Ametist Azordegan

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 3 decem­ber 2011)

Nyli­gen avslö­jade SvD att poli­sen fab­ri­ce­rat siff­ror om anta­let gripna i sam­band med Rikste­a­terns gatu­konst­kon­vent Art of the stre­ets. Att väk­tare från före­ta­get CSG, som Stock­holms Lokal­tra­fik, SL, och Stock­holms stad anli­tar, bru­tit mot lagen genom att spana civilt på graf­fiti­må­lande ungdomar.

Kort där­ef­ter berät­tade före detta väk­tare på CSG, obe­ro­ende av varandra, om före­ta­gets meto­der i jak­ten på ska­de­gö­relse. Enligt dem före­kom­mer dess­utom spa­nings­re­gis­ter och brotts­pro­vo­ka­tion. Avslö­jan­dena om poli­sen och vitt­nesmå­len från tidi­gare anställda väk­tare ger alltså en bild av sys­te­ma­tiska, sank­tio­ne­rade lag­brott för att sätta fast klottrare. SL:s trygg­hets­an­sva­riga, Jea­nette Hegedüs med­gav att hon kände till sådana ryk­ten om CSG:s meto­der och där­ef­ter var reak­tio­nerna starka från myn­dig­he­ters håll. Rikspo­lis­sty­rel­sen tyckte att det var bra att dis­kus­sio­nen togs upp av media, länsju­ris­ten i Stock­holms län, Hel­lena Bäck, sa att det hela var för­fär­ligt: ”… fram­förallt när man upp­ma­nar till att begå brott bör­jar man undra om det egent­liga syf­tet är att tjäna så myc­ket pengar som möj­ligt.” (SVD 14/11) och såväl data­in­spek­tio­nen som oppo­si­tions­bor­gar­rå­det Tomas Rudin (S) krävde en utred­ning av sta­dens sam­ar­bete med CSG.

Men var är med­bor­gar­nas reak­tio­ner? Vi skat­te­be­ta­lare visar med jämna mel­lan­rum att vi ogil­lar mygel och skattefusk. Vi svens­kar rasar mot enstaka par­ti­le­dare och kän­di­sar som byxat skat­tek­ro­nor, men vi ver­kar sakna en kri­tisk för­håll­ning gente­mot myn­dig­he­ter och instan­ser. En grund­läg­gande grans­kande utgångs­punkt mot mak­ten ver­kar inte ha röt­ter här. Korruption, lagö­ver­trä­del­ser från myn­dig­he­ter och nag­gande på integri­te­ten borde ses som ett större pro­blem än ska­de­gö­relse på väg­gar och torg. Trots att det först­nämnda är ett direkt hot mot sam­häl­let har den all­männa opi­ni­o­nen kring avslö­jan­dena ten­de­rat att peka ut klott­ret som boven i dramat.

Det är lätt att bli bekväm gente­mot mak­ten i ett land som Sve­rige, det är enkelt att av gam­mal vana fort­sätta fästa blic­ken lite längre ner på brotts­ste­gen när man varit sko­nad från ett dik­ta­to­riskt styre. Vi är inte vana att vara alerta på de rik­tigt stora över­grep­pen, vi är lite naiva. Vi svens­kar behö­ver ett slags noll­to­le­rans gente­mot myn­dig­he­ter­nas och mak­tens felsteg.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 12 novem­ber 2011)

Man skulle kunna kalla det för happy times för svensk hip­hop. Svensk hip­hop, på svenska, är den genre som i denna tid i Sve­rige pro­vo­ce­rar mest. Det är en mino­ri­tet av svenska hip­ho­pak­ter som har ett poli­tiskt inne­håll. Men sam­ti­digt har svensk hip­hop ham­nat under lupp oftare det senaste året. Jag ville ta reda på hur olika gen­rer gene­re­rar i anmäl­ningar från all­män­he­ten så jag sökte upp Sve­ri­ges Radios juris­ter. Juris­terna har till upp­gift se till att SR hål­ler sig till pub­lic service-uppdraget, att det som sänds ut bland annat hål­ler sig inom ramarna för opartiskhet. Juristernas upp­gift berör alltså i stort yttrande­frihetens begräns­ningar. De tar emot anmäl­ningar från all­män­he­ten om enstaka låtar och får titta ­låtarna när exem­pel­vis en SR-redaktör är osä­ker på om dess lämplighet.

