Ametist Azordegan

Jag måste ju visa upp alla roliga bil­der jag sit­ter på. Bil­derna har tagits under och efter sänd­ning­arna under tre års tid och jag kom­mer lägga upp dom här lite då och då.

Den här togs efter inter­vjun med Hoff­maestro & Chraa för två år sedan. Inter­vjun var mog den mest galna och spre­tiga jag nån­sin gjort, men inte för­vän­tar man sig annat från Hoff­maestro. Efter sänd­ningen fick kil­larna syn på klät­ter­ställ­ningen utan­för stu­dion och lyfte upp mig. Jag sa inte emot. De som kän­ner mig vet att det här är pre­cis i min smak.

Ame­tist och Hoff­maestro & Chraa i klätterställning

Hör du det?

Andreas Grega är orsa­ken. Sång­a­ren som efter live­gi­gen sät­ter sig på scen­kan­ten, tar fram ett drag­spel och spe­lar för de i publi­ken som vill hänga kvar… kil­len som gärna sta­ge­di­vear, innan första låten. Han som efter spel­ningar tar sig ut med ban­det utan­för are­nan och kör akus­tiskt för de som varit för unga för att komma in. Han som sjunger om sitt hjärta som till­gäng­ligt och sår­bart. Han som gärna tar med sig sin katt till fotograferingar.

Andreas har möbelsnic­keri som första yrke, ett uppe­håll han gärna för­svin­ner in i, i slu­tet av dagar med många inter­vjuer och upp­märk­sam­het. Det blir myc­ket av den varan just nu efter hans för­bandsturné med Guldmicken-vinnaren Lars Win­ner­bäck, upp­trä­dande på P3 Guld-galan, sam­ar­be­tet med Tim­buktu, Pro­moe och Supreme, och rele­a­sen av debu­tal­bu­met ”En sak i taget”.

Han berät­tade för mig att möbelsnic­ke­riet till skill­nad från musik­ska­pan­det ger hans kre­a­ti­vi­tet ramar. Träet är levande och anger reg­ler, musi­ken kan han ge sig an häm­nings­löst. Och man får käns­lan att det är så han vill ha det. Gräns­löst och mått­löst. Andreas Grega är en romantiker, en reflek­te­rande out­si­der som vill sluka värl­den och känna alla käns­lor som den erbjuder.

In här och lyssna på min inter­vju med honom (Del 2).

Andreas dröm­mer om att samla in klot­ter från skol­böc­ker och ställa ut dom, upp­de­lad på lek­tio­ner. Und­rar om klott­ret på mat­te­lek­tio­nerna skil­jer sig från svenska­lek­tio­ne­ras klotter?

http://www.andreasgrega.com

Pet­ter är topp­less i videon till ”Fast för evigt”, det i sig är rätt histo­riskt. Men ännu mer fasci­ne­rande är hans rygg­tavla, täckt av ett täcke tatuering.

I ett mail skic­kat till mig från legen­da­riske svenske graf­fit­ti­konst­nä­ren Pup­pet får jag veta att det är denne som ska­pat det impo­ne­rande motivet.

Pup­pet på Petter

Moti­vet lyder Pet­ters histo­ria och nutid i mäk­tig form. Det är Ronin, Mitt sjätte sinne, vis­doms­ord om rap och hip­hop, och helt fan­tas­tisk om man är tatoo-lover som jag är. (klicka på bil­den för förstoring).

Pup­pet skic­kar även med denna video där han pro­pa­ge­rar för gri­sar­nas rättigheter.

P3 Guld pre­sen­te­rar gen­ren Hiphop

”Knack knack”. Jag söker alla galor därute.

Vad sägs om att nästa år inte dra en linje i san­den mel­lan er och en av våra kom­mer­si­ellt mest fram­gång­rika gen­rer i västvärlden?

Vad sägs om att erkänna det som erkän­nas bör, vad sägs om att inte fram­ställa dig själv som totalt främ­mande för ett av ung­do­mens största kulturyttringar?

Vad sa du? Ja, jag vet att hip­ho­pen har i sär­klass tyd­liga uttryck och manér. Men vad sägs om att  accep­tera detta väsen som fak­tist levt i cirka tret­tio år? och låta denna slippa känna sig som en gäst i ditt hus? och låta dig fram­stå som en värd, med bättre vetande?

