Ametist Azordegan

och ansö­ker om kon­kurs. Läs mer om det hos Gaffa. Frå­gan är om man ska tolka detta som bris­tande intresse av fes­ti­va­ler och live­mu­sik, eller om Hults­freds­fes­ti­va­lens arran­gö­rer haft fel tak­tik och visio­ner? det i kom­bi­na­tion med kon­kur­rens från mindre och nya festivaler.

Det är väl­digt sorg­ligt att en insti­tu­tion som denna går i gra­ven… många artis­ter har sina abso­lut största och star­kaste min­nen på Hults­freds­fes­ti­va­lens scen, och kanske back­stage. Men per­son­li­gen tyc­ker jag att Hults­freds­fes­ti­va­len på senare år har varit rätt mos­sig i val av akter och gen­re­för­del­ning. För myc­ket rock, för lite hip­hop och det som fak­tiskt är i tiden som exem­pel­vis house-akter, electro, och drum’n’bass. Kanske hade bättre ten­tak­ler ut å arran­gö­rer­nas sida hjälpt, bättre koll på det nya och heta.

(Rulla in 2 minuter)

Chris Brown, som bru­kade kal­las för Michael Jack­sons efterträdare, har legat lågt och leve­re­rat bal­la­der ända sedan han blev dömd skyl­dig till miss­han­del av dåva­rande flick­vän­nen Rihanna, och med ens föll hans stjärna.

Han fram­trä­dande under vec­kans BET-awards är nog star­ten till nystar­ten för Chris Brown som av detta att döma gör allt han förmår för att vinna till­baka hjärtan.

Inte nog med att han rör upp käns­lor genom att dyka upp som en Michael Jackson-uppenbarelse nära ettårs­da­gen av hans död, då vi alla åter minns Michael som bäst…  han slår även till med självrann­sa­kande låten ”Man in the mir­ror”, och grå­ter så pass att han inte kan sjunga.

Hur spon­tant tårarna fak­tiskt rin­ner vet nog bara han, och hans mana­ge­ment. Chris Brown har krypit till kor­set. Nu bör­jar nog kam­pan­jen ”ren­två Chris Brown” på all­var, och han kic­kar igång den American-style.

Låt mig pre­sen­tera ett tids­ty­piskt doku­ment på popu­lär­mu­si­kens nuva­rande stora jakt efter ”Det väl­pas­sande skeva”.

Det kan dock bli så fel. Kanske bör pro­du­cen­ten Alex Da Kid lämna över mix­er­bor­dets reg­lar och rat­tar till Sve­ri­ges kung av det skeva bea­tet, Mar­cus ”Mac­kan” Price?

Nu.

Duon har använt decen­niet åt att för­fina sina fär­dig­he­ter och leve­re­rar en fram­tida klassiker

Tio år efter duons senaste släpp Train of Thought, som numera är en underground-klassiker, slår den med­vetna Talib Kweli och pro­du­cen­ten Hi-Tek sig åter sam­man. Att både artist och pro­du­cet drar åt samma håll kan betyda ett platt resul­tat men i det här fal­let blir för­e­ningen mel­lan Talib Kweli och Hi-Tek det man trodde Black Star (Kweli och Mos Def) skulle vara, magisk. Kemin mel­lan dem båda är efter alla år intakt, om inte starkare.

På många sätt är albu­met till för de redan invigda då de jaz­ziga mini­ma­lis­tiska beat­sen i kom­bi­na­tion med Kwelis långa poli­tiskt med­vetna pre­di­kan kan vara svår­tug­gad för folk i all­män­het. Men av samma anled­ning är ski­van en önsk­värd och prima inkörsport till hip­hop och inte minst, rap. När Kweli rap­par hand­lar det om ett sam­spel med bea­tet sna­rare än en pre­sta­tion. Han använ­der takst­sla­gen som en elit-gymnast använ­der bar­ren, och det låter bit­vis så pass levande när han vibear att man miss­tän­ker att han fre­e­sty­lar. Kwelis histo­rie­be­rät­tande för­tjä­nar guld, den är både peda­go­gisk och under­hål­lande. Att i poli­tiska spår som ”Back again” och ”In the red” ta sig an social misär och de pro­blem olje­in­du­strin bidrar med, och sam­ti­digt under­hålla, är smått genialt.

