Ametist Azordegan

R’n’b som får dig att känna.

Newkids debu­tal­bum ”Alex­an­der JR Fer­rer” må defi­nie­ras som RnB men skil­jer sig från det mesta annan musik med samma kate­go­ri­se­ring. Albu­met är näm­li­gen fylld med per­son­liga och självut­läm­nande tex­ter. Newkid är inte rädd för att bli djup och intim. Han sjunger och rap­par om sina ton­års­dröm­mar, kär­lek och ångest inför att växa upp och hitta sig själv.

Albu­met är en väl sam­man­satt och rund skiva på tio spår med synthla­ger, sång­re­fränger och slä­pig, skru­vad rap a la Lil’Wayne och Lorentz och gäst­spel av rap­pa­ren Ison som ome­del­bart ger tro­vär­dig­het åt Newkid.

Tonen är väl­digt melan­ko­lisk och tung­sint. Det är som om Newkid bär på en gam­mal själ och tyngd över sina axlar. Det här är inte party-RnB som vill få ton­å­ringar att klä upp sig, känna sig snygga och dansa hela nat­ten. Detta tar istäl­let ton­år­sång­es­ten i han­den och bemö­ter det vemod som råder under ton­å­rens för­vir­ring. Med andra ord kom­mer ”Alex­an­der JR Fer­rer” nå sitt mål och gå hem hos den yngre P3-publiken som behö­ver få sina över­mäk­tiga käns­lor tangerade.

Comments are closed.

Snoop dogg är så cool att han inte längre behö­ver anstränga sig.

Kax­igt att göra ett album på 21 spår, men kanske behövs det om Snoop själv ska få plats. På den coo­laste West Coast-rapparens elfte album figu­re­rar väl­digt många pro­du­cen­ter och gästar­tis­ter. Vad sägs om Kanye West, Lex Luger, Scott Storch, The Cata­racs, Batt­lecat, Fred­wreck, David Guetta, Daid Ban­ner, Mr Por­ter, LaTo­iya Wil­li­ams, John Legend, Goril­laz, Wil­lie Nel­son, Daz Dil­linger, Kokane, Too Short, Wiz Khalifa, T-Pain, R Kelly, Devin The Dude, Young Jeezy, E40 och Bootsy Col­lins, bland andra.

Ingen tac­kar nej till att jobba med Snoop Dogg. Och det kan del­vis vara just det som är pro­ble­met. Snoop Dogg som musi­ker lider nog av att vara omgi­ven av ja-sägare och sakna begräns­ningar för vilka han kan jobba med.

Ski­van är spre­tig kva­li­tets­mäs­sigt och sound­mäs­sigt. Snoop kas­tar en mel­lan country-Willie Nel­son, house-David Guetta, RnB-T-Pain, baktakts-Gorillaz, funk-Bootsy Col­lins som age­rar kon­fe­ren­cier, rock-Kanye West, ringtone-produktioner och melan­ko­lisk synt­pop. Ibland skym­tas klas­siskt West Coast-sound med extra funk och refe­ren­ser till Blax­plo­i­ta­tion–ant­hems.

Snoop dogg är så cool att han inte längre behö­ver anstränga sig, inte ens med rap­pen. Hans till­ba­ka­lu­tade West Coast-stil lig­ger numera nere och han blir över­glänst av fler­ta­let gästar­tis­ter. Snoop själv har ingen aning om för­där­vet, han stortrivs.

Comments are closed.

Hög auten­ti­ci­tet som fram­kal­lar gåshud.

Det är uppen­bart att själv­för­tro­en­det är större. Moham­med Ali har myc­ket på hjär­tat och vågar säga det på andra ski­van ”Vi”. Momo och Rawa delar nu med sig av sina egna livs­hi­sto­rier och berät­tar om sorg, flykt, för­do­mar och utan­för­skap. De reflek­te­rar ödmjukt och med vemo­dig ton kring feno­men i omgiv­ningen som lig­ger dem abso­lut när­mast om hjär­tat. Duons upp­rik­tig­het och trans­pa­rens gör att låtarna pene­tre­rar med­ve­tan­det. Det är den höga dosen auten­ti­ci­tet som fram­kal­lar gåshud.

Albu­met är till största delen down­tempo, är tem­po­mäs­sigt rätt ova­ri­e­rat och kan upp­le­vas sakna dyna­mik då det sam­ti­digt inne­hål­ler 16 spår. Spå­ren är emel­ler­tid melo­diska med många sång­re­fränger sida vid sida om avan­ce­rad rap, smut­siga trum­mor och cuts, och till­ta­lar nog en bred mål­grupp. Spå­ret ”Post­kods­mil­jo­när” är ett av de mest dan­santa låtarna svensk hip­hop någon­sin levererat.

Moham­med Ali är en av sam­ti­dens vik­ti­gaste rös­ter i en tid då brist på för­stå­else för olik­he­ter ska­par klyf­tor folk emel­lan. Albu­met ”Vi” är en ange­lä­gen nutids­re­fe­rens med bränn­punk­ten det mänsk­liga ödet vars låttex­ter borde stu­de­ras som grund­läg­gande sam­hälls­o­ri­en­te­ring i lan­dets alla skolor.

Comments are closed.

Movits! är ett nytt sätt att defi­ni­era hip­hop, swing och jazz.

Mål­grup­pen är lika bred som reper­to­a­ren. Luleå-trion Movits! får hip­hop­skal­lar att gunga skal­len, sex­å­ringar att hoppa i sängen, Melo­di­festi­valspublik att tjoa och jazzäls­kare att spetsa öronen.

