mot terrorismen”.

Muslim-skräcken har pågått ett tag, det är inget scoop jag har. Men just nu vet muslimskräcken inga gränser.

Inslaget i TV4s program Kalla Fakta för en vecka sedan är ett typexempel på det här. Ämnet var ”religiösa extremister vill stoppa dans och musik i Rinkeby[…] starka krafter som försöker hindra unga kvinnor att besöka fester […] extremister försöker också styra vad tjejer ska ha på sig, var de får röra sig i Rinkeby – och predikar att de kan hamna i helvetet om de dansar till musiken […]”.

SVTs program Debatt (ett program som enligt mig har högre trovärdighet än Kalla Fakta) försökte följa upp detta veckan därpå med debatt live i TV. SVT fick lägga ner idén. Ju mer de grävde desto tunnare blev ämnet. Ju mer de grävde desto mindre fanns det att prata om. Jag var inte förvånad.

När jag pratat med unga personer i Rinkeby efter Kalla faktas inslag sa samtliga (jag pratade med cirka 10 pers) att det handlade om tre enstaka personer som springer runt  i lilla Rinkeby och protesterar mot dans, fester och att tjejer festar.

Sätt det i perspektiv gentemot Kalla Faktas rubriker.

12 | Kommentera! | , , , ,


december 13, 2009

Nu har jag sänt sista avsnittet av ”En kärleksattack på svensk hiuphop” för denna säsong, och det är dags för lite julvila. Som musikjournalist är det ju sed på att göra en årsbästalista såhär i slutet av året. Det här året har varit väldigt händelserikt för svensk hiphop så jag tar istället och gör en lista på händelser jag kommer minnas året 2009 med.

Minnesåret 2009:

Ken Ring säger (återigen) att han ska lägga av med musiken efter albumet ”HipHop”. Han flyttar till Kenya med sin familj och startar fotbollslaget K.R.A.C.K United.

AFC gör comeback efter ca 6 års tystnad, men lyckas endast släppa en officiell singel. Arbetet med bloggcommunityn ”Gatuplan” tar för mycket tid i anspråk.

EyeN´I gör debut som radioprogramledare på Sveriges Radio, Metropol.

Promoe lyckas bli rikskändis med folkhemsdissen ”Svennebanan”, trots att han gjort hiphop i mer än ett decennium.

Maskinen avslöjar planer på att marknadsföra  kommande plattan 2010 genom att sväva ovanför Medborgarplatsen i en zeppelinare.

Näääk råkar göra en hiphop-klassiker och boostar sin karriär genom att sitta inne ett tag.

Kartellens spelar för ett knökfullt tält på Hultsfred, men får sina pelningar i Stockholm saboterade av polisen som hotar krögare och klubbarrangörer med razzior och nedstängning.

Organismen gör en 360 graders vändning. Nu vill han heta Johan Hellqvist och rappar om livet, känslor, kärlek och ensamhet på långsamma 72 bpms-beats. I albumet ”Om gud vill och vädret tillåter” är rakbladsvassa MBMA-stilen a la ”hiphophoror” bortblåst. Orsaken är ett längre förhållande som brast.

– DN skriver om mig: ”Ametist är för svensk hiphop det Obama är för USAs politik”.

– Genren Skweee sprider sig i Sverige med namn som Mackan och Kool DJ Dust i täten.

– Natural Bond gör en reunion-spelning på Fasching i stockholm. På scen står Rusiak, Petter, EyeN´I och Pee Wee, sida vid sida igen.

J-Son beskriver sin platta ”Never Half Steppin” som innehållande kommersiella radiolåtar och klubbhits. Ett tecken på att den nya generationens svenska hiphopartister har slängt av sig ”äkthetskomplexen” och placerar sig utan hämningar i det sound som är brett och ”här och nu”.

