Ametist Azordegan

16:32

Vid lunch­tid idag fram­gick det att vår tid mar­ke­rar en mil­stolpe för svensk hip­hop. Den nya gene­ra­tio­nen artis­ter inom gen­ren gör nu en spurt, kli­ver uppåt och eta­ble­rar sig. Idag pre­sen­te­ra­des näm­li­gen nomi­ne­ring­arna till P3-Guld 2010 och lis­tan inne­hål­ler många namn som för ett år sedan var okända för jour­na­lis­ter och den stora massan.

Årets hiphop/soul nomi­ne­ringar består av Lorentz & M. Saka­rias – Vi mot värl­den, Moham­med Ali – Pro­ces­sen, Näääk – Näääk vem?, Pro­moe – Kråksången, och Stor – Nya Sko­lans Ledare.

Nomi­ne­ring­arna till Året Låt inne­hål­ler också gen­ren ifråga. Där finns Sven­ne­ba­nan med Pro­moe, och Redline/Sala­zar–pro­du­ce­rade låten Dance With Some­body med Mando Diao.  Dess­utom är även Lorentz & M. Saka­rias och Maski­nen nomi­ne­rade till Årets nykomling.

P3 Guld kan vara det musik­pri­set som just nu bäst lyc­kats bibe­hålla sin sta­tus och glans. Pri­set är P3:s eget musik­pris som sam­man­fat­tar det gångna svenska musi­kå­ret. Vin­narna utses dels av P3:s lyss­nare och dels av jurygrup­per. Tan­ken bakom kom­bi­na­tio­nen lyss­nar– och jury­ka­te­go­rier är att P3 Guld som hel­het ska inne­hålla både brett och smalt. Jag tac­kar för det…

Nu vill jag veta vem du tror tar hem pri­set för bästa hiphop/soul? vem rös­tar du på och var­för?? Och rösta fram rätt vin­nare med­det­samma genom att klicka här.

Missa inte det hela nu. P3 Guld direkt­sänds i  P3 tis­dag 19 janu­ari kl 20:03. Galan sänds även i SVT1 21.30 samma kväll. Och jag kom­mer få dela ut pris på galan.

12 | Kommentera! | Ayla, Lorentz & M. Sakarias, Maskinen, Mohammed Ali, Näääk, P3 Guld, Promoe, Redline, Salazar, Stor

---

---

00:03

Glöm spik­mat­tan. Dj:en och pro­du­cen­ten Pure P har redan pake­te­rat årets jul­klapp åt dig. Spe­ci­ellt om du har en hiphop-skalle till älsk­ling, då kan det just nu vara rätt enkelt att göra honom/henne varm och lycklig.

I ski­van “On My New York Shit” har Pure P tagit sina abso­luta favo­rit New York-a capel­lor och lagt dom över sina favo­rit New York-beats, och sedan satt sin eget krydda på det hela bakom sin MPC.

I mixen hit­tar du creme de la creme av hardcore hip­hop, funk, soul och RnB. Det berömda McCallum-beatet, the God­fat­her of Soul James Brown, och Faith Evans på Peter Gabriels bre­aks. ”On My New York Shit” är klas­siskt och lek­fullt utan att vara för svår. Igen­kän­nings­fak­torn på spå­ren är hög eftersom det hand­lar om en hel del hits. Och det hela är gjort med uppen­bar respekt och stor kär­lek till musi­ken, för att inte tala om Pure Ps goda smak.

Firar du inte jul? lägg den under din älsk­lings kudde. Den fun­kar även som mor­gon­gåva. Och lyss­nar du noga när ski­van spe­las hör du att din baby spinner.

Du kan köpa den här. Pure Ps egna favo­rit­spår: New York City (All­s­tar Mix), Luv Like Dis, Smo­kin’ Blunts och Whussappenin

New York City (All­s­tar Mix)

Audio clip: Adobe Flash Player (ver­sion 9 or above) is requi­red to play this audio clip. Down­load the latest ver­sion here. You also need to have Java­Script enabled in your browser.

