Ametist Azordegan

Du är pen­sio­ne­rad och bar­nen har flyt­tat hem­i­från så du tar din käresta åker på char­ter. Denna mjuka kär­lekspop är fan­ta­si­löst men ulti­mat när ni med sol­bränd näsa och kind­ben dan­sar tryc­kare i utom­hus­ba­ren på Kos. Med sval röst sjunger Lio­nel om kär­le­kens grund­läg­gande ele­ment. Det hand­lar om att vakna bred­vid varandra, gråta när man bli­vit läm­nad och fra­sen ”I love you”.

Bäst just nu: svenska Kaah är till­baka med nytt material

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

Laura Izi­bor ger oss ett lång­kok av orga­nisk neo-soul och tyd­liga sång-refränger med ett stänk av RnB. Hon har en per­son­lig fram­to­ning, utstrå­lar ärlig­het och över­ty­gar om äkthe­ten i det hon sjunger. Laura är även en duk­tig berät­tare och varje spår skulle kunna hålla solo som film-anthems och det här den ulti­mata plat­tan för dig som gil­lar att sjunga med.

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Det kom­mer hip­hop din väg ända från Soma­lia i en något ojämn platta. Det låter orga­niskt men ald­rig mjukt. K´Naan är en poli­tisk upp­vig­lare i smyg som har lad­dat sitt maga­sin med musik. Musi­ken är base­rad på live instru­ment, orga­nisk men ald­rig mjuk och kom­mer nog kom­mer till sin rätt om de fram­förs live. K´Naan sve­per ige­nom olika sti­lar och ger oss inno­va­tiv och ryt­misk utö­kad världs­lig hip­hop. Och får fak­tiskt många hypade ame­ri­kanska rap­pare att likna Limp Bizkit.

Bäst just nu: albu­met Bill & Bull med Öris och Ågren (Organismen)

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

Kana­das bäst­säl­jare vill bli nutida och slå i USA och över­går från franska till eng­elska med skryt-rap och hes röst bäd­dat i synt­har och elgi­tar­rer. Ambi­tio­nen att få det att låta som en stor­sla­gen orkes­ter miss­lyc­kas då samp­ling­arna ibland påmin­ner om instru­ment­ljud man som liten kunde välja in på sin leksaks-keyboard. Myc­ket blir en mix av förra årets T-Pain och Rick Ross och K-Maro är bit­vis ”lost in translation”.

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

Tje­jen som kal­las för Mary J Bli­ges efter­trä­dare behål­ler sin tårdry­pande stil men släp­per sam­ti­digt sin tidi­gare råhet som gav hen­nes musik fler dimen­sio­ner. Med den här plat­tan fal­ler hon istäl­let till­baka i en rätt trygg RnB-zon både i låttex­terna och musik­mäs­sigt. Bort­sett från de fina sång­pre­sta­tio­nerna är det här lite som går­da­gens goda mid­dag som man nu återupp­värmt. Det är bra, men till­för inget nytt.

Bäst just nu: Q-Tips album ”The Renaissance”

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

J-Son leve­re­rar en ohäm­mad crossover-låt, en fusion mel­lan house och hip­hop som ovan­ligt nog för hip­hoplå­tar har långa sång­par­tier och fun­ge­rar i alla delar av stan. En radi­o­an­pas­sad låt som ver­kar fri­gö­rande. Över­bryg­gan­det ali­e­ne­rar dock ald­rig inte hip­hop­skal­larna, de hål­ler sna­rare honom i han­den när han med detta häl­sar på andra sidan gatan.

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

India Arie öppnar fönst­ren mot en ny dag och andas in den friska luf­ten. Hon sjunger upp­lyf­tande om kär­le­kens här­lig­het och att den är bästa bote­med­let mot hat. Men hon har inte huvu­det helt uppe i det blå utan minns misä­ren i värl­den och leve­re­rar små kängor till olika makt­ha­vare. Den låga hit­fak­torn kom­pen­se­ras med intim loung­e­känsla och musi­ka­liskt fyl­lig­het. Det här är musik du lyss­nar på som upp­ladd­ning innan du friar.