Jag frå­gade och fick veta att i denna tid är det svensk hip­hop som gene­re­rar flest anmäl­ningar från all­män­he­ten och frå­ge­ställ­ningar internt hos Sve­ri­ges Radio. Svensk hip­hop är i dag alltså den största offent­liga bära­ren av sam­tids­kom­men­ta­rerna och har alltså tagit den plats pro­g­gen och pun­ken en gång har haft. Man skulle här kunna dra höga väx­lar och säga att musi­ken bör­jar spela en poli­tisk roll i Sve­rige på samma sätt som när pro­g­gen var stor under första hal­van av 70-talet.

Men rib­ban för vad som pro­vo­ce­rar har höjts, det krävs mer för att pro­vo­cera i dag än tidi­gare. Medan svens­kar förr i tiden blev poli­tiskt pro­vo­ce­rade av låten Eviva España på grund av Spa­ni­ens dåva­rande gene­ral Franco-regim, så krävs det i dag grövre och mer expli­cita pro­vo­ka­tio­ner i låttex­terna för att någon ska reagera. Vad som är kon­tro­ver­si­ellt är ju del­vis bero­ende av sam­ti­den, men man kan tolka det som att svens­kar bru­kade syssla med mer intel­li­gent kri­tik än i dag.

Nästa tanke är att det här kanske inne­bär en möj­lig­het för artis­ter att sprida ett bud­skap och ”komma undan” genom att säga saker mer finur­ligt och metaforiskt. I sam­ta­let mel­lan mig och juris­terna fram­kom också att de hip­hoplå­tar som ham­nat under lupp näs­tan ute­slu­tande varit på språ­ket svenska. Svens­kan gör att fler fak­tiskt hör vad som sägs sam­ti­digt som lyss­nare möj­li­gen kän­ner sig mer träf­fade av låtar­nas inne­håll då det plöts­ligt känns som att låten kom­men­te­rar deras verk­lig­het. Låtar på svenska kom­mer svens­kens verk­lig­het närmare.

De svenska hip­ho­par­tis­ter som syss­lar med sam­hälls­kri­tik i sin musik kan ju i denna tid känna sig besvä­rade av spot­lightens ljus. Men man kan också se det hela som ett glädjebesked. För en kul­tur som med stolt­het slår under­i­från är det en vinst att nu få spela sin roll på en större scen för en större publik. Folk lyss­nar mer än någon­sin tidi­gare på vad som sägs i hip­hoplå­tar, det är bara att kon­sta­tera det.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 22 okto­ber 2011)

Var­i­från kom­mer bil­den av konst­nä­ren som gör upp­off­ringar för att kunna hålla på med sin konst? Upp­off­ringar som ibland är till den grad att de grän­sar till ett inre tvång. Bil­den av den lidande konst­nä­ren med en vilja att skapa som om det vore en gudom­lig uppen­ba­relse och näs­tan en besatt­het är inra­mad med lidelse, envis­het och eko­no­misk otrygghet.

Rap­pa­ren Alexis Weak med­de­lade i vec­kan i P3 att han nu läg­ger ner musik­kar­riä­ren. Orsa­ken var att det inte går att för­sörja sig på musi­ken. Han sa: ”Det är inte eko­no­miskt gång­bart […] man kan tjäna pengar, men det känns som att man kom­mer till­baka till den här logen och ser några kex­cho­kla­der och något litet frukt­fat och lite såhär att this is the peak liksom.”

Alexis Weaks moti­ve­ring ver­kade vara pro­vo­ce­rande för andra artis­ter som kal­lade honom för en oäkta artist, en falsk konst­närs­själ. Alexis slog hål på den roman­tiska bil­den av konst­nä­ren och ska­pade nog oro hos andra artis­ter som accep­te­rat bil­den av sig själva som käm­pande konst­nä­rer i en kanske livs­lång eko­no­misk otrygg­het. En del av hans fans rea­ge­rade på samma sätt och sade att han i och med sin moti­ve­ring alltså inte älskar musik­ska­pan­det till­räck­ligt. Tumul­tet påmin­ner om när Lars Ulrich från Metal­lica året 2000 stämde fil­del­nings­saj­ten Naps­ter för att saj­ten spri­dit deras musik gra­tis, varpå Metal­li­cafans gjorde upp­ror mot sina ido­ler. Kon­su­men­ter ver­kar också ha svalt bil­den av konst­nä­rer som käm­par, och att kul­tur kan få vara gratis.