– Kontroversernas kung Mofo toppar sin årslånga PR-kampanj med att fronta en utlottning av en natt med en tjej på en hiphop-kryssning. Media uppmärksammar och kritiserar, kryssningsbolaget nekar till all inblandning och MOFO går ”under jord”. Senare under året släpper Mofo diskret ”The persian Gold EP”. Nu satsar han på att visa sina rapskills på mer klassiska hiphop-produktioner.

– Den nya generationens svenska hiphopoartister tar ett kliv och gör officiell intåg. Mohammed Ali, Näääk, Lorentz & M.Sakarias, STOR, Pato Pooh, Maskinen och J-Son är nominerade till Grammisar, och P3-Guld.

Har jag glömt någonting?

12 | Kommentera! | , , , , , , , , , , , , , , , ,


november 14, 2009

usher-and-michael-jackson-2001

Jag såg en videointervju med Akon där han pratar om hur det var att producera åt Michael. Akon är frustrerad och berättar att det var omöjligt att göra Michael nöjd, att han ständigt ville göra om. Michael sa ständigt ”om vi kan skapa det här, så kan vi skapa något ännu bättre”. Akon berättar att han i sitt hjärta visste att vissa av produktionerna var smash-hits och beskriver det hela som en krystad och oändlig process. Akon är nog när allt kommer omkring under Michaels nivå och deras samarbete grundade sig av allt att döma mer på vänskap än något annat. Samtidigt kan man förstå att perfektionisten Michael  led av tryckande prestationsångest som så många andra stora kreatörer. Akon säger i intervjun att om samarbetet hade fått fortsätta hade han på nåot sätt nog fått tvinga Michael nöja sig och ge ut plattan själv, annars hade den nog aldrig kommit ut.

Precis så var det med Michales platta ”Invincible” (2001). Utgivningen fick tvingas fram av Epic Records eftersom Michael låg och tryckte på låtarna som han aldrig kände sig nöjd med. Till slut tvingade bolaget fram ett gäng låtar som skulle ingå i albumet och den blev i det stora hela hyllad av producenter världen över för de kompetenta arrangemangen. Men fans, radio och DJs hittade endast någon enstaka låt att älska. Och Michael själv var aldrig så förtjust i albumet, den dög inte.

Jag minns hur Pharell Williams under slutet av 90-talet i olika tv- och intervjusammanhang titt som tätt droppade att det är hans dröm att producera åt Michael Jackson. Intervjuerna och framträdandena hade egentligen annan fokus men Pharell lyckades ändå ständigt klämma in det. Jag minns speciellt en viss MTV-intervju då han riktade sig direkt till Michael.

Tiden därpå langade Pharell massvis med beats till honom… alla blev nekade av Michael som inte att de höll måttet. Vissa menar att det var det största misstaget Michael gjort i sin moderna karriär. Och visst kan det vara så. Pharell lade nya trummor på vissa låtar och de byggde istället karriär åt Britney, Justin Timberlake (nästan hela debutalbumet ”Justified” består av låtar som Michael ratade) och Usher. De två sistnämnda har ju uttalat försökt efterlikna Michaels stil, så vändningen var nog mer än välkommen för dom.

Första gången jag hörde de här låtarna misstänkte jag att just dessa var tänkta åt Michael. Och det visade sig senare vara precis så. Har du vana Michael-öron kan du nog höra det du med. Här är några Michael-left overs:

Usher – You Dont Have To Call

Britney Spears – Boys

Justin Timberlake – Like I Love You

Andra Michael-left overs:

Usher – 8721 (2001);  U Don’t Have To Call,  I Don’t Know
Justin Timberlake – Justified (2002); Senorita, Take It From Here, Let’s Take A Ride, Last Night, Nothin’ Else, What’s A Guy Gotta Do

1 | Kommentera! | , , , , ,


Sida 1 av 11

Om Ametist

Ametist är musikjournalist.

Mail: ametist@ametistazordegan.com
Twitter: twitter.com/AmetistAmetist
Instagram: instagram.com/ametistametist

Läs mer om mig här.


Senaste bilden på Ametist Instagram

Följ mig på Instagram


Ametists senaste tweet

Följ mig på Twitter