Bäst just nu: att Emi­nem snart är aktu­ell igen med albu­met Relapse

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

Ald­rig har AP gett oss mer smör­sång, lust och lidelse. Till det här stir­rar du ner din hem­liga för­äls­kelse på klub­ben. Käns­lan är som­mar­natt och kär­lek vid första ögon­kas­tet under påver­kan av salongs­be­rus­ning. APs atti­tyd och hårda rap gör sig till­känna ibland, albu­met är sam­man­hål­len med skönt gung i över­flöd men totala ljud­bil­den är ova­ri­e­rad. Denna helspanska dansgolvs-hångelskiva är nog i första hand menad för Latinamerika.

Bäst just nu: Nya sing­eln ”Tele­fon” med PH3

(Pub­li­ce­rad i tid­ningen City, år 2009)

Comments are closed.

Hoff­maestro & Chraa

Under lop­pet av tre år har Hoff­maestro & Chraa bli­vit ett av lan­dets bästa live-upplevelser. När jag blog­gade på Nöjes­gui­den beskrev jag ban­det som en gen­re­fu­sion, en explo­sion i fär­ger och stro­bo­skop med glim­tar av oran­gea fjäd­rar och pärl­hals­band i kar­ne­val­fä­ger. Det är bak­takt, ska, techno, salsa och Manu Chao. Det är allt på en gång och det är his­nande. Det hand­lar om ohäm­mad röj före musik, en upp­le­velse ska­pad av med­lem­mar som sna­rare tän­ker som regis­sö­rer än musiker.

Jag såg ban­det igen för två vec­kor sedan. På sed­van­ligt vis ska­kade kra­vallsta­ke­ten i takt med säker­hets­vak­ter­nas huvu­den som såg bekym­rade ut och ver­kade undra hur de ska ta sig an publi­ken som var på grän­sen till upp­lopp. För publi­ken ver­kade inget annat exi­stera än Hoff­maestro på sce­nen, och många sa emel­lanåt att de inte orkade röja mera för benen värkte, rös­ten var hes och de behövde luft. Några kil­lar i publi­ken sa till mig efter spel­ningen att de skulle kunna ge sin högra arm för att få vara en del av ban­det, och några tje­jer trängde sig fram till mig och berät­tade om sina mid­som­mar­natts­dröm­mar om front­fi­gu­ren Jens. Kil­lar vill vara dom, tje­jerna vill vara med dom.

Hoff­maestro & Chraa är under­håll­ning i 360 gra­der. Det är puber­tal ölpimplar-fest i grab­big headbanger-anda. Och det är en lek med tje­jer­nas före­ställ­ningar om Jens och Melo när de båda sjunger lidel­se­fulla soul-ballader, sme­ker sig själva och får dom att skrika och sträcka sig efter killarna.

Med allt det här sagt… visst hörs grup­pen ifråga väl­digt lite ur din radi­o­ap­pa­rat? Den air­play de får i radio är inte rik­tigt i rela­tion till deras popu­la­ri­tet. Var­för? Vissa menar att grup­pen är mera av en live­akt än radio, jag hål­ler inte med, men den som säger det har nog omed­ve­tet satt fing­ret på en öm punkt för radi­o­me­diet. Radi­o­ka­na­ler­nas spel­lis­tor ska­pas utef­ter den lyss­nar­grupp man vill till­tala. Man tar reda på vad lyss­nar­grup­pen ifråga vill lyssna på genom diverse sta­tis­tiska under­sök­ningar som byg­ger på for­mu­lär med redan bekanta gen­rer som val­möj­lig­he­ter, Hip­hop, Soul, RnB, House, Rock osv.

När en skiva med Hoff­maestro & Chraa ram­lar in på kon­to­ret kliar musik­re­dak­tö­rer sig i huvu­det. De kan inte defi­ni­era vad det är de har fram­för sig. Igen­kän­ningen är liten, det här är ny musik, det plat­sar inte i klara gen­re­de­fi­ni­tio­ner, och svår att mat­cha med en given ”radi­o­pro­fil” och där­med fal­ler musi­ken oftast bort ur radi­ons spellistor.

Hoff­maestro & Chraa utgör inte bara publi­kens ero­gena zoner, utan även radi­ons blinda fläc­kar. De repre­sen­te­rar den ibland stela och icke-kreativa hand­la­get med vil­ken musik läggs i vissa radi­o­ka­na­ler. På lång sikt tap­par radion också för­må­gan att beröra lyss­nare som då hellre kanske söker sig till mp3-spelare eller Spotify.

Som grup­pen själva sjunger i en av sina låtar… viss musik är helt enkelt ”too hot for the radio”.