Och ja, hip­hop må vara en genre med mindre antal anhäng­are än rock i Sve­rige. Men, vad sägs om att inse att det finns en värld utan­för det här lan­dets grän­ser? vad sägs om att till synes vilja ta del av den världen?

Vad sägs om att ge lite respekt till det uttryck som en gång lät utan­för­ska­pet höras.

Vad sägs om att sluta håna, och tänka att det kanske till och med kan göra ont. Vad sägs om att tänka på att du hånar en och annans pojkrums­dröm­mar, och en och annans ”faders-substitut och skola” som ADL en gång beskrev hip­ho­pen för mig.

Vad sägs om att inte bygga en skil­je­vägg mel­lan er och en av vår tids mest luk­ra­tiva kul­tu­rella uttrycksformer.

”Knack, knack” alla galor där­ute, öppna och låt oss kliva in i 2000-talet.

Mest choc­kad var STOR som vann pri­set för årets Hiphop/Soul. Moham­med Ali som var den publikt mest tip­pade vin­na­ren i kate­go­rin applå­de­rade ödmjukt för sin Ayla-kollektivmedlem. Run­tom i salen hörde jag dock en våg visk­ningar med frå­gan: ”Vem är STOR”? vil­ket får mig att hop­pas att P3 fak­tiskt ser till att spela sina vin­nare (och nominerade).

Kväl­lens mest intres­santa upp­trä­dande gjor­des av en oslag­bar kraft­kombo bestå­ende av Salem Al Fakirs alias Damien Adore, duon Stay Gold bestå­ende av Carli Löf och Måns Glae­ser, Spank Rock och Robyn.  Dun­der­pre­miä­ren fick mig att exal­te­rad skrika efter mera, mera, mera inombords.

Mest nyfi­ken blev jag på möbelsnic­ka­ren Andreas Grega som under flera år tur­ne­rat med live­ban­det Kung­ers och senare sup­por­tat Lars Win­ner­bäck. Nu är han aktu­ell med debu­tal­bu­met ”En sak i taget”.

Mest lyck­lig blev jag över att Sala­zar Brot­hers (Red­line) repre­sen­te­ra­des två gånger bland vin­narna. Som pro­du­cen­ter för ”Årets Låt”: Mando Diao — ”Dance With Some­body”, och som pro­du­cen­ter för ”Årets hiphop/soul”-vinnare: STOR. Två vitt skilda gen­rer och ljud­bild. Båda lika kompetent.

Ps. Återi­gen fick Kent ett pris. Jag för­slår att både Gram­mis och P3-Guld inför en ny kate­gori som de kal­lar ”Årets Kent-pris”. Så får man saken ur värl­den varje år.

(klicka på bil­derna för slide och förstoring)

(Läs mer…)

Följ med Kär­lek­s­at­tac­ken bakom kulis­serna 26 okto­ber 2007.

Ken Ring har pre­cis släppt plat­tan ”Äntli­gen Hemma”. Det här gör han efter en tids från­varo. Albu­met för­hands­släpp­tes till intagna på svenska anstal­ter, med undan­tag för sex­u­al­för­bry­tare och angi­vare och Ken Ring sägs nu vilja rensa ryk­tet om sig som stru­lig wild child. Nu skulle all­ting klaffa, enligt schema och ordning.

Jag bokade Ken som Vec­kans Fokus­gäst. Han skulle åka till mig ifrån en spel­ning i Norge kväl­len innan och hans mana­ger bokar honom på ett flyg som går tidigt efter spel­ningen och till mig. Fly­get skulle inne­bära att Ken är framme i Stock­holm någon timme innan intervjun.

Ken Ring inser dock i det här läget att han inte kom­mer få sova så myc­ket som han skull vilja. Och bestäm­mer sig för att istäl­let ta en buss från Norge till Stock­holm, så att han kan ligga längst bak i bus­sen och sova i timmar.

Den här histo­rien hade väl egent­li­gen inte varit värt att berätta om den inte invol­ve­rat Ken Ring. Men med honom i far­ten hän­der saker…

Ken Ring kom ald­rig fram till inter­vjun. Bus­sens turbo pajade i en upp­förs­backe. Så där stod jag, utan gäst i pro­gram­met och utan en plan B. Men Ken, han fick några tim­mars extra sömn och sov gott, där bak i bussen.

Sof­fan Ken skulle ha sut­tit på

Plat­sen där Ken skulle ha gjort sin intervju

Låt mig tillägga att det här skrivs med full­stän­dig kär­lek till legen­den Ken Ring.