Man skulle kunna se Alexis Weaks avhopp från musi­ka­re­nan som en pro­test mot pro­ble­met att konst­när­ska­pet inte gra­de­ras som en kon­kret fär­dig­het. Utgången blir inte bara märk­bar hos kon­su­men­terna, utan också bland till exem­pel spel­nings­bo­kare. Att kunna utföra ett skick­ligt berät­tande i rim­for­mat krä­ver årslånga stu­dier av rim­kons­ten. Att fram­föra rim­men på scen krä­ver åratal av prak­tisk övning, arbets­livs­er­fa­ren­het. Före­ställ dig att de som behärs­kar ett ska­pande skulle få sätta för­må­gor som att läsa noter eller för­fatta flersta­viga rim på sin merit­för­teck­ning som sedan utgör grund för en kal­ky­le­rad mini­mi­lön och vet­tiga för­hål­lan­den i backstage-logen.

Låt oss leka med tan­ken att svenska rap­pare hade ett eget fack­för­bund, vi kan kalla det SRFF (Svenska Rap­pa­res Fack­för­bund) som klub­bar ige­nom en mini­mi­er­sätt­ning för kro­nor per bars/vers. Ja, var­i­från kom­mer före­ställ­ningen att artis­ter pri­märt ska dri­vas av sin lust till konsten?

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 1 okto­ber 2011)

I bland tän­ker jag att fans till Michael Jack­son är spe­ci­ella, lite sär­präg­lade jäm­fört med fans till andra världsartister.

Michael Jack­sons fans har en rätt vemo­dig och sorg­sen rela­tion till sin idol, och jag und­rar om det gör dem till de abso­lut bästa fan­sen? Michaels fans delar såklart upp­le­vel­ser och käns­lor med fans till andra iko­ner. De kän­ner respekt för ido­lens talang och musi­ka­liska kali­ber och söker stän­digt med­gi­vande för det i offent­lig­he­ten. De är likt andra fans hän­förda av ido­lens karisma och attra­he­rade av den sex­ap­peal som föl­jer med. De söker till­flykt i den fan­ta­si­bild som målats av artis­ten och upp­le­ver att ido­len är näst intill över­na­tur­lig och oåt­kom­lig vil­ket ska­par en känsla av näs­tan guds­dyr­kan. Ja, Michaels fans delar de här upp­le­vel­serna med fans till exem­pel­vis Elvis Pres­ley och John Len­non. Men Michaels fans kän­ner också en star­kare beskyddarkänsla.

I vec­kan skrev jag i GP att ett Michael Jackson-fan nog har spen­de­rat lika myc­ket tid åt att för­svara honom mot mob­barna och ren­två hans namn, som åt att hän­fö­ras av den vikt­lösa dan­sen och genom­träng­ande höga rös­ten i låtar­nas bryg­gor. Hans fans rela­te­rar till honom som om han vore deras barn som blev mob­bat i skolan.

Jag har själv varit ett av fan­sen. Jag minns att jag i mel­lan­sta­diet ofta ham­nade i rejäla bråk när någon sa något elakt om Michael. Det räckte med ett ”Michael Jack­sons näsa kom­mer trilla av” för att jag skulle sätta klass­kam­ra­ten på plats och kalla denne för dum i huvu­det. Och jag minns att min mam­mas vän­ner kunde börja prata illa om honom i min när­varo bara för att retas med mig, vil­ket all­tid slu­tade med att jag hög­ljutt skällde ut alla och sprang in i mitt rum. Senare i livet hade jag en rätt elak styv­far som gärna ville trycka på ömma punk­ter och pro­vo­cera mig till reak­tio­ner. Varje gång jag såg på musik­vi­deor med Michael fällde han en elak kom­men­tar om honom, och jag drog till med motar­gu­ment varenda gång.

