Ametist Azordegan

Tim­buktu berät­tar att albu­mets titel, ”Sagolandet”, syftar på den sta­dig­va­rande dröm­till­varo han som liten fan­ti­se­rade om att uppnå. Samma till­varo som i rea­li­te­ten till slut blev för oho­tad och häm­made både kre­a­ti­vi­te­ten och lusten.

Klicka här för att läsa min inter­vju med Tim­buktu hos Gaffa.

Ett osig­ne­rat verk

Inför sitt femte stu­di­o­al­bum LP1 med­de­lar Joss Sto­nes att har återupp­fun­nit sig själv som artist, pre­cis som hon gjorde 2007 med albu­met ”Intro­du­cing Joss Stone” och 2009 med albu­met ”Colour Me Free”. Skill­na­den är väl att ”Lp1” släpps på hen­nes egen label Stone’d efter ett upp­märk­sam­mat upp­brott med skiv­bo­la­get EMI.

En sådan utta­lad omstart borde inne­bära att artis­ten visar på viss ny sti­lis­tisk och sound­mäs­sig kurs som i bästa fall känns kla­rare och mer auten­tisk. I Joss Sto­nes fall sker det omvända. Albu­met ”Lp1” kan vara hen­nes mest osig­ne­rade och ano­nyma verk hit­tills. Joss Stone pene­tre­rar ljud­vå­gorna med sin heta soul­stämma som nog är mer vari­e­rad läges­mäs­sigt och tek­nik­mäs­sigt än de flesta andra inom samma genre, men absurt nog lyc­kas hon själv för­vinna bakom rös­ten. Man får en känsla av att hon kon­stant blun­dar när hon sjunger och önskar att hon då och då ville titta en i ögonen. Stone får helt enkelt ingen kon­takt med lyssnaren.

Otip­pat nog har hon valt att genom­föra återupp­fin­ningen av sig själv till­sam­mans med 80-tals ban­det Euryth­mics grun­dare David A. Ste­wart som både med­pro­du­ce­rat och hjälpt henne att skriva spå­rens låttex­ter. Av allt att döma är 8-talsikonen en dålig men­tor för Joss Stone. Resul­ta­tet av sam­ar­be­tet är tio spår som är allt och inget. Det hela låter som en osä­ker kom­pro­miss där det enda solida är hen­nes röst. Res­ten är lite 70-tal, lite 90-tal och väl­digt myc­ket gubbe.

Comments are closed.

Arti­kel / Pub­li­ce­rad i Gaffa Sön­dag 2011-04-17

Duon hål­ler hårt på sin iden­ti­tet – på gott och ont.

Moham­med Ali, eller Moms och Rawa som de kal­las, har pre­cis fär­dig­ställt sitt debu­tal­bum Vi som släpps den 13 april. Duon berät­tar för GA FFA att för­lop­pet inte har varit helt smärtfritt.

– Vi har väg­rat kom­pro­missa med musi­ken och allt run­tom­kring. Vi har stora per­son­lig­he­ter, och jag tror ibland att musik­pro­du­cen­ter och vide­o­re­gis­sö­rer hatar oss eftersom vi hela tiden har egna idéer och vill ha ett finger med i allt som hän­der, säger Rawa.

Duon är numera för första gången saj­nade på ett skiv­bo­lag, en ny erfa­ren­het som inne­bär åsik­ter på hur de ska låta och lan­se­ras.
– Det fanns till exem­pel en låt som skiv­bo­la­get tyckte skulle vara singel men som vi inte tyckte repre­sen­te­rade oss på bästa sätt, och då blev det en kon­flikt. Vi vet vad vi vill även om andra har tan­kar och kon­cept för fram­gång. Det gäl­ler allt, även bil­der vi tar och musik­vi­deor vi gör, säger Momo. Klart man skulle kunna ta den enklare snabba vägen. Det är inte svårt att göra låtar som radio vill spela, det finns en mall för det. Men man kan också göra det man själv gil­lar och tror på och jobba mer lång­sik­tigt. Det tar kanske längre tid att bli stor men man byg­ger star­kare från grun­den och hål­ler längre.

– Vi vill hel­ler inte vara i bero­en­de­ställ­ning till media och radio genom att börja göra sådant som de vill ha. Tror man på sig själv behö­ver man inte välja snab­bare vägar till fram­gång. Om mate­ri­a­let inte repre­sen­te­rar en fullt ut kom­mer det att falla platt efter ett tag. Vi har lärt oss att lyss­nare inte är dumma, när de får något som verk­li­gen är vi kän­ner de skill­na­den, säger Rawa.

