Ametist Azordegan

Albu­met My Beau­ti­ful Dark Twis­ted Fan­tasy lik­nar ingen annan platta som kan hän­vi­sas till gen­ren hip­hop. Albu­met är gen­reö­ver­skri­dande, nar­ra­tiv, och kitt­lar fan­ta­sin med skick­lig dra­ma­turgi. De 13 låtarna öppnar upp efter varandra som akter i en tea­ter­fö­re­ställ­ning och albu­met ska nog helst betrak­tas som en enda enhet. Ski­vans struk­tur gör att Kanye West lyc­kats med det många nutida artis­ter strä­var efter. Spå­ren plat­sar bättre i MP3-spelare och per­son­liga spel­lis­tor än i radio och på klub­ben, och tar i och med det plats i lyss­nar­nas pri­vata sfär där den kan få en längre livstid.

Gen­re­mäs­sigt är My Beau­ti­ful Dark Twis­ted Fan­tasy som hel­het ode­fi­ni­er­bar och där­med också rätt så tids­ty­pisk. Nuti­dens infor­ma­tions­flöde gör att den moderna tidens artist omöj­li­gen kan vara stil­mäs­sigt skyd­dad och begränsad.

Emel­lan de men­tala bil­der som målas upp medan man lyss­nar på albu­met kan man dock sakna hip­ho­pens vik­tiga ingre­di­ens, auten­ti­ci­tet. Men medan den sak­nas i de histo­rier som veck­las ut åter­finns den i stor grad i hel­he­ten. Slut­re­sul­ta­tet My Beau­ti­ful Dark Twis­ted Fan­tasy är från ax till limpa Kanyes egen för­verk­li­gade vision, och albu­met som alltså är en för­läng­ning av artis­ten, blir i och med det dokumentär.

Frå­gan är emel­ler­tid om hip­hop­skal­lar kom­mer att gilla det Kanye West erbju­der. Kanske blir det i hip­ho­pens namn just den självrå­diga och orubb­liga vil­jan till uttrycks­fri­het som till­ta­lar. Och Kanye Wests egen­sin­nig­het ver­kar ha lönat sig, han har ska­pat något säreget.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa, nov 2010)

Kanske hade Nicki Minaj kun­nat vara en rap-bulldozer men hon blir istäl­let bubble­gum, sån där bub­bel­gum som tap­par sma­ken rätt snabbt.

Att Nicki Minaj är en mångsidig artist som både kan sjunga, rappa och vara inno­va­tivt under­hål­lande i sitt uttryck ver­kar ha fått kre­a­ti­vi­te­ten att koka över hos skiv­bo­la­get. Man har velat lan­sera en nyska­pande crossover-produkt, men ambi­tio­nerna har tyd­li­gen tri­um­fe­rat över resul­ta­tet som bli­vit otyd­ligt, spre­tigt och något av ett mel­lan­ting, ett allt och inget.

Albu­met Pink Fri­day blan­dar synt­h­pop, jungle, RnB och skev electro­nica. Det finns tec­ken på att hon kan rappa, men hur pass bra fram­går ald­rig i det lilla utrymme som ges åt rap­pen. Det finns tec­ken på att hon kan sjunga, men hur väl hin­ner hel­ler inte bli tyd­ligt i virr­var­ret. Till och med hen­nes sound blir otyd­ligt i röran. Ris­ken finns att hen­nes debut endast blir ihåg­kom­met som ett prå­ligt uttryck, och rosa hår. Det kan vara så att Nicki Minaj nu ham­nat i en slags målgrupps-limbo.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa Dec, 2010)

Göte­borgs­ba­se­rade voka­lis­ten Infi­nity och pro­du­cen­ten Björn Alm­gren har sla­git sina påsar ihop och ska­pat duon Live­mu­siq. Till­sam­mans ger de dig tolv spår mixat blues, soul, jazz och conscious-rap som snud­dar på spo­ken word och fun­kar utmärkt både som lounge­mu­sik och i MP3-spelaren på pro­me­nad­strå­ken eller tågresan.

Duon leve­re­rar rofyllt och till­ba­ka­lu­tat sin omvärlds­kri­tik med ironi och sar­kasm. På tolv spår av sti­liga och mini­ma­lis­tiska beats tar Infi­nity avstamp från moder­ni­te­tens bisarra attri­but och sät­ter fing­ret på den moderna pop­mu­si­kens åter­kom­mande teman och uttryck, och nymo­dig­he­ter­nas egenheter.