I dag skyl­ler jag del­vis mitt bete­ende på Michael Jack­sons image. Pro­fi­len av den miss­för­stådda väl­gö­ra­ren, out­si­dern som bara vill sprida kär­le­kens bud­skap men stän­digt blir offer för ondska, girig­het och små­sint­het. Det vuxna bar­net som likt Peter Pan blev från­ta­gen sin barn­dom. Den käns­liga enstö­ringen som tar sin till­flykt upp i trä­den undan vux­en­värl­dens grym­he­ter. Men jag skyl­ler också på att jag är 80-talist, kanske den sista gene­ra­tio­nen med ett världs­sam­vete. Vi 80-talister växte upp med We are the world, Live Aid och världs­ar­tis­ter som offen­sivt spred ett rätt­vi­se­tänk. Och Michael Jack­son blev, för oss som föll för hans musik, dans och lek, en sym­bol för möj­lig­he­ten att det goda kan segra. Han blev lju­set i mörk­ret och en repre­sen­ta­tion av vad grym­het kan göra med folk. Näs­tan en sekt­le­dare som det är lite synd om. Leda­ren som behö­ver beskydd för att kunna fort­sätta verka, och vi blev alla hans offent­liga försvarare.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 10 sep­tem­ber 2011)

Rap­pa­ren Tof­fer ska­pade i förra vec­kan bråk mel­lan femi­nis­ter och femi­nis­ter. Det blev tyd­ligt att den mer radi­kala nolltolerans-feminismen ver­kar ha tap­pat en hel del kre­di­bi­li­tet. Ur askan har en ny, alter­na­tiv, femi­nism vuxit fram.

Brå­ket tog avstamp i Tof­fers åter­kom­mande tag­line och utrop ”Inga smala gus­sar!” (guss/guzz är slang för tjej). Brå­ket uppe­höll sig mesta­dels på twit­ter och krö­ni­kor som pub­li­ce­ra­des på inter­net. Den ena grup­pen femi­nis­ter störde sig på utro­pet och menade att den är ännu ett tec­ken på mönst­ret att kvin­nor inte äger sina egna krop­par och att män och sam­hälle återi­gen talar om för kvin­nor hur deras krop­par bör se ut. Dramaten-kommunikatören Rebecka Hed­ström skrev i Nöjes­gui­den att ”det finns ett van­ligt anta­gande att kvin­nor kon­ti­nu­er­ligt behö­ver för­ses med infor­ma­tion om sitt fysiska till­stånd. Att vi måste ha ett regel­verk att för­hålla oss till […]” (Nöjes­gui­den 1/9 2011). Den här grup­pen femi­nis­ter kri­ti­se­rade kvin­nor som repro­du­ce­rar dessa möns­ter genom att anta utropet.

Plöts­ligt blev exi­sten­sen av en alter­na­tiv femi­nism tyd­lig. Dessa var inte typen ”det är okej med utvik”-feminister, de var näm­li­gen väl med­vetna om all­va­ret i det pat­ri­ar­kala syste­met. Men de tyc­ker att nolltolerans-feministerna är för ner­vösa, att man idag kan kon­su­mera och repro­du­cera inslag som har en grund i objek­ti­fi­e­ran­det av kvin­nan men sam­ti­digt ha distans till före­te­el­serna. De alter­na­tiva femi­nis­terna tyc­ker att det bör fin­nas större för­tro­ende för gra­den av fun­da­men­tal femi­nis­tisk med­ve­ten­het. Jour­na­lis­ten Emi­lia Mel­gar för­kla­rade i en krö­nika att ”det är trött­samt att läsa femi­nis­tiska moral­ryt­ta­res åsik­ter. Det är trött­samt att som tjej inte få sjunga med på låtar som enligt vissa kvin­nor objek­ti­fi­e­rar och krän­ker vårt kön. Att jag skri­ker — Inga smala gus­sar — på en spel­ning bety­der inte att jag står på det ack så för­tryc­kande pat­ri­ar­ka­tets sida eller att jag är en för­vir­rad Daddy’s girl” (Kingsize Maga­zine 2/9). Dessa alter­na­tiva femi­nis­ter blev snabbt attac­ke­rade av de mer radi­kala femi­nis­terna som stämp­lade dem som mans­so­li­da­riska, dåliga femi­nis­ter. I sam­band med denna dis­pyt bekräf­tade musik­skri­ben­ten och femi­nis­ten Sanna Berg den nutida stora klyf­tan femi­nis­ter emel­lan. På sin blogg för­kla­rade hon att hon inte längre är en vad hon kal­lar ”väl­digt aktiv femi­nist” på grund av ”rigida reg­ler bland femi­nis­terna om vad man skulle tycka, hur man skulle se ut, vil­ken musik man skulle gilla”.