Dok­tor Död var fokus­gäst i mitt pro­gram för en vecka sedan. Han är en ung och duk­tig rap­pare med ett flow likt tidi­gare MBMA-rapparen Pst-Q. Inte kons­tigt eftersom Pst-Q fak­tist är hans största inspi­ra­tions­källa och idol.

Dok­tor Död är rätt ung i rap­ga­met och kom­mer kanske att gå vidare och fram­ö­ver skapa mer av en egen stil och utveckla sitt artis­teri. Men just nu kän­ne­teck­nas han av en under­lig­gande melan­koli, rätt ambi­tiösa rhy­mes och rak rap. Hans låtar känns genom­ar­be­tade och han kör på rätt spar­tanska boom bap-beats, enligt honom själv för att fokus ska ligga på rapen. Dok­tor Död berät­tade att han gil­lar att leka med orden och att han är noga med att ald­rig använda samma begrepp två gånger. Vem vet, kanske hade han i en annan tid, och med fler år på nac­ken till och med plat­sat i en ver­sion av MBMA.

Dok­tor Död valde att outa att han är bög för ett halvår sen. Han gjorde det genom att berätta om sin lägg­ning i några nya låtar. Jag log­gade in och ut på Sve­ri­ges största hip­hopcom­mu­nity Whoa vec­korna därpå för att se hur hans fans rea­ge­rar. Men reak­tio­nerna ute­blev för­u­tom något kon­sta­te­rande här och där om att ”aha, är du gay man­nen?”, och fokus låg istäl­let på hans rap och musik i de långa diskussions-trådarna.

Hip­hop­skal­lar kal­lar honom ”äkta” och många säger att hans fram­to­ning och stil är en anled­ning till att reak­tio­nerna kring hans lägg­ning varit obe­fint­liga. Kanske är det så, och det kan myc­ket väl vara så att hans rapskills fak­tist snor fokus, det går lik­som inte att för­neka honom… Eller kanske är tole­ran­sen helt enkelt en gene­ra­tions­sak hand i hand med den övriga sam­hälls­ut­veck­lingen. Hursom­helst har Dok­tor Död har sla­git hål på hip­hop som homofobisk.

Han är en frisk fläkt…det hela är väl­digt till­freds­stäl­lande. Nu hop­pas jag att fler rap­pare vågar komma ut.

Lyssna på hans låtar nedan där han berät­tar att han är gay, släp­per loss sin fru­stra­tion, och går loss på böghatare.

Dok­tor Död — Själv­be­tit­lad:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Dok­tor Död– Dok­tor Död:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Dok­tor Död — Bög­ljud:

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

Kolla på bil­der och lyssna på när han pra­tar med mig genom att klicka här.

Den nya sing­eln Vakna! med Hou­man Sebg­hati släpps nu i vän­tan på det kom­mande albu­met Alke­mis­ten, net­playen Hem­bränt 3.

Hou­man Sebg­hati — Vakna

165-rapparen har sam­ar­be­tat med den sta­bila pro­du­cen­ten EKP som han så ofta gjort tidi­gare. EKP bru­kar leve­rera rätt avska­lade, sofis­tis­ke­rade men sväng­iga beats, och det gör han även denna gång. Ett lite mer ovän­tat sam­ar­bete är dock RMHs DJ Roof­top (Adam Tenstas DJ) som läg­ger cuts på låten. Ovän­tat för att DJ Roof­top sna­rare repre­sen­te­rar ett house och techno-sound än det orga­niska och bit­vis ori­en­ta­liska som Hou­man har kär­lek till.

Roof­top har dock hållt igen vid mix­er­bor­det och mar­ke­rar sin när­varo rätt för­sik­tigt, medan Hou­man är sitt van­liga jag och full­tän­digt pepp­rar dig med sam­tids­a­na­lys och ifrå­ga­sät­ter omvärl­den. Han hål­ler dock å sin sida igen vad gäl­ler språ­ket. Hou­man bru­kar ju van­ligt­vis gilla svåra ord och snär­jer ofta in lyss­na­ren i kom­plexa begrepp och beskriv­ningar, aka­de­mi­ker som han är. Men den här gången är hans språk enklare vil­ket gör att han nog kom­mer närmare.