Det lig­ger en mog­nad över den coola och avspända rela­tio­nen gente­mot den moderna värl­dens skev­he­ter. Den avspända käns­lan i kom­bi­na­tion med det spet­siga inne­hål­let ger det hela en oöver­vinn­lig kaxighet.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa Nov, 2010)

Rihanna har utveck­lat sina sång­fär­dig­he­ter tek­niskt sedan förra plat­tan. Hon har nog ald­rig låtit bättre och impo­ne­rar på flera av spå­ren på femte albu­met Loud. Men unge­fär där slu­tar också de posi­tiva upp­le­vel­serna. Hen­nes röst är fort­fa­rande oka­ris­ma­tisk och hen­nes fram­fö­ran­den totalt inle­vel­se­lösa. Ner­ven sak­nas helt enkelt och hon upp­levs mer som en voka­list än en per­son­lig­het. På en platta som mesta­dels inne­hål­ler bal­la­der och slow-jams är när­va­ron vik­tig. Det är till och med vad som hål­ler spå­ren vid liv, spe­ci­ellt när låttex­terna är oper­son­liga som i detta fall.

Rihanna blan­dar Enya-influerade kär­leks­bal­la­der med anspråks­lösa Lady Gaga-hits och pop­blan­dat kari­biskt med ljum­met toasting. Det sist­nämnda som i ett for­ce­rat för­sök att göra anspråk på något eget.

Världs­ar­tis­tens femte platta är platt och känns som lite av en paus i hen­nes kar­riär. Men efter fem album­re­le­a­ser på lika många år kan hon kanske behöva hämta andan och smida pla­ner på hur hon ska ta det vidare.

Ta en titt på låt­lis­tan. Jay-Zs första sam­lings­platta inne­hål­ler gigan­tens abso­lut mest folk­liga och kom­mer­si­ella hits. Att slänga in låtarna ”03′ Bon­nie & Clyde” och ”Run This Town” på en Jay-Z-greatest hits-platta är näs­tan skrattretande.

Sam­lingen mis­sar myc­ket, både Jay-Z och hans mest till­givna publik. Den är inte en för­läng­ning av artis­ten och den är inte en musik­jour­na­lis­tisk doku­men­ta­tion av JayZ. Den är en doku­men­ta­tion av de låtar som spe­lats mest på kom­mer­si­ell radio de senaste åren. Låtar som vissa av dem var och en fun­kar fint på äkta hip­hop­skal­lar en kväll på kro­gen, men som rygg mot rygg utgör en för­ut­säg­bar och trå­kig spel­lista som skulle kunna ha behövt var­vas med Jay-Zs tidi­gare mer underground-hits. Plat­tan blir alltså rätt oan­vänd­bar, den fun­kar var­ken som nostal­gitripp eller som ett sam­lar­ob­jekt, vil­ket är främsta syf­tet med greatest-hits-skivor idag.

Eller så är pro­ble­met att Jay-Z pro­du­ce­rat för få klas­si­ker de senaste åren som kunde ha plat­sat på ski­van och gett lite omväx­ling till dessa sön­der­spe­lade låtar.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa Nov, 2010)

N.E.R.D repre­sen­te­rar musi­ka­lisk spets och har sedan 2002 utma­nat all­männa upp­fatt­ningar om vad hip­hop kan tän­kas vara. På fjärde albu­met Not­hing åter­finns grup­pens musi­ka­liska sti­lig­het, men N.E.R.D ver­kar till­fäl­ligt ha tap­pat bort sin energi och spets.

Ski­van inne­hål­ler inga låtar som sät­ter sig i min­net eller gör större intryck för­u­tom att man kon­sta­te­rar att det är kva­li­ta­tiv musik med hög­kva­li­ta­tiva pro­duk­tio­ner. Enda låten som kan fun­gera som singel är maintream-poppiga Hyp­no­tize U, pro­du­ce­rad av Daft Punk. Arrange­mangen är i övrigt för­ut­säg­bara. Trum­morna som all­tid varit Pha­rells starka sida är den­samma i fler­ta­let av låtarna, och spå­ren I’ve Seen The Light / Inside Of Clouds, Help Me och Life As A Fish bör­jar ovan­ligt nog med exakt samma cymbal-intro.

Kär­le­ken till musi­ken och den goda sma­ken finns där, men pro­du­cen­terna känns i hel­het matta. Spå­ren bör nog upp­le­vas live, ackom­pan­je­rat med ett gedi­get live­band, för i radio och MP3-spelare plat­sar de inte lika bra. Det här är en platta som kom­mer upp­skat­tas av pro­du­cen­ter och de mest hän­givna fan­sen men som går mas­san förbi.

(Puli­ce­rad i Gaffa Nov, 2010)

Lon­don­rap­pa­ren Tinie Tem­pah har sagts vara en av de bästa nykom­ling­arna Eng­land har att bjuda på detta decennium.