Uppen­bar­li­gen är de mer aktiva radi­kala femi­nis­terna och de alter­na­tiva femi­nis­terna som ett par som pre­cis gjort slut, snar­stuckna och väl­digt nyfikna på den and­ras tan­kar och åsik­ter. Ett käns­ligt läge, och båda tyc­ker att den andra gör kam­pen till åtlöje. Tof­fers utrop på tre ord har gjort oss upp­märk­samma på att vi lever i en tid då femi­nis­ter kän­ner sig häm­made av andra femi­nis­ter. Femi­nis­men upp­le­ver just nu sin kanske största interna och ide­o­lo­giska slit­ning någonsin.

(Pub­li­ce­ras i Göte­borgs Pos­ten 20 augusti 2011)

Kanye West delade havet i två med sitt upp­trä­dande på Way out West. Den ena var frälst, den andra när­mast för­o­läm­pad. Kanye West tilläm­par näm­li­gen en typ av från­vänd­het på scen som ali­e­ne­rar dem som kan hålla isär upp­le­vel­serna av scenshow, musik och stage-persona.

Kanye West bjöd på fes­ti­va­lens mest spek­ta­ku­lära scenshow. Han gjorde själv entré på en kran upp­höjd över publik­ha­vet, hade ett tju­go­tal bal­le­ri­nor i välar­ran­ge­rade dans­num­mer fram­för en enorm led­skärm med bib­liska motiv, och avslu­tade sho­wen med fyr­ver­ke­rier som small i takt med parad­num­rens taktslag. Kanye West, som står för många av det senaste decen­ni­ets moderna hip­hop­klas­si­ker, fram­förde samt­liga sina största hits. Och nej, det går inte att hejda sig när låtar som Through the wire dånar under bar himmel.

Båda åsikts­lä­ger är överens om att de upp­levt en kva­li­ta­tiv spel­ning. Det som delade havet hand­lade inte om beats eller scenshow, utan berodde på att Kanye balan­se­rar på grän­sen mel­lan hybris och själv­god­het, en fin gräns som gör stor skill­nad. Hybris, en över­dri­ven själv­upp­skatt­ning, är ofta en god egen­skap för artis­ter. I kom­bi­na­tion med talang och gatus­mart­het ger hybris nog en jävlar-anamma som för­bätt­rar chan­serna att avan­cera. Hybris kan också bidra till kre­a­tivt mod för att våga skapa inno­va­tivt, något Kanye West ofta är ett fint exem­pel på.

På balans­gången mel­lan hybris och själv­god­het fal­ler Kanye dock titt som tätt över till över­läg­sen­het. På Way out West ver­kade drop­pen för den delen av publi­ken som har viss distans till live­upp­le­vel­sen ha varit när Kanye för­vand­la­des till en syo­kon­su­lent och pra­tade i minu­ter om hur alla kunde bli det de ville bli om de bara för­sökte på rik­tigt. Kanye tip­sade publi­kens indi­vi­der om att flytta till annan stad, för att där kanske bättre kunna för­verk­liga sig. Detta efter en sex minu­ter lång a-cappella-sång om hur han var en Pinocchio-pojke som bara ville vara van­lig som publi­kens indi­vi­der, var­vat med prat om hur hatad han var av folk i all­män­het för att han klädde sig för euro­pe­iskt snyggt.