Duon kal­lar albu­met för en väl­digt per­son­lig skiva och säger att hel­he­ten repre­sen­te­rar dem till hundra pro­cent.
– Men visst, säger Rawa. Det har varit huvud­värk att vara såhär och veta exakt hur vi vill höras och synas. Folk har bli­vit besvikna på oss men är något inte Moham­med Ali så är det inte det.

Jag ringde upp Lazee för att höra mer om hans sam­ar­bete och vän­skap med legen­den Quincy Jones.

Klicka här för att läsa min inter­vju med Lazee i Gaffa (bläddra till sidan 6–7).

Stock­holms­syndro­mets hyl­lade musik har bli­vit kri­ti­se­rat av en del femi­nis­ter. Här sva­rar duon på kritiken.

Klicka här för att läsa min inter­vju med Stock­holms­syndro­met i Gaffa (bläddra till sidan 10–11).

Beyonce, på trös­keln till förändring.

Efter en lång ledig­het är Beyoncé till­baka med ett nytt album. Under ledig­he­ten har hon bland annat bru­tit sam­ar­be­tet med sin far som de senaste 15 åren age­rat som mana­ger åt r’n’b-divan. Beyoncé menar att det var dags att stå på egna ben för att vidareutvecklas.

På det fjärde albu­met 4 får du möta en mer avslapp­nad och till­ba­ka­lu­tad Beyonce. Jäm­fört med hen­nes tidi­gare album inne­hål­ler denna fler bal­la­der, och färre medryc­kande radio– och klubb­hits. Ton­vik­ten lig­ger på att beröra och komma lyss­narna när­mare med fler intima låttex­ter och dra­ma­tiska power-ballader. Men det hand­lar också om att skina som sång­erska och visa på Beyon­cés utveck­lade sång­fär­dig­he­ter. På 4 sträc­ker Beyoncé ut ving­arna till max och utma­nar sin sång­tek­nik med många bryg­gor och ackord­by­ten som visar på att hen­nes röst nu är mer mogen än någon­sin tidi­gare. Men under tiden Beyon­cés röst och språk fort­sät­ter uttrycka soul och r’n’b, utstrå­lar albu­mets sound och pro­duk­tio­ner mer vit pop än någon­sin tidi­gare i Beyon­cés kar­riär. En hel del låtar som exem­pel­vis bal­la­den Best Thing I Never Had skulle enkelt kunna platsa som Dis­ney­films­mu­sik jämte ett Elton John-alster.

Beyoncé visar fak­tiskt på fler sätt än denna soundö­ver­gång att Des­tinys Childs-tiderna på all­var är över. På 4 slu­tar hon också abrubt att flörta med de man­liga fan­sen. Med det över­gri­pande temat gir­l­po­wer ute­slu­ter hon rentav de man­liga fan­sen. Beyoncé talar inte ens längre till män­nen utan vän­der sig direkt till unga kvin­nor som allt­mer kom­mit att utgöra hen­nes huvud­mål­grupp och är de huvud­sak­liga bärarna av hen­nes namn.

Comments are closed.

Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Kom­men­ta­rerna från fan­sen på Roffe Ruffs hem­sida har snabbt för­vand­lats till sorgsna far­väl och beskriv­ningar av hur tårarna rin­ner. Svensk hip­hops maske­rade mys­tiske rap­pare tar näm­li­gen far­väl och hop­par från bron.

Masken som skulle inne­bära fri­het visade sig kväva honom till slut. Roffe Ruff är för karis­ma­tisk för sitt eget bästa. Han fick en större publik än han ville ha, snac­ket om honom blev för myc­ket sam­ti­digt som den enfal­diga pöbeln ald­rig för­stod vad han egent­li­gen ville ha sagt. Det är näm­li­gen dem han skyl­ler sin död på men även nutids­an­dan och sig själv. Roffe Ruff behål­ler sin karak­te­risk­tiska sam­hälls­kri­tik och för­akt ända in i slu­tet. Han bäd­dar in det i melan­koli och svärta och uttryc­ker sig med en smärt­samt okonst­lad sår­bar­het. Hans ali­e­na­tion är vacker.

Det para­dox­ala är att Roffe Ruffs död för­mod­li­gen kom­mer ge liv åt hans ord och verk. Det är nu pöbeln bör­jar lyssna. Roffe Ruff behövde dö för att leva.

Comments are closed.

En omo­ti­ve­rad och obe­höv­lig satsning.

19-mannagruppen Arrested Deve­lop­ment bil­da­des 1988 och hade sin popu­la­ri­tets­peak under tidigt nit­ti­o­tal. Då figu­re­rade grup­pen på Bill­board­lis­tor med låtar som Ten­nes­see och People Eve­ryday, låtar som än idag är dras största hits. Grup­pen belö­na­des med gram­mi­sar för Best New Artist och Best Rap Per­for­mance by a Duo or Group. Där­ef­ter har de fort­satt att med jämna mel­lan­rum släppa ny musik, utan att återi­gen peaka eller vara när­va­rande i lyss­nar­nas med­ve­tande spe­ci­ellt mycket.

Pro­jek­tet Since The Last Time & Among The Trees sam­lar två av grup­pens tidi­gare utgivna album från 2006 och 2004 sida vid sida. Det här är en märk­lig sats­ning, i syn­ner­het året 2011. Det gick ald­rig bra för de två spe­ci­fika albu­men som inte hel­ler inne­hål­ler inte någon av deras väl­kända låtar, och man skulle ju kunna skapa egna spel­lis­tor med grup­pens favo­rit­lå­tar. Rätt omo­ti­ve­rad och obe­höv­lig sats­ning som man kla­rar sig utan.

Comments are closed.

Legen­da­rerna fort­sät­ter repre­sen­tera pun­ken i hip­ho­pen, men det här albu­met blir ingen klassiker.

Albu­met Hot Sauce Com­mit­tee med vete­ra­nerna Beastie Boys skulle egent­li­gen ha släppts 2009 men sköts upp när Adam Yauch (MCA) drab­ba­des av can­cer. Tre år senare har grup­pen dum­pat flera låtar från pro­jek­tet, lagt till några nya och ändel­sen Part Two i albumtiteln.

Ski­van kla­rar sig rätt dåligt om den går upp i ringen mot debu­tal­bu­met Licen­sed To Ill eller klas­si­kern Ill Com­mu­ni­ca­tion. Plat­tan som hel­het sak­nar näm­li­gen spets och känsla av rikt­ning. Man upp­le­ver att kre­a­tö­rerna inte vet vad de ville skapa och resul­ta­tet blir medel­måt­tigt. Albu­met sak­nar ener­gistomme och en energi framåt, vil­ket såklart kan bero på att den kom­mit till under en längre tid och sytts ihop bäst det gick. Intakt står emel­ler­tid punkagendan.

Mer än 20 år in i kar­riä­ren behål­ler legen­derna sitt sig­num med riviga oskönt sköna beats. Dis­tade gitar­riff kom­bi­ne­ras med dis­tade mik­ro­fo­ner, explo­sions­ljud och rap­par­nas sig­ni­fi­ka­tiva upp-pitchade röst­pro­duk­tio­ner. Grup­pens nu upp­skru­vade skräv­lande sound krä­ver dock några rejält sväng­iga låtar med tyd­ligt gung för att ett album på 16 spår ska bli uthärd­ligt. Tyvärr fyl­ler endast öppnings­spå­ret Make Some Noise det kriteriet.

Sti­len är lika aggres­siv och kaxig som för två decen­nier sedan. Punk­men­ta­li­te­ten gör att de väsnas för att agi­tera och skapa en jät­te­lik mosh-pit på fes­ti­va­ler vil­ket de nog kom­mer lyc­kas med. Legen­da­rerna fort­sät­ter repre­sen­tera pun­ken i hip­ho­pen, men det här albu­met blir ingen klassiker.

Comments are closed.

Bootsy glöm­mer bort fun­ken i fun­kens anda

Hela ski­van är en enda färg­grann hyll­ning till fun­ken ocj James Brown som för ca 40 år sedan tog Bootsy under sina vingar och lärde honom funk, vil­ket gjorde att han och Parliament-Funkadelic senare blev invalda I Rock’n’Roll Hall of Fame. Men i jak­ten på att fram­häva fun­kens stor­het och under­visa om dess bety­delse för den moderna RnV:n och hip­ho­pen glöm­mer Bootsy bort själva fun­ken. I jak­ten på att hylla James Brown som fun­kens gud­fa­der glöm­mer han bort att leve­rera en funkupplevelse.

Bootsy kän­ner sig allt­för säker på sin mar­ke­ring på fun­kens livs­linje, sat­sar all krut på att under­hålla och väl­jer bort kva­lité och den rena musi­ka­liska upp­le­vel­sen vil­ket all­tid har sär­skiljt fun­ken. Sam­man­ta­gen är detta för myc­ket histo­ri­e­lek­tion med Bootsy som kon­fe­ren­cier och ekande pre­di­kan om fun­kens stor­het och för lite funk­nör­deri. För myc­ket till­ba­kablic­kar och för lite här och nu. Fun­ken hand­lar om att stanna upp i groo­ven, känna in musi­ken och jamma, men Bootsy är all­de­les för inställd på att ge dig en tivo­li­upp­le­velse. Det hela blir bara pastisch och Bootsy blir bara gub­ben i lådan.

Comments are closed.