Ametist Azordegan

Arti­kel / Pub­li­ce­rad i Gaffa / Lör­dag 2011-12-17

Att vakna upp dagen efter hyll­nings­kö­rer och klap­par på ryg­gen är inte all­tid så lätt. Det vet den albu­mak­tu­ella hiphop-duon Mofeta & Jerre.

Upp­stån­del­sen var stor kring Mofeta & Jerre när de släppte debu­tal­bu­metBom­ben förra året. Musik­kri­ti­ker beskrev dem som ett av de mest lovande akterna inom svensk hip­hop, och duon gav sig strax efter rele­a­sen ut på Sve­ri­ge­turné med Pro­moe. Men sedan följde en tid som duon idag kal­lar för ”baksmällan”.

– Efter att vi släppt Bom­ben kände jag inte alls att vi pas­sade in i den stan­dar­di­se­rade svenska hip­ho­pen. Vi hade till­hö­rig­hets­pro­blem. Fan­sen hade vi, de fanns där, men det fanns egent­li­gen inget musik­lä­ger som bac­kade upp oss så det kän­des hela tiden som att vi var på egen hand, berät­tar pro­du­cen­ten och sångaren Jerre.

– Ja, vi hade en jäv­ligt bra hajp inför första ski­van och var pep­pade. Men sen var det som att verk­lig­he­ten slog till­baka lite. Vi kände inte att vi rik­tigt var där vi ville vara och jag kände mig per­son­li­gen fångad i en ram om hur rap ska låta och vad låtarna bör handla om, säger rap­pa­ren Mofeta.

– Det var också så att vi job­bade med första ski­van så pass länge att musi­ken inte hängde med vår utveck­ling. När vi släppte debut­plat­tan var vi men­talt redan inne på annan musik, fyl­ler Jerre i.

Det utan­för­skap kil­larna kände i den svenska hiphop-arenan gjorde att de bröt med sitt skiv­bo­lag och fun­de­rade på att verka som solo­ar­tis­ter istäl­let. Mofeta hann till och med släppa en singel under eget namn.

– Vi är båda rätt het­lev­rade och krång­liga, säger Mofeta. Sam­ti­digt är vi nära vän­ner pri­vat och då kan det upp­stå spän­ningar. Jerre ville pro­du­cera åt fler artis­ter och då fun­de­rade jag på om jag skulle gå solo, men sen kände båda två att det är roli­gast att göra musik till­sam­mans. Det känns skit­bra att det blev vi två ändå.

– Det är fett att vara lojal mot varandra. Man ska inte ge upp för att det är lite tufft, och musi­ken vi gjorde sen är bevi­set på att det var värt att kämpa vidare. Men det där bak­sla­get fick mig att vilja utveckla vårt sound. Vi var ju rätt trötta på att köra våra spel­ningar och hela tiden känna att det vi gör inte rik­tigt är vi, säger Jerre.

Mog­nat som duo

Duon berät­tar att den bak­smälla de gått ige­nom har inne­bu­rit en inten­siv mog­nads­pro­cess och att det hörs på kom­mande albu­met. De säger att nu har rap­pare och pro­du­cent bli­vit en sam­man­svet­sad duo.

– Jag har haft mer att säga till om beat­sen och Jerre har haft mer att säga till om låtar­nas tema och inne­håll, berät­tar Mofeta. Vi har job­bat myc­ket taj­tare ihop som två kom­po­si­tö­rer kan man säga, och det tror jag har varit en stor mog­nads­pro­cess för oss. Jag har nog tidi­gare kanske brom­sat ner Jerre i hans ska­pande och tänkt för myc­ket i hip­hop­ter­mer, i loo­par och så vidare. Men den här gången har allt känts gju­tet på något sätt, säger Mofeta.

– Det har såklart varit svårt att släppa gar­den ibland och låta den ene inkräkta på den andres utrymme, man behö­ver för­tro­ende sinse­mel­lan, säger Jerre. Men det har varit enklare att jobba med den här ski­van när vi inte längre har tänkt på vår image. Soundet har bli­vit lång­sam­mare, ski­ti­gare och sou­li­gare, ja mera eget, och vi har gjort musik vi själva gil­lar. Alla låtar har teman vil­ket gjort att låttex­terna har bli­vit myc­ket vas­sare. Låtarna är mer betrak­tande och sam­hälls­kri­tiska den här gången. Vi sat­sar inte på att sätta igång par­tyt utan det hand­lar mera om en sto­ry­tel­ling. Vi ville göra någon­ting som berör.