Paral­lellt med det över­lägsna har Kanye ena foten i det från­vända. Från­vänd­het behö­ver inte vara från­stö­tande på scen, tvärtom kan den skapa en mystik och aura av kre­a­tiv intel­li­gens kring artis­ten. Den alter­na­tiva roc­kens falang ”sho­e­ga­zers” är ett bra exem­pel på detta. Gen­ren kal­las så eftersom artis­terna stir­rade ner på sina skor under spel­ningar och fram­stod som oin­tres­se­rade av publi­ken. Kanye West job­bar på lik­nande sätt, han tit­tar oftast ner i gol­vet när han står eller rör på sig, han blun­dar när han sjunger och rap­par, och han vän­der ofta ryg­gen mot publiken.

Skill­na­den mel­lan sho­e­ga­zers från­vänd­het och den Kanye tilläm­par är att Kanye sam­ti­digt offen­sivt häv­dar sig. En kom­bi­na­tion som för en del kan verka aptithämmande.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 1 maj 2011)

Allt­fler svenska hip­ho­par­tis­ter har fått sina live­s­pel­ningar avbo­kade efter poli­sens och myn­dig­he­ters rekom­men­da­tio­ner. Tren­den upp­märk­sam­ma­des förra vec­kan av SVT:s Kul­tur­ny­he­terna och kvälls­tid­ningar efter att grup­pen Laby­rint inom lop­pet av två vec­kor fått två spel­ningar inställda, den ena i Vär­namo och den andra i Växjö. I det senare fal­let hade Väx­jö­po­li­sen enligt egen utsago ana­ly­se­rat en av grup­pens låttex­ter och tyckt att den var drog­för­här­li­gande, varpå de rekom­men­de­rat arran­gö­ren att ställa in Laby­rints spel­ning. Tren­den har sta­digt ökat de senaste två åren i takt med att anta­let aktö­rer inom svensk hip­hop har bli­vit fler, men ver­kar endast drabba de akter som repre­sen­te­rar under­klas­sen, har sam­hälls­kri­tiska tex­ter och slår under­i­från (andra drab­bade är P3-Guldvinnarna Car­lito och Stor).

Aki, front­fi­gu­ren i grup­pen Laby­rint, ställde en myc­ket rele­vant fråga i Kul­tur­ny­he­ter­nas inslag om saken, han frå­gade: ”Vil­ken tavla får man måla?”. Vill vi verk­li­gen att myn­dig­he­ter ska tycka till om hur och var musik får uttryc­kas? När myn­dig­he­ter sys­te­ma­tiskt ana­ly­se­rar artis­ters låttex­ter och fing­rar på hur musi­ken får offent­lig­gö­ras är det på grän­sen till stat­lig cen­sur. Jag ogil­lar inskränk­ningar på uttrycks­fri­het och stat­liga begräns­ningar på mina val­möj­lig­he­ter om vil­ken musik jag får upp­leva live, för mig är det inte vad Sve­rige står för.

Sam­ti­digt är poli­sen direkt olämp­lig att bedöma kul­tu­rella uttryck. När Laby­rint näm­ner dro­ger i sina låttex­ter hand­lar det om ett åter­gi­vande och en speg­ling av deras var­dag och verk­lig­het. Ett berät­tande är inte det­samma som pro­pa­ganda.
Det är vik­tigt att komma ihåg att en av kul­tu­rens främsta funk­tio­ner all­tid har varit att föra fram i lju­set de rea­li­te­ter som inte delas av gemene man. Kul­tu­rens upp­gift är del­vis att spegla alter­na­tiva och peri­fera betrak­tel­ser och åsik­ter, och peka finger åt eta­blis­se­manget. Musik som repre­sen­te­rar under­klas­sens verk­lig­het fun­ge­rar även som en mega­fon för dem som har sam­häl­lets sva­gaste röst.

Laby­rints huvud­lyss­nare hör sin var­dag beskri­vas, hit­tar tröst i att veta att de fak­tiskt inte är ensamma, och kän­ner sig sedda när deras verk­lig­het upp­märk­sam­mas tack vare musi­ken. Musi­ken fun­ge­rar såle­des både som ven­til och sam­hälls­brygga. Att cen­su­rera ska­par på sikt klyf­tor och en krutdurk.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 9 april 2011)

Jag får ofta frå­gan om var­för så få kvin­nor är verk­samma inom musi­ken. Frå­gan är berät­ti­gad, inom den svenska hip­ho­pa­re­nan går det enligt min upp­fatt­ning cirka en kvinn­lig artist på hundra män, och inte är det bättre inom andra genrer.