Efter att ha hit­tat till ame­ri­ka­ners hjär­tan och top­pat den ame­ri­kanska Itunes-listan med det förra albu­met ver­kar ban­det ha fått en nytänd­ning och rik­tar musi­ken mot USA ännu mera. Låttex­terna inne­hål­ler fler syft­ningar till ame­ri­kanska popu­lär­kul­tur­pro­fi­ler som Frank Sinatra, James Brown och Sammy Davis Jr., tem­pot har ökats och även ande­len jazz, swing, instru­ment och rap i mixen. Movits! har helt enkelt skru­vat upp voly­men och avan­ce­rat sin swingjazz-hiphop sam­ti­digt som de påmin­ner oss om sin hip­hop­bak­grund med kom­pe­tent rap, boom-bap-referenser, scratch och kom­men­ta­rer om Jim­mie Åkes­son, Carl Bildt, Fred­rik Rein­feldt, sjuk­skriv­ningar och bag-in-box-vin.

Ban­dets andra album Ut ur min skalle svänger rent ut sagt, men tap­par ald­rig i auten­ti­ci­tet. Movits! är ett nytt sätt att defi­ni­era hip­hop, swing och jazz.

Comments are closed.

En trans­pa­rent doku­men­ta­tion av var med­lem­marna befin­ner sig.

Pro­fes­sio­nal Drea­mers är en celeb­re­ring av de, som likt Loop­troop Roc­kers, hän­gett sig åt att för­verk­liga sin dröm. Loop­troop Roc­kers är efter cirka 20 år i bran­schen inte bara ett av lan­dets mest lång­li­vade band, utan även Sve­ri­ges största hiphopexport.

Det femte albu­met kom­mer lite mer än två år efter albu­met Good Things (2008) och med rap­pa­ren Cos­MIC nu åter­före­nad med Pro­moe, Supreme och pro­du­cen­ten Embee.

Pro­fes­sio­nal Drea­mers ver­kar vara en trans­pa­rent doku­men­ta­tion av var med­lem­marna befin­ner sig, både i livet och musikaliskt.

Ban­det behål­ler sin kän­ne­teck­nande med­ve­ten­het om omvärl­dens orätt­vi­sor men stäl­ler molo­tov­cock­tai­len åt sidan en stund och, de nu lite mog­nare med­lem­marna, dröm­mer sig istäl­let bort till en bättre värld. Tonen är dröm­lik och soun­det är en per­fekt hybrid mel­lan det skarpa och det mjuka. Hårda trum­mor sam­sas med sång­in­bju­dande har­mo­nier och vass rap leve­re­rad av några av svensk hip­hop mest ruti­ne­rade MC:s som av allt att döma har fått en nytändning.

Comments are closed.

Han är en vass rim­ma­kare och rap­pare. På dessa tolv spår visar han återi­gen på med­ve­ten­het och leve­re­rar sam­hälls­kri­tik i kom­men­ta­rer om Israel, islam och den ame­ri­kanska välfärdspolitiken.

Den kre­a­tiva idén bakom ”Lasers” sound är dock tec­ken på dåligt omdöme. Lupe Fia­scos smarta låttex­ter och skarpa rap­tek­nik dränks i en kom­bi­na­tion av dis­tor­sion, auto­tune, ostiga och utdragna sång­re­fränger och lång­samma mjukrock-gitarrriffar. Inget av spå­ren sät­ter sig i min­net, albu­mets sound är lika ljum­met som utda­te­rat och Lupes talang som rap­pare och låt­skri­vare blir översvämmat.

Upp­le­vel­sen är att bestånds­de­len auten­ti­ci­tet sak­nas. Det tredje albu­met ”Lasers” kan vara ett exem­pel på en för stor kom­pro­miss­vilja för att få mainstreamradio-rotation. Lupe Fia­sco kan ha till­fäl­ligt gått vilse i sökan­det efter expo­ne­ring, vil­ket är synd på en bra MC och rimmakare.

Comments are closed.

När Wu-Tang Clan-medlemmen Raekwon nu släp­per sitt femte solo­al­bum ”Sha­o­lin vs. Wu-Tang” kan man knappt tro att det har gått mer än ett decen­nium sedan hans solo­de­but ”Only Built for Cuban Linx”, som gick direkt in på 4:a på Bill­board­lis­tan när den släpp­tes 1995.

Raekwons rap är lika intakt som hans musi­ka­liska pre­fe­ren­ser. Trum­morna är lika smut­siga och hårda, temat är Kung-Fu och gangs­ter­liv och refräng­erna består av rap. Som bruk­ligt inne­hål­ler spå­ren myc­ket samp­lingar och där­ibland en hel del från Kung-Fu-filmers slags­måls­sce­ner. Den nar­ra­tiva berät­tar­for­men är också kon­stant. I sann Wu-Tang-anda är varje vers en akt som berät­tas ur första­hands­per­spek­tiv med plats för de många detal­jer som huvud­per­so­nen upp­le­ver. Spå­ren vilar på dra­ma­tiska strå­kar och körer och skulle kunna tjäna väl som filmmusik.

För Raekwon-fans är hel­he­ten igen­känn­bar och en för­säk­ran om att hip­hop­gub­ben sta­bilt hål­ler sig till sitt och det med god kva­lité. Men för er andra kan det hela möj­li­gen upp­le­vas som gam­mal­mo­digt och bakåtsträvande.