– Ja vi har inte kört gre­jen med att för­söka ta folk med storm, utan det har mera hand­lat om att visa vilka vi fak­tiskt är.

—————————————–
Betyg 3 av 6
———————————-
Fan­tas­tisk kore­o­grafi som ram­lar på sitt eget grepp.

OMG-turnén var den femte i r’n’b-stjärnan Ushers kar­riär och pågick från novem­ber 2010 till juni 2011 i sam­band med rele­a­sen av hans sjätte albumRay­mond v. Ray­mond. Tur­nén inne­bar 92 spel­ningar och arran­ge­ra­des i stä­der i USA, Europa och Austra­lien. London-spelningen som denna dvd doku­men­te­rar gick av sta­peln på spek­ta­ku­lära O2-arena i feb­ru­ari 2011 inför cirka 14 000 per­so­ner och var den enda tur­né­spel­ningen som inte blev utsåld. Att dvd-filmen doku­men­te­rar just denna spel­ning beror nog på den mag­ni­fika scen, lokal och tek­niska möj­lig­he­ter som O2-arena erbjuder.

Man bru­kar säga att kon­ser­ter fun­kar dåligt på film och måste upp­le­vas live men denna film trot­sar regeln. Det finns helt enkelt så många visu­ellt färg­granna och stora effek­ter som stän­digt byter av varandra att kon­ser­ten går rakt ige­nom skär­men. Under en och en halv timme fram­för Usher 22 låtar ackom­pan­je­rad av live­band och i säll­skap av ett fåtal dan­sare. Det sker fler­ta­let klä­dom­by­ten under sho­wen och varje låt har ett eget visu­ellt tema vad gäl­ler scen­rek­vi­sita och ljus.

Kore­o­gra­fin är stän­digt stom­men i sho­wen. Ljus och scen­rek­vi­si­tans rörel­ser utgår från dan­sen som tar stor utrymme av tiden. Det finns ett sam­spel mel­lan musik, ljus, sce­no­grafi där dan­sen är diri­gen­ten. Detta och dans­ste­gen, Ushers tea­tra­liska rörel­ser emel­lan akterna och hans scen­klä­der påmin­ner en stän­digt om pop­mu­si­kens liveshow-gigant Michael Jack­sons. Sho­wen är så pass ombyt­lig och färgspra­kande att det skulle kunna tol­kas som inno­va­tion men Usher målar via siff­ror och lyc­kas inte erbjuda något eget och nytt. Han är helt enkelt för influ­e­rad av sin före­bild Michael. Det hela inne­bär en hel del effekt­sö­keri men sam­ti­digt noll musi­ka­lisk live­upp­le­velse för dig som söker en sådan. Live­ban­det är i prin­cip undan­gömt bakom en rek­vi­sita­vägg och Ushers inter­ak­tion med musi­kerna är obe­fint­lig. Den här dvd:en är nog främst för yngre och för­trol­lade Usher-fans.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 19 decem­ber 2011)

Comments are closed.

RCA/Sony — Betyg 3 av 5
———————————
Soul med charm.

Ant­hony Hamil­ton bibe­hål­ler sina kän­ne­tec­ken och ger oss solid soul med en antik charm som ibland går i gospe­lens anda och ald­rig går ur tiden.

Den här gången visar han ibland upp aningen fräc­kare uttryck och en mer pole­rad ljud­bild än vad man hört från honom tidi­gare. På sitt sjunde album hit­tar han den gemen­samma näm­na­ren mel­lan klas­sisk soul från en tidi­gare era och det mer moderna.

Bästa spår: ”Woo”.

(Publ­li­ce­rad i Metro Pub­li­ce­rad 2011-12-13)

Comments are closed.

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
————————-
Som en flaska rött.

Den 13:e ski­van från ban­det som kal­las hip­ho­pens bästa men deras första koncept-album och hand­lar om figu­ren Red­ford Step­hens öde.