P3 Guld fick kri­tik 2009 för att få kvin­nor var nomi­ne­rade i de olika priska­te­go­ri­erna och P3 kli­ade sig i huvu­det och und­rade om de kunde ha gjort något annorlunda. Det kunde de inte, det finns helt enkelt väl­digt få verk­samma kvinn­liga musi­ker. Och om vi inte ska könskvo­tera utan låta kva­li­tet avgöra repre­sen­ta­tio­nen inom musi­ken får vi en ojämn köns­för­del­ning eftersom den mesta musik som släpps, oav­sett kön på artist och musi­ker, inte hål­ler kvalitetsmässigt.

Men var­för finns det så få kvinn­liga musi­ker? Del­vis för att det finns få kvinn­liga före­bil­der inom musi­ken, som kvinna är det svårt att spegla sig i Håkan Hell­ström eller Lil’Wayne, och del­vis för att de flesta gate­kee­pers (musik­pro­du­cen­ter, skiv­bo­lags­che­fer och musik­jour­na­lis­ter) är män, vilka ten­de­rar att hellre se till andra män och sätta kvin­nor i skuggan.

Men det är inte hela för­kla­ringen. Min erfa­ren­het är att kvin­nor och mäns atti­tyd skil­jer sig på sätt att män blir bättre läm­pade för att slå ige­nom i musik­bran­schen. Man­liga musi­ker kän­ne­teck­nas av en påflu­gen­het som kvin­nor tyvärr ver­kar ha mindre av. Kvin­nor är gene­rellt mer för­sik­tiga. Män ger mig ofta halv­fär­diga låtar som är grovt mix­ade och kanske till och med sak­nar en vers men de vill lik­väl över­tyga mig om att låten är en hit. Sam­ti­digt stö­ter jag ofta på kvinn­liga musi­ker som har en mixad och mastrad fär­dig platta som de inte vill offent­lig­göra för att de vän­tar på ett omslag, hem­sida och for­mu­le­rad biografi.

Jag får ibland över­tala kvinn­liga artis­ter till att skicka in sin musik till mig. Som musik­jour­na­list upp­le­ver jag att kvin­nor har högre krav på sin pro­dukt. Män skju­ter vilt omkring sig och hop­pas på att något skott ska träffa, medan kvin­nor vill sätta säkra skott. Dessa gene­rella skill­na­der i atti­tyd gör kanske kvin­nor till utomor­dent­liga med­ar­be­tare och che­fer i många are­nor, men de är till nack­del när det gäl­ler att slå sig fram i en över­mät­tad musikbransch. Under tiden vi käm­par emot den struk­tu­rella dis­kri­mi­ne­ringen borde kvin­nor kanske göra fler utfall, tömma maga­si­net oftare, och veta att det går att ladda om och om igen.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 24 maj 2011)

Den femi­nis­tiska bedöm­ningen av musi­ka­liska verk straf­far kons­ten för hårt.

Sve­rige är ett land med stort rätt­vi­se­tänk och starka femi­nis­tiska tra­di­tio­ner. Femi­nis­mens före­trä­dare har stän­digt ett hököga på före­koms­ten av sex­ism inom reklam, film och konst. På senare år ver­kar det dock ha bli­vit allt­mer före­kom­mande att album och andra musi­ka­liska verk bedöms helt ur en femi­nis­tisk infalls­vin­kel. Jag tyc­ker mig se allt fler musikre­cen­sio­ner som för­enklar verk och endast beskri­ver före­koms­ten av sex­ism i ver­ket eller väl­jer att foku­sera på bris­ten av kvinn­liga musi­ker på spåren.

Det är så klart vik­tigt att påpeka sex­ism även i musi­ka­liska verk för att hålla med­ve­ten­het hos mas­san levande, det gör även jag i mina recen­sio­ner. Själv­klart är det så att konst­när­liga verk såsom mål­ningar, musik­vi­deor och låttex­ter repro­du­ce­rar ste­re­o­typa före­ställ­ningar. All­män­mänsk­liga feno­men och sam­häl­le­liga före­ställ­ningar såsom objek­ti­fi­e­ringen av kvin­nan lever såle­des vidare i konst vi ska­par. Att inte alls påpeka sex­ism inom musik kan också betyda att man klap­par en genre på huvu­det och sig­na­le­rar att den bru­kar mani­fe­stera sex­ism, vil­ket också är att förenkla.