Vakna! — Hou­man Sebghati

Dogge Dog­ge­lito kal­lade Hou­man lite kär­leks­fullt för ”Häs­sel­bys hjärta” när jag och han tala­des vid i tele­fon för ett tag sedan. Dogge menade att Hou­man är full­stän­digt genom­sy­rad av Hässelby-hiphopens anda och själ.

Häs­sel­by­hip­ho­pen kan ju gene­ra­li­se­ras som sound­mäs­sigt mera svår­smält (vil­ket inte gäl­ler för den här låten), vemo­dig, intro­vert och lite bekla­gande. Ja, som Hou­man är…

Hoff­maestro & Chraa

Under lop­pet av tre år har Hoff­maestro & Chraa bli­vit ett av lan­dets bästa live-upplevelser. När jag blog­gade på Nöjes­gui­den beskrev jag ban­det som en gen­re­fu­sion, en explo­sion i fär­ger och stro­bo­skop med glim­tar av oran­gea fjäd­rar och pärl­hals­band i kar­ne­val­fä­ger. Det är bak­takt, ska, techno, salsa och Manu Chao. Det är allt på en gång och det är his­nande. Det hand­lar om ohäm­mad röj före musik, en upp­le­velse ska­pad av med­lem­mar som sna­rare tän­ker som regis­sö­rer än musiker.

Jag såg ban­det igen för två vec­kor sedan. På sed­van­ligt vis ska­kade kra­vallsta­ke­ten i takt med säker­hets­vak­ter­nas huvu­den som såg bekym­rade ut och ver­kade undra hur de ska ta sig an publi­ken som var på grän­sen till upp­lopp. För publi­ken ver­kade inget annat exi­stera än Hoff­maestro på sce­nen, och många sa emel­lanåt att de inte orkade röja mera för benen värkte, rös­ten var hes och de behövde luft. Några kil­lar i publi­ken sa till mig efter spel­ningen att de skulle kunna ge sin högra arm för att få vara en del av ban­det, och några tje­jer trängde sig fram till mig och berät­tade om sina mid­som­mar­natts­dröm­mar om front­fi­gu­ren Jens. Kil­lar vill vara dom, tje­jerna vill vara med dom.

Hoff­maestro & Chraa är under­håll­ning i 360 gra­der. Det är puber­tal ölpimplar-fest i grab­big headbanger-anda. Och det är en lek med tje­jer­nas före­ställ­ningar om Jens och Melo när de båda sjunger lidel­se­fulla soul-ballader, sme­ker sig själva och får dom att skrika och sträcka sig efter killarna.

Med allt det här sagt… visst hörs grup­pen ifråga väl­digt lite ur din radi­o­ap­pa­rat? Den air­play de får i radio är inte rik­tigt i rela­tion till deras popu­la­ri­tet. Var­för? Vissa menar att grup­pen är mera av en live­akt än radio, jag hål­ler inte med, men den som säger det har nog omed­ve­tet satt fing­ret på en öm punkt för radi­o­me­diet. Radi­o­ka­na­ler­nas spel­lis­tor ska­pas utef­ter den lyss­nar­grupp man vill till­tala. Man tar reda på vad lyss­nar­grup­pen ifråga vill lyssna på genom diverse sta­tis­tiska under­sök­ningar som byg­ger på for­mu­lär med redan bekanta gen­rer som val­möj­lig­he­ter, Hip­hop, Soul, RnB, House, Rock osv.

När en skiva med Hoff­maestro & Chraa ram­lar in på kon­to­ret kliar musik­re­dak­tö­rer sig i huvu­det. De kan inte defi­ni­era vad det är de har fram­för sig. Igen­kän­ningen är liten, det här är ny musik, det plat­sar inte i klara gen­re­de­fi­ni­tio­ner, och svår att mat­cha med en given ”radi­o­pro­fil” och där­med fal­ler musi­ken oftast bort ur radi­ons spellistor.

Hoff­maestro & Chraa utgör inte bara publi­kens ero­gena zoner, utan även radi­ons blinda fläc­kar. De repre­sen­te­rar den ibland stela och icke-kreativa hand­la­get med vil­ken musik läggs i vissa radi­o­ka­na­ler. På lång sikt tap­par radion också för­må­gan att beröra lyss­nare som då hellre kanske söker sig till mp3-spelare eller Spotify.

Som grup­pen själva sjunger i en av sina låtar… viss musik är helt enkelt ”too hot for the radio”.