Ski­van repre­sen­te­rar fing­er­topps­känsla i upp­slag och utfö­rande. Den flir­tar med indie­pu­bli­ken men har sou­len som pelare, är sound­mäs­sigt jämn och dra­ma­tur­gisk. The Roots är som en flaska rött, de blir mer enade med åren och upp­skat­tas bäst av finsmakaren.

Bästa spår: ”Light­house”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-12-06)

Comments are closed.

Def Jam/Universal — Betyg 3 av 5
———————————————-
Digilistan-favoriten Rihanna låter mer blasé än någonsin.

Hel­hets­käns­lan är att Rihanna utför ett jobb som sång­erska. Sången och låttex­terna är nyans­lösa, målar få bil­der och ska­par få känslor.

”Digilistan”-favoriten flir­tar med house och för­sö­ker sig på det alter­na­tivt skeva elektro­niskt kit­chiga. Ski­van är väl­pro­du­ce­rad och sound­mäs­sig sam­man­hål­len med flera radi­ofa­vo­ri­ter, men Rihanna själv låter mer blasé än någon­sin tidi­gare vil­ket kan bero på det genom­gå­ende temat. Hon har gett ut sex album på sex år vilka allt­mer hand­lar om, sex. Antingen har indu­strin vun­nit över den kvinn­liga sång­ers­kan eller så har fan­ta­sin sinat.

Här sät­ter Rihanna näm­li­gen något slags rekord i tri­vi­ala beskriv­ningar av sam­la­get. Det hand­lar om hur hon vill ha sex, hur ofta hon vill ha sex och att under­stryka att hon vill ha sex.

Bästa låt: ”Talk that talk”

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.

—————————-
Playground | Betyg 2 av 6
—————————-

Ski­van repre­sen­te­rar musi­ka­lisk uppriktighet.

Duon STRAX debu­te­rar med ett album som i uttryck och klang kanske repre­sen­te­rar ett slags bostadsrätts-hiphop sig­ne­rat pro­du­cen­ten Fronda. Men ski­van repre­sen­te­rar även musi­ka­lisk uppriktighet.

Låtar­nas teman och tex­ter utgår från kil­lar­nas egna erfa­ren­he­ter och käns­lan är att sou­lin­flu­en­serna byg­ger på en äkta sou­len­tu­si­asm med en för­kär­lek för Eric Gadd-soundet. Låtarna rym­mer en hel del ledig sång i intron och refränger, låttex­terna är enkla med enkla var­dagsnära led­mo­tiv om kär­lek och for­mu­le­ras med en del var­dags­re­a­lism. Men just nu vin­ner pro­duk­tio­nerna, sången och låttex­terna över de båda rap­par­nas flow som i läng­den ten­de­rar att bli lite enfor­migt i sin raka ste­gande stil.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 12 decem­ber 2011)

Comments are closed.

———————————————–
Sony Music/Nappy Boy/Konvict Muzik | Betyg 2 av 6
——————————————–

Till hälf­ten stripp­klubb­mu­sik, till hälf­ten avska­lade r’n’b-tryckare.

Ski­van öppnar med hög energi men går sedan i halv­fart res­ten av tiden. De lång­samma låtar­nas upp­bygg­nad grun­das i tra­di­tio­nell r’n’b. Om man ska­lar bort de digi­ta­li­se­rade effek­terna och klär låtarna i ett orga­niskt sound skulle man få Usher a la Nice & Slow från slu­tet av 90-talet.

Det har alltså inte hänt myc­ket med T-Pains sound sedan han för sex år sedan gjorde auto­tune till sitt sig­num. Han gör fort­fa­rande till hälf­ten stripp­klubb­s­mu­sik och till hälf­ten lång­samma och avska­lade smö­riga r’n’b-tryckare. Och allt görs med auto­tune. Det här är ingen kva­li­tétsupp­le­velse och inget för fin­sma­kare. Ski­van har ton­å­ringar som huvud­mål­grupp och tilläm­par effekt­sö­keri istäl­let för nör­deri. Säga vad man vill om det, men den här gen­rens pro­du­cen­ter är bra på att skapa energi i uptem­polå­tarna på bil­ligt vis. Pro­ble­met är bara att även ton­å­ring­arna vid det här laget kan vara trött på auto­tune och att albu­met har hela 17 spår med det.