Pro­ble­met med att låtar och album helt recen­se­ras med en femi­nis­tisk infalls­vin­kel är att andra infalls­vinklar per auto­ma­tik sätts åt sidan. Ett tun­nel­se­ende upp­står i far­ten och man mis­sar att titta på de övriga nyan­serna i ver­ket, som exem­pel­vis soun­dets musik­hi­sto­riska sam­man­hang och inno­va­tion. I stri­dens hetta ten­de­rar vissa skri­ben­ter att dis­kva­li­fi­cera och ogil­tig­för­klara konst­när­liga verk genom att endast behandla dem ur ett femi­nis­tiskt per­spek­tiv. För att vara rätt­vis mot ver­ken bör där­med varje konst­när­ligt verk som ser dagens ljus även angri­pas rent musik­jour­na­lis­tiskt. Allt annat är att göra ver­ket en otjänst.

(Pub­li­ce­rad i Göte­borgs Pos­ten 22 mars 2011)

Inom kort kom­mer de stora skiv­bo­la­gen att vända blic­ken mot hip­ho­pa­re­nan för att se hur denna genre tjä­nar på musik nu när den ille­gala ned­ladd­ningen är här för att stanna. Skiv­bo­la­gen har under det senaste decen­niet allt­mer tap­pat makt över musiksprid­ningen. I takt med att den ille­gala fil­del­ningen har ökat har det skett en makt­för­skjut­ning från bola­gen över till massan.

Hit­tills har skiv­bo­la­gens atti­tyd gente­mot den här utveck­lingen varit att mot­verka den tek­niska utveck­lingen genom att stänga ner fil­del­nings­saj­ter, bestraffa dem som ägnar sig åt fil­del­ning och envist fort­sätta dis­tri­bu­era musik enligt tra­di­tio­nella metoder.

Bola­gen har dumstri­digt stre­tat emot infor­ma­tions­sprid­ning – som är inter­nets främsta syfte – och som resul­tat genom­li­dit en smärt­sam pro­cess där de sett sin eko­nomi urhol­kas allt­mer. Det är nu dags för de stora skiv­bo­la­gen att kapi­tu­lera, kliva ner från sina höga häs­tar, tillämpa ödmjuk­het och börja ställa frå­gor om hur de kan använda sig av inter­net för att hitta moderna sätt att tjäna på musik.

Hip­ho­pen befin­ner sig ljusår före i frå­gan. Gen­ren har en pro­gres­siv och tek­nik­li­be­ral kul­tur som grun­dar sig i en stark gör-det-själv-vana, som i sin tur kom­mer från ett utan­för­skap i musik­bran­schen. Dessa egen­ska­per i kom­bi­na­tion har gett gen­ren kun­ska­per som i dagens läge bör ses som hård­va­luta. Hip­ho­pen är stre­ets­mart och lig­ger jäm­fört med andra gen­rer i fram­kant vad gäl­ler att skapa lön­samma syner­gi­ef­fek­ter kopp­lad till musik och artister.

Det hand­lar om att skapa kre­a­tiva han­dels­va­ror (mer­chan­dise), nyska­pande geril­la­mark­nads­fö­ring på inter­net och inno­va­tiva använ­dar­styrda tjäns­ter. Exem­pel­vis kan folk få till­gång till ett skivom­slags gra­fiska delar för att skapa ett eget omslag och ingå i en använ­dar­styrd omröst­ning, där bästa desig­nen vin­ner kon­sert­bil­jet­ter till artis­tens spel­ning. Sådana meto­der syf­tar till att använda sig av inter­nets sprid­nings­möj­lig­he­ter med hjälp av mas­san, och öka upp­stån­del­sen kring akter med målet att utföra live­s­pel­ningar för eko­no­misk vinning.

Det hand­lar om att se poten­ti­a­len i strea­ming­tjäns­ter som Spo­tify och Youtube i stäl­let för att mot­verka dem. Det är hög tid för major­bo­lag att bege sig ut på upp­täckts­färd med hip­ho­pen som vägvisare.