Ametist Azordegan

Ingen spän­ning i luf­ten. Så är upp­star­ten på kväl­len tim­men innan ett av hip­hop­värl­dens mest respek­te­rade namn Talib Kweli tar sce­nen. Berns stora kon­sert­lo­kal är halv­full med en publik som består av kil­lar runt 25 år, och för­blir så under res­ten av kväl­len. Strax efter kloc­kan 23 släcks lju­set i loka­len och upp­värm­nings­mu­si­ken stängs av. Vi står där sedan i mör­ker och tyst­nad i flera minu­ter innan Talib Kweli gör entré.

Tre låtar in i spel­ningen säger Talib Kweli att han käm­par på sce­nen och behö­ver mera stöd från publi­ken, som dock inte rik­tigt ver­kar ha höra vad han pre­cis har sagt.

Under kväl­len spe­lar han några låtar från Reflec­tion Eternal-plattan men hål­ler sig mesta­dels till äldre mate­rial. Han blan­dar den med­vetna hip­ho­pen med att prata till publi­ken om orätt­vi­sor i värl­den, demon­strera sina rapskills och köra långa aca­pel­lor, och hylla bort­gångna rap­pare som J Dilla, Guru och Pimp C. Han har en back­drop på sce­nen som under hela kväl­len visar hans musik­vi­deos, bil­der på honom till­sam­mans med de artis­ter han sam­ar­be­tat med såsom Mos Def och Kanye West, bil­der på olika ghet­ton i USA och hemsta­den Broo­klyn, samt bil­der på fat­tiga män­ni­skor i Afrika. Det hela top­pas av med en hyll­nings­se­rie till hasch, mariju­ana och fan­ta­si­fyllt byggda bongar.

Talib Kweli känns osä­ker på sin sta­tus. De uppen­bara för­sö­ken att göra anspråk på sin redan erhållna ställ­ning som inne­hålls­rik, med­ve­ten och ”äkta” är krä­vande och gör att publi­ken rea­ge­rar med att vara splitt­rade, lite på tå och ald­rig rik­tigt hamna i en hän­gi­ven, avslapp­nad stäm­ning. För­sö­ken att höja stäm­ningen genom att pumpa ut Aaron Neville-soul, bre­ak­be­ats, Bob Mar­ley, och de slow jams som Talib Kweli kal­lar för ”sexy time”, tas tyvärr inte hel­ler rik­tigt emot och fal­ler i mar­ken. Tack vare de många shout-outsen till ”Stock­holm” och ”Swe­den” får han respons från publi­ken. Res­ten av tiden står majo­ri­te­ten av publi­ken och tar igen gamla tider med polarna, med undan­tag för enstaka inbitna hip­hop­skal­lar som är med hela vägen.

I övrigt är ambi­tions­ni­vån nog för hög och man önskar att man fick komma lite när­mare, att Talib Kweli bara sat­sade på att vara när­va­rande i fram­fö­ran­det av sina låtar. Kanske krä­ver han också en mindre spel­nings­lo­kal för att lyc­kas eta­blera kontakt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

EP:n I Am Not A Human Being på 13 spår som nu släpps i utö­kad ver­sion inne­hål­ler tyvärr få spår som sät­ter sig i min­net och pas­sar nog främst de mest inbitna och redan ini­ti­e­rade fan­sen. Den sät­ter rap­pen i fokus och fun­ge­rar som en fix för dig som suk­tat efter ännu mer hip­hop ur Lil Wayne.

Plat­tan är lite av en åter­resa och till­baka till ruta ett för Weezy som med förra ski­van Rebirth tes­tade lyss­nar­nas grän­ser. Nu tar han istäl­let avstånd från Rebirth–sound­te­mats elgi­tar­rer och ger dig istäl­let mer avska­lade strin­genta beats med smut­siga trum­mor och en stor knippe lek­full­het. Lil Wayne och beat­sen är båda lika under­hål­lande och snor sig hela tiden runt varandra i en ganska söm­lös platta med stor mixtape-känsla.

Efter två spår blir det tyd­ligt att han bac­kar upp skiv­ti­teln. Lil Wayne är näs­tan utomjor­disk i det sätt han gene­re­rar ord­le­kar som på de mest osan­no­lika sätt kny­ter an i varandra. Hans rim och flow är så pass spän­nande och intres­santa att de gäst­spe­lande artis­ter­nas bidrag blir över­flö­diga och man önskar att de kunde för­svinna. Med den här ski­van mani­fe­ste­rar rap­ma­ski­nen sin till­gi­ven­het gente­mot rhy­mes och flow, och för­vis­sar dig om sin för­träff­lig­het som mc och lyriker.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)

Kväl­len får en upp­start av DJ Crona som är per­fekt mat­chad till publi­ken. Han läser av publi­kens pre­fe­ren­ser till exakt­het och gör att Ryan Leslie får det lite ser­ve­rat för sig när han gör entré.

Under ett stän­digt näs­tan öron­be­dö­vande publikrop matar Ryan Leslie oss med hit­låt efter hit­låt söm­löst i en timme. Han utstrå­lar stor själv­sä­ker­het, pra­tar inte mel­lan låtarna men kom­men­te­rar då och då lek­fullt någon enstaka per­son i publi­ken, och dyker ibland på key­boar­den för att ackom­pan­jera det tajta live­ban­det. Sho­wen på sce­nen gif­ter sig med publi­kens glädje vars gen­svar hela tiden är så stor att man vid flera till­fäl­len und­rar om det spe­las för­in­spe­lat publikljud emel­lan låtarna.

Berns stora kon­sert­lo­kal är näs­tan fylld och publi­ken består mesta­dels av tje­jer i tju­go­års­ål­dern. Fra­sen ”alla var där” kom­mer väl till pass ikväll. Här syns näm­li­gen de flesta artis­ter, DJs och pro­du­cen­ter inom gen­ren hip­hop som är bosatta i Stock­holm, och alla vill de upp­leva artis­ten i hit­ma­ski­nen Ryan Leslie.

Att Ryan Leslie främst är pro­du­cent och musi­ker märks väl. Han kore­o­gra­fe­rar ofta musi­kerna i ban­det och ska­par där­i­ge­nom äkta live­känsla. Det är musi­ken som bär sho­wen och har för­mod­li­gen också ska­pat hypen och upp­slut­ningen, inte artis­ten. Som front­man sak­nar Ryan Leslie star-quality, men behö­ver inte hel­ler jobba så hårt på sce­nen då låtarna har så pass hög hit­fak­tor och fyl­ler salen. Han ver­kar där­e­mot med­ve­ten om vilka hans publik består av och anspe­lar ofta på sex. Vid ett till­fälle tar han av sig trö­jan, bju­der upp en ung tjej på sce­nen och dan­sar tryc­kare med henne innan han ger henne en klocka i pre­sent. Tje­jerna i publi­ken skri­ker av upp­hets­ning så de näs­tan tup­par av.

Sho­wen avslu­tas med långa gitarr– och trumso­lon, piru­ett­lik­nande hopp på sce­nen och svett som stän­ker på publi­ken innan Ryan Leslie med ban­det rusar av sce­nen och publi­ken fort­sät­ter skrika sig hesa. En snygg och fint taj­mad klimax-sorti, om Ryan hade strun­tat i extra­num­ret som rätt myc­ket tog udden av det hela. Medan publi­ken sking­ras kom­mer han ut med hand­duk på axlarna och kör ett längre slow-jamnummer. Spelningen avslu­tas istäl­let med en halv­full lokal och en Ryan Leslie som grå­ter och säger att denna spel­ningen var det bästa han någon­sin upplevt.

(Pub­li­ce­rad i Gaffa)