Det största hotet mot T-Pains kar­riär är alltså absurt nog hans kän­ne­tec­ken. Autotune-bonanzans tid är räk­nad och han blir nog snart tvungen att återupp­finna sig själv.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa mån­dag 12 decem­ber 2011)

Comments are closed.

Island Records/Universal | Betyg 3 av 6
——————————-
En oper­son­lig vara.

Han är ett intres­sant typex­em­pel för den kom­mer­si­ella popmusik-branschen. Taio Cruz slog ige­nom med albu­met Departure 2008 och blev snabbt en av de mest spe­lade artis­terna på radio. Han har vun­nit BRIT Awards, Van­gu­ard Awards, fler­ta­let Bill­board Awards och nomi­ne­rats för MOBO Awards. Han är alltså en av den moderna popens bäst säl­jande akter men kanske även den mest ano­nyma. Soun­det, låttex­terna och sång­a­rens uttryck är fort­satt så pass oper­son­liga att han blir utbyt­bar, nästin­till ansiktslös.

Att albu­mets titel kom­mit till då han trött­nat på att fans utta­lar hans namn fel kan vara ett resul­tat av en affärsmo­dell som främst sik­tar på att handla med låtar enligt slit och släng-mall. Lik­som på tidi­gare album kamou­fle­ras karak­tä­ren Taio Cruz av de bom­bas­tiska synt­h­ba­se­rade pro­duk­tio­nerna som denna gång är sig­ne­rade Ingrosso, Ang­ello, Guetta och RedOne. Taio Cruz fram­gångar vilar på hans goda sång­ka­pa­ci­tet, att sälja honom som per­sona via musi­ken ver­kar vara sekundärt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 2 decem­ber 2011)

Comments are closed.

____________________________
Punta Records/Universal | Betyg 4 av 6
__________________________
En helt pånytt­född och sam­man­svet­sad rapduo.

Möt en ny Mofeta & Jerre. Tem­pot är i över­lag lägre än vad duon bju­dit på tidi­gare, rap­pen har en mer vari­e­rad flow och rim­struk­tur och soun­det lutar mer åt soul. Det är tyd­ligt att rap­pa­ren Mofeta och pro­du­cen­ten Jerre har gått ige­nom en mog­nads­pro­cess som låt­skri­vare, text­för­fat­tare, musi­ker och musi­ker­par och bli­vit en mer sam­man­svet­sad duo.

De ver­kar ha släppt gar­den både gente­mot varandra och lyss­narna, det är märk­bart att de låter varandra ta mer plats. Jer­res många instru­ment, melo­dier och sång får breda ut sig ordent­ligt och landa i jam­mande, och fun­ken i bot­ten av pro­duk­tio­nerna får de lång­samma spå­ren att svänga. Mofeta har ald­rig leve­re­rat så per­son­liga låttex­ter och tar tid på sig att i varje låt berätta en histo­ria och måla bil­der, vil­ket gör varje spår till ett eget kapitel.

Hel­he­ten är inbju­dande. Man får lust att slå sig ner hos Mofeta & Jerre ett tag. Det här är en skiva med längre livs­längd som man nog åter­kom­mer till med mellanrum.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa fre­dag 2 decem­ber 2011)

Comments are closed.

Uni­ver­sal Music — Betyg 2 av 5
—————————–
Upp­föl­jare utan spets.

Ski­van är for­mu­le­rad som upp­föl­jare till Bli­ges genom­brottsal­bum ”My life” från 1994 trots att hon sedan dess släppt fler­ta­let album. Projektet är alltså något av ett uppliv­nings­för­sök till hen­nes kom­mer­si­ella fram­gång som dalat det senaste decen­niet. Här finns såle­des gäst­spel av Diddy, Beyoncé, Lil Wayne och Drake.

Soun­det visar på viss ambi­va­lens. Dels befin­ner sig den kvar på 90-talet, dels sträc­ker den sig efter det mer moderna r’n’b-soundet. Resul­ta­tet blir ett mel­lan­ting som sak­nar spets.

Bästa spår: ”You want this”.

(Pub­li­ce­rad i Metro 2011-11-22)

Comments are closed.