0 | Kommentera! | Faith Evans, James Brown, Peter Gabriel, Pure P

---

---

11:19

J-Son har nu släppt sitt debu­tal­bum ”Never Half Step­pin” en något för lång platta, fylld med radi­o­hits, som fått väl­för­tjänta fina recen­sio­ner. Det hela är en fram­gångs­saga. Det var över ett år sedan han gjorde sin allra första inter­vju hos mig i ”Kär­lek­s­at­tac­ken”, men det känns som igår hans första hit-singel ”Loo­kie Loo­kie” lan­dade på mitt skriv­bord. Soun­det var så pass myc­ket före sin tid att det näs­tan var obe­kvämt att lyssna. Nästa singel ”Pretty Boy” var också en hit, den hörde jag när J-Son fram­förde den spon­tant på min födel­se­dag förra året.

Det var hel­ler inte länge sen jag skrev en helsi­desar­ti­kel om J-Son i tid­ningen City, och det var då histo­rien om hans bak­grund gick i pränt för första gången. Han har sedan dess fått upp­repa sin histo­rian om och om igen för jour­na­lis­ter. För visst gil­lar vi alla när artis­ter har en histo­ria att berätta. J-Son må tröttna i läng­den på att berätta histo­rien om sin upp­växt i Bra­si­li­ens favela och om att hans mor var gatu­barn. Men det ger honom det som rap­pare strä­var efter, en histo­ria att berätta,autenticitet. Och det är värt myc­ket inom hip­ho­pen. Artis­ter som Flo-Rida hade nog erbju­dit hela sitt kung­a­rike för en sådan bak­grund… (kolla här).

Men det som gör J-Son stark är kom­bi­na­tio­nen av det auten­tiska, och ett kom­mer­si­ellt gång­bart sound. Det hand­lar om trance-gateade strå­kar, synth, och Lady Gaga-liknande beats skönt nog omgär­dade av kom­pe­tent rap. Den nya gene­ra­tio­nens svenska hip­ho­par­tis­ter är häm­nings­lösa och pla­ce­rar sig själv mitt i det sound som är här och nu. De har också slängt av sig ”äkthets-komplex”-kappan som ofta finns inom hip­ho­pen, och vågar till och med pre­sen­tera sig som en artist som gör ”kom­mer­si­ella radio– och klubb­lå­tar” (som det tillex­em­pel fram­gick av J-Sons releasefest-inbjudan).

På tal om kappa. J-Sons rele­a­se­fest är den enda jag varit på där man anställt entrévär­dar med enda upp­gift att springa ut på gatan med vita para­plyer och hålla dom över huvu­det på inkom­mande gäs­ter. Mindre roande var det dock att se The Voice-programledaren Paul Haukka som fes­tens spon­tant till­frå­gade och inhop­pande pre­sen­ta­tör. Kanske för­sökte  The Voice att, likt Flo Rida, göra anspråk på lite auten­ti­ci­tet och äkthet. Men san­ningen är att dom ald­rig har spe­lat J-Son, och inte hel­ler de allra flesta andra svenska hiphop-artister (inte ens gamla i gamet Ison & Fille). The Voice dri­ver en kom­mers och dess pro­gram­le­dare har ingen infly­tande över musikro­ta­tio­nen. De är endast arbe­tare under ett övre köp­slå­ende. Medan Paul Haukka såg rätt obe­kväm och gläd­je­lös ut upp­trädde J-Son med samma spra­kande energi som alltid.

För ett år sedan upp­trädde J-Son på Mose­backe i en line-up bestå­ende av de jag trodde vara svensk hip­hops fram­tids­löf­ten. J-Son fick spela först i tur­ord­ning. Han var inte alls glad över detta, men han gjorde trots det ett av kväl­lens mest livade och enga­ge­rade fram­trä­dande och visade prov på sin pro­fes­sio­na­li­tet och starka vilja.

Jag und­rar dock vil­ket håll han ska ta vägen här­i­från. Hur många gånger kan han åter­be­rätta sin histo­ria, och hur många fler radi­o­hits har han i ärmen? det ska bli spän­nande att följa honom.

2 | Kommentera! | City, Flo-Rida, J-Son, Same Blood

---

---