Det mest intres­santa är att duon full­stän­digt strun­tar i att flörta med mainstream­få­rans sound och publik och ver­kar istäl­let ha använt dec­ce­niet åt att för­fina sina fär­dig­he­ter. Det här albu­met kom­mer att mari­ne­ras och bli en klas­si­ker med tiden.

Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010

Comments are closed.

Trå­kigt och impo­ne­rande på samma gång.

Detta är abso­lut inget för dig som men­talt spyr på den nutida mainstream­vå­gen inom RnB’n, om du inte vill ha en lek­tion i hur du själv bör skapa sådan musik som på en gång plat­sar på a-listorna.

Rok­starr är näm­li­gen en stolt mani­fes­ta­tion av hur det som just nu är bre­dast i radio låter om det kokas ned till sina minsta kom­po­nen­ter, vilka sedan blå­ses upp. Spå­ren är fläck­fria stor­ar­tade electro-RnB-produktioner som lånar från Euro-technon utan någon som helst anspråk på nyska­pande, ihop­sydda av de mest erfarna skräd­darna som vet vad som sit­ter bäst på etern. Målet har varit att göra ome­del­bara radi­o­hits med hjälp av ome­del­bart fång­ande refränger, snygga broar och lager av stämmor.

Taio Cruz för­blir nog artis­ten med det okända ansik­tet ett tag till. Men å andra sidan utför han sitt jobb väl, han är ett sång­red­skap som hjäl­per mainstream-maskineriet att fort­sätta rulla. Rok­starr är både trå­kig och impo­ne­rande på samma gång.

Pub­li­ce­rad i Gaffa juni 2010

Comments are closed.

Det ver­kar inte bli någon come­back för Emi­nem det här decenniet.

Reco­very föl­jer 2009-års besvi­kelse ”Rele­apse” där Emi­nem någon­stans emel­lan prutt­ljud och rap­ningar blev för­vand­lad till en kari­ka­tyr och ingav kar­ne­valkänsla över spar­tanska gung­lösa beats. I åter­häm­tan­det får vi en ännu större besvi­kelse. Om Relapse åtminstone var en sam­man­häng­ande platta med ett genom­gå­ende sound är denna bara spre­tig. Om Relapse ingav en känsla av ska­par­lust är denna bara trött och halv­hjär­tad med beats som är ”lite av allt”, lite syn­tar, lite rock, lite trum­mor, lite sång, men lösa i kan­terna och utan att hålla ihop.

Om Emi­nem i förra albu­met impo­ne­rade med sina rhy­mes och fort­fa­rande hade något att säga även om det var upp­rep­ningar av gam­malt homo­hat, kän­dishat och kvin­no­hat i sann Slim Shady-anda, inne­hål­ler denna bara en näve tomma oen­ga­ge­rade rim och tema­lösa låtar. Emi­nem går på ånga och bot­tenskrap av det han bru­kade vara. Kvin­nor ska stry­pas och spar­kas i skre­vet om de läm­nar honom, han vill knulla för det är det stjär­nor gör, och hela värl­den kan dra åt sko­gen. Albu­mets enda agenda är dock att för­söka pla­cera Emi­nem på mainstream­få­ran. Rap­monst­ret sjunger på refräng­erna, albu­met gäs­tas av Rihanna, Lil´Wayne och Pink, och det samplas fan­ta­si­löst från mainstream­hits som Had­da­ways ”Dont hurt me” och Black Sab­bats ”Changes”. Det är som att Emi­nem och alla run­tom honom gett upp.

Emi­nem måste börja om från bör­jan efter det här god­tyck­liga och plan­lösa bot­ten­nap­pet. Han må ha kom­mit till slut­ste­get i tolv­stegs­pro­gram­met, men där­ef­ter åter­står att rekon­stru­era en egen ny identitet.

Comments are closed.

Comments are closed.

På något sätt lyc­kas dessa två pro­fe­ter få något som skulle kunna bli en repris att kän­nas som en nypremiär.