21-årige Tinie är fan till jungle och UK-garage, are­nor han som yngre tog sig in i genom att ända sedan barns­ben rappa med och battla emot så många som möj­ligt för att sedan få inträde i olika crews. Efter att fli­tigt ha sett till att få upp­träda så myc­ket som möj­ligt lyc­ka­des denna selfmade-man nät­verka sig till ett skiv­kon­trakt. Tinie ver­kar vara hårt arbete och mål­med­ve­ten­het per­so­ni­fi­e­rad, något som även sät­ter sin prä­gel på hans musik.

Debut­plat­tan vitt­nar om en stor lust gente­mot musik­ska­pan­det och artis­te­riet. Ambi­tio­nen är att bli störst genom att vara mest, vil­ket genom­sy­rar spå­ren. De är omfångs­rika och bastanta, pro­duk­tio­nerna vill myc­ket och vill göra intryck. Rap­pen är sträng, lig­ger långt fram i mixen och vill mär­kas lika myc­ket den med. Disc-Overy är vad den heter, en orädd och pro­gres­siv, näs­tan radi­kal, upp­täckts­färd genom electro-djungeln. Tinie bär gåvor i form av UK-Urban newschool-pop, garage, grime och dans, och gil­lar att röja musi­ka­lisk väg.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa, okt 2010)

Ett helt artil­leri av de hetaste nam­nen har sam­lats kring Shon­tel­les debut för att kva­li­tets­säkra resul­ta­tet. Bland gästar­tis­terna märks Asher Roth och Pit­bull, och bland pro­du­cen­ter och låt­skri­vare finns super­kraf­ter som The-Dream och Bruno Mars, Sean Gar­rett som ska­pat hits åt Beyoncé och Usher, Rock City som gjort det­samma åt Akon, och Jason Derulo och SRP som job­bat med Rihanna.

Resul­ta­tet av att så många sak­kun­niga inom pop­mu­si­kens mainstream­fåra sam­ar­be­tar är spår som är medryc­kande och hål­ler högsta pro­duk­tions­kva­lité, men som tema­mäs­sigt, text­mäs­sigt, sound­mäs­sigt och i arrange­mang är en scha­blon­bild av den moderna RnB:n. Du har helt enkrlt hört det förut. Shon­telle gör kli­ché­mäs­sig radi­o­pop, kli­ché­mäs­sig radio­di­sco och färg­lös uptempo-RnB. Det hand­lar om massa syn­tar och reverb på sången, som dock fram­förs av hen­nes behag­liga och oan­strängda röst.

Det här är musik som kom­mer addas fli­tigt i radi­ons spel­lis­tor av musik­re­dak­tö­rer, remixas mått­ligt av DJs, och nog ald­rig påträf­fas i van­ligt folks mp3-spelare.

Hou­man Sebg­hati är en av svensk hip­hops alltjämt verk­samma vete­ra­ner. Han bör­jade rappa under 90-talet och ingick i det omta­lade 165-kollektivet. Barn av 165-hiphopen är hans hip­hop präg­lad av vemod och melan­koli. Hou­man är en av de som läg­ger störst ande­lar av sin själ i sin musik och är som per­son är full­stän­digt när­va­rande i låtarna med sina reflek­tio­ner, sitt hat och berät­tel­ser om sina livs­er­fa­ren­he­ter. Låttex­terna är som bruk­ligt svår­tug­gade, ambi­tiösa och fyllda av fan­ta­si­fyllda meta­fo­rer, aka­de­miska begrepp och filo­so­fiska tan­kar om existens, omvärld och poli­tik vil­ket ibland gör de svår­till­gäng­liga. Beat­sen är vari­e­rade och orga­niska. Soun­det är lite spre­tigt och plat­tan sak­nar en sound­mäs­sig tyd­lig röd tråd. Det är stundom ryt­miskt ori­en­ta­liskt, stundom soul-influerat, och flör­tar ibland med klas­siska hiphop-produktioner.

Till­ba­kablic­kar och upp­gö­relse är temat för dub­be­lal­bu­met ”Alke­mis­ten” som även inne­hål­ler hans re-mastrade första skiva ”Tan­kar­nas Grän­der” (1999). Hou­man som all­tid roman­ti­se­rat svunna tider speg­lar sig här i sitt för­flutna och gör upp med både den och sin nuva­rande omgiv­ning. Alke­mis­ten blir till en box­nings­ring där box­a­ren Hou­man är både besvi­ken, sår­bar och dröm­mer för­sik­tigt om hur det skulle kunna vara.

Inom hip­ho­pen är auten­ti­ci­tet vik­tig, och mer genu­int än så här kan det knap­past bli.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa, okt 2010)