Hip­ho­pens och reg­gaens två gigan­ter står vid rod­ret och styr oss in i ett väl­be­kant lands hamn. Här hörs upp­ma­ningar till Afrika att resa sig upp på egna ben och skapa ett själv­stän­digt styre obe­ro­ende av den vita man­nen, och berät­tel­ser om orätt­vi­sor och misär som jor­dens svarta befolk­ning befin­ner sig i. Albu­met är den knutna näven i luf­ten, en väl­be­kant sym­bol för enig­het och kamp mot över­he­ten. Lika famil­järt som albu­mets tema känns de få men rätt tra­di­tio­nella hip­hop­be­at­sen, och de många rela­tivt klas­siska reg­gae­pro­duk­tio­nerna som domi­ne­rar ski­van. Men på något sätt lyc­kas dessa två pro­fe­ter få något som skulle kunna bli en repris att kän­nas som en nypre­miär. Det är med stor pon­dus de tar de sig an sin agenda som sta­vas återupp­väc­kelse, sväng­iga spår med melo­diska refränger, mar­kanta trum­mor och tung bas. Och de kom­mer få dig att gunga huvu­det och beta­gen lyfta din knutna näve högt upp.

Comments are closed.

Integri­tet på klubb-beats.

Dal­tone, rap­pa­ren som flo­re­rat på den svenska under­groundsce­nen sedan 90-talet leve­re­rar nu äntli­gen en debut­platta. Albu­met inne­hål­ler dyna­miska lager på lager-produktioner med syn­tar, tung bas och smut­sigt dirty-south sound, bred­vid mer spar­samma, avska­lade spår som låter berät­tan­det komma fram. Först på dessa spar­samt pro­du­ce­rade spår blir det märk­bart att Dal­tone talar rakt ifrån hjär­tat. Han blot­tar sin ensam­het, sina kval och osä­ker­het om att räcka till men gör det med integri­tet. De klub­biga dans­golvs­vän­liga spå­ren töm­mer dock bit­vis de intro­verta och utläm­nande tex­terna på själ och mins­kar berus­nings­ef­fek­ten, med låten Stort hjärta som exempel.

Dal­tone har kap­pan dub­bel­knäppt. Han vill blotta sig, men blir på de flesta spå­ren svår att upp­täcka bakom de mas­siva pro­duk­tio­nerna. Han gör sig bäst på spår som Fram­för er och Om du kän­ner mig där han kas­tar av sig, står där blot­tad och tit­tar dig rakt i ögonen.

Pub­li­ce­ra­des i Gaffa juni 2010

Comments are closed.

Albu­met känns mest som ett mel­lan­spel och gör sig kanske bäst i sin helhet.

I och med flyt­ten till Sve­rige har den syd­af­ri­kanske rap­pa­ren Har­ri­son Miya gjort musi­ka­lisk svängom och sla­git ihop sig med hiphop/soul-producenten Jonas Nor­de­lius och alternativ-rocksångerskan Nat­halie Ten­saye. Fusio­nen har dock endast lett till … ja, mjuk pop med med­vetna poli­tiska låttex­ter som berör apart­heid och utan­för­skap, och det hela påmin­ner bit­vis om tidig Seal. Har­ri­son näs­tan vis­kar fram sången och använ­der sig på vissa låtar av ram­sor på Zulu vil­ket ger en intres­sant kon­trast gente­mot det alter­na­tiva pop-soundet. Men ingen enstaka låt sät­ter sig i min­net och albu­met känns mest som ett mellanspel.

Albu­met gör sig nog bäst i sin hel­het i bak­grun­den i bilen. Av den fil­miska käns­lan att döma kanske på en road­trip genom ame­ri­kanska Nevada när du sit­ter i pas­sa­ge­rar­sä­tet i en Chev­ro­let Impala cab­ri­o­let med benen uppe på bil­dör­rens kant, sol­glas­ö­go­nen på och vin­den i håret. Sin­nestäm­ningen under fär­dens gång är melan­ko­lisk. Och Cine­ma­tic får dig att begrunda nuet i lju­set av de många vemo­diga tillbakablickarna.

Pub­li­ce­ra­des i Gaffa juni 2010